Soran Ismails försvarstal i SVT

[Voeux]

Jag går emot strömmen och menar att en ursäkt faktiskt hade gjort skillnad, för mig personligen. Jag vet dock om att de flesta inte känner så, så det är inte direkt någonting jag skulle rekommendera förövare, att ta kontakt. Låt människan gå vidare med sitt liv.

För några år sedan hade jag sex mot min vilja. Nej, jag kallar det inte våldtäkt eftersom jag förstår att jag agerade som om jag ville. Men jag mådde inte bra efter det och jag berättade för personen att jag inte ville ha sex den gången. Han blev ärligt talat helt knäckt, grät och bad om ursäkt för att han inte märkt det. Det var som en sten släppte från mina axlar. Vi grät lite ihop och efter det mådde jag bättre.

Det finns män från mitt förflutna som jag skulle vilja ha en ursäkt ifrån, ärligt talat en utav mina våldtäktsmän exempelvis. Det finns män som jag skulle slänga på luren i örat på som kan FETGLÖMMA att jag skulle lyssna på ett enda ord de har att säga. Då är jag ändå en och samma person, så jag tänker att det inte riktigt går att landa i diskussionen "ursäkt eller inte ursäkt" eftersom sexuella övergrepp innefattar miljontals olika förövare och offer. Eftersom sannolikheten är stor att en kontakt river upp trauma, så skulle jag avråda det generellt (plus att risken är att han är plump och så blir det ännu värre).

 

[Nahar]

Jag hoppar tillbaka lite till det där med vad vi lär våra barn. Jag blev så himla imponerad av mitt syskon och hens förhållande till sina barn, och hur tidigt och starkt hen hjälpte sina barn att sätta gränser kring sina egna kroppar. Jag tror att det är superviktigt. Att även som förälder ta ett steg tillbaka och inse att en inte har nån automatisk rätt till sina barns kroppar, att fråga om de vill ha kramar och gos, hur det känns med närhet, att säga till andra att "du får faktiskt inte krama och pussa mina barn hur som helst, de bestämmer". Om en får sina egna gränser respekterade så tror jag det är himla mycket lättare att senare i livet ha respekt för andras.

 

[parellikusken]

Jag blev ordentligt mobbad hela grundskolan, vilket kom fram i nian när vännerna hade berättat det för personal på skolan. Efter det fick jag en ursäkt från några av de som utsatt mig för mobbningen.
Jag kände mig mest ännu mer utsatt då, som om jag skulle må bättre av en ursäkt liksom. Vad skulle det ge mig?
Det som var bra var inte ursäkten, det var att mobbningen slutade. Det gav mig något.

 

[Mkb]

Däremot så får det jag skrivit i båda styckena ovan mig att vara lite skeptisk till hela kulturen kring att de som begår övergrepp ska hängas ut för drev/cancel culture/hat och bli svärtade för evigt. Absolut att det finns ett värde i att uppmärksamma hur vanligt detta är, och att verkligen pressa på att anmälningar ska tas på allvar och handlingar ska leda till konsekvenser. Samtidigt tror jag att just själva aggressiviteten, svärtningen, inte riktigt hjälper i det långa loppet för att få män att erkänna för sig själva vad de gjort, och bli bättre människor. Det halkar lätt över från "ta ditt ansvar!" till "du är en hemsk människa!", åtminstone psykologiskt. Och ingen vill vara en hemsk människa, och därför går en in i förnekelse och gräver sig djupare och djupare in i det.

Jag vet inte. Jag tror inte hat och drev är rätt väg att gå i längden. Samtidigt måste ju män lära sig att ta sitt ansvar, att erkänna sina fel. Men vem vill göra det om det är lika med livslång skam och skuld och att en blir en Våldtäktsman och en Äcklig Gubbe? Mycket talande tyckte jag i den norska dokumentären att kvinnan inte var anonym, men mannen absolut ville vara det. Jag tror inte vi kan komma vidare förrän mannen också kan avslöja sin identitet, och ändå leva ett normalt liv efteråt.

Aggressiviteten, om man med det menar att det ändå sker inom lagens gränser, tror jag inte man kan kontrollera och vet inte heller om man ska eller bör göra det. Nej ingen vill känna sig som en hemsk människa, men kanske krävs ändå insikten att man har gjort något hemskt mot en annan människa och att det i sin tur är en svärta man inte bör fly från. Män lär sig redan fly ifrån sina känslor, och att inte se eller respektera andras reaktioner, jag tror inte andras ilska borde hållas tillbaka för att minska risken för gärningsmännens förnekelse. Det blir för lätt att fortsätta ignorera det då. Det är kanske en kris som är oundviklig, som måste ske. Det krävdes en ostoppbar våg av vittnesmål för världen att reagera så är det verkligen en inbromsning som krävs nu, redan? Och med vilken rätt kan man förvänta sig det? Det är en kris att bli utsatt och det kan också leda till förnekelse för vad som hänt hos offret, och det bör kanske vara en ordentlig kris att utsätta andra. En stor kris, även om det också innebär en viss risk för förnekelse. Då stannar man förhoppningsvis också upp i de stora känslorna, reflekterar, tar sitt ansvar men också tar in innebörden av alla de negativa känslorna och bearbetar dem utan krav på att omgivningen måste acceptera och reagera på ett visst sätt - för det kan nog vara ganska höga krav utifrån vad som faktiskt skett.

 

[Nahar]

Aggressiviteten, om man med det menar att det ändå sker inom lagens gränser, tror jag inte man kan kontrollera och vet inte heller om man ska eller bör göra det. Nej ingen vill känna sig som en hemsk människa, men kanske krävs ändå insikten att man har gjort något hemskt mot en annan människa och att det i sin tur är en svärta man inte bör fly från. Män lär sig redan fly ifrån sina känslor, och att inte se eller respektera andras reaktioner, jag tror inte andras ilska borde hållas tillbaka för att minska risken för gärningsmännens förnekelse. Det blir för lätt att fortsätta ignorera det då. Det är kanske en kris som är oundviklig, som måste ske. Det krävdes en ostoppbar våg av vittnesmål för världen att reagera så är det verkligen en inbromsning som krävs nu, redan? Och med vilken rätt kan man förvänta sig det? Det är en kris att bli utsatt och det kan också leda till förnekelse för vad som hänt hos offret, och det bör kanske vara en ordentlig kris att utsätta andra. En stor kris, även om det också innebär en viss risk för förnekelse. Då stannar man förhoppningsvis också upp i de stora känslorna, reflekterar, tar sitt ansvar men också tar in innebörden av alla de negativa känslorna och bearbetar dem utan krav på att omgivningen måste acceptera och reagera på ett visst sätt - för det kan nog vara ganska höga krav utifrån vad som faktiskt skett.

Nej, jag tror inte att det är en inbromsning som krävs riktigt. På den ilskan som går över i förtal, hot, och annan brottslighet, ja, men inte att offer inte ska få vara arga och uttrycka det hur de vill inom lagens gränser. Men kanske att det samtidigt behövs utrymme för förändring, och då menar jag inte utrymme för förövare att gråta ut i media eller nåt sånt, utan att den naturliga responsen från media och rättsväsende blir mer "usch, det har hänt igen! låt oss tillsammans som samhälle spåna på lösningar, bjuda in organisationer som jobbar med förebyggande, diskutera rättsväsendets roll". Så mindre fokus i det offentliga på någon direkt kamp mellan offer och förövare, och mer fokus på hur vi som samhälle kan gå framåt, utan att för den delen förminska eller stänga ute offrens känslor. Att lägga ansvaret då på alla män att lära sig och ändra sig, istället för att som kollektiv springa efter förövaren med ilska och hat. If that makes any sense?

 

[miumiu]

Jag går emot strömmen och menar att en ursäkt faktiskt hade gjort skillnad, för mig personligen. Jag vet dock om att de flesta inte känner så, så det är inte direkt någonting jag skulle rekommendera förövare, att ta kontakt. Låt människan gå vidare med sitt liv.

För några år sedan hade jag sex mot min vilja. Nej, jag kallar det inte våldtäkt eftersom jag förstår att jag agerade som om jag ville. Men jag mådde inte bra efter det och jag berättade för personen att jag inte ville ha sex den gången. Han blev ärligt talat helt knäckt, grät och bad om ursäkt för att han inte märkt det. Det var som en sten släppte från mina axlar. Vi grät lite ihop och efter det mådde jag bättre.

Det finns män från mitt förflutna som jag skulle vilja ha en ursäkt ifrån, ärligt talat en utav mina våldtäktsmän exempelvis. Det finns män som jag skulle slänga på luren i örat på som kan FETGLÖMMA att jag skulle lyssna på ett enda ord de har att säga. Då är jag ändå en och samma person, så jag tänker att det inte riktigt går att landa i diskussionen "ursäkt eller inte ursäkt" eftersom sexuella övergrepp innefattar miljontals olika förövare och offer. Eftersom sannolikheten är stor att en kontakt river upp trauma, så skulle jag avråda det generellt (plus att risken är att han är plump och så blir det ännu värre).

Du tar upp något väldigt viktigt här. Tänker ofta på detta med att ha sex mot sin vilja, eller kanske snarare av fel anledningar, och hur vanligt det måste vara. Även bland män kan jag tänka mig (som alltid förväntas vilja). Jag förlorade exempelvis min oskuld på det sättet och det har tagit sjukt lång tid att förstå hur raserande för min självkänsla detta faktiskt var. Började faktiskt, när jag diskuterade den här dokumentärserien om Soran med min morsa, grina för att jag plötsligt kom ihåg hur det var.

 

[_Taggis_]

Du tar upp något väldigt viktigt här. Tänker ofta på detta med att ha sex mot sin vilja, eller kanske snarare av fel anledningar, och hur vanligt det måste vara.

Men typ. I alla mina relationer utom en har det alltid ingått någon form av det, för jag inte orkat tjafsa, försvara min o-lust eller liknande. Sjukt. Och ingen av mina partners skulle se sig själva som nån sorts förövare heller. De har ju bara varit som män oftast är Och jag känner nog inte nån kvinna som inte har liknande erfarenhet.

Den enda jag inte hade sånt sex med var en där vi knappt hade sex alls. Och med facit i hand var det nog det bästa med den relationen. Att jag slapp känna mig konstig för att jag inte så ofta ville ligga. Sen att v inte matchade knappt alls i övrigt försvann liksom bakom fördelen och lugnet det gav mig att slippa tjatet om sex....

 

[Voeux]

Du tar upp något väldigt viktigt här. Tänker ofta på detta med att ha sex mot sin vilja, eller kanske snarare av fel anledningar, och hur vanligt det måste vara. Även bland män kan jag tänka mig (som alltid förväntas vilja). Jag förlorade exempelvis min oskuld på det sättet och det har tagit sjukt lång tid att förstå hur raserande för min självkänsla detta faktiskt var. Började faktiskt, när jag diskuterade den här dokumentärserien om Soran med min morsa, grina för att jag plötsligt kom ihåg hur det var.

Fy vad hemskt, och ja, det är verkligen raserande för självkänslan. Som ung vuxen fick jag ofta höra "sex när man inte vill är alltid våldtäkt", och det är ju heller inte sant. Sex när man inte ger samtycke är våldtäkt, sex när man ger samtycke men egentligen inte vill/vill av fel anledningar är ett annat komplext område. "Husfriden", som många i förhållanden tyvärr vittnar om.

 

[Sol]

Jag tycker inte att SVT var rätt forum för denna ”dokumentär”. Samtidigt blir det väldigt tydligt hur totalt ignorant han är inför vad han utsatt andra människor för. Det är ju schysst att veta. Han radar upp en mängd saker han utsatt andra för, men aldrig säger han att han är ledsen för att han har skadat andra människor. Han visar bara upp en bil av ”jag förstod inte bättre och nu är det synd om mig”.

 

[Asko]

Men typ. I alla mina relationer utom en har det alltid ingått någon form av det, för jag inte orkat tjafsa, försvara min o-lust eller liknande. Sjukt. Och ingen av mina partners skulle se sig själva som nån sorts förövare heller. De har ju bara varit som män oftast är Och jag känner nog inte nån kvinna som inte har liknande erfarenhet.

Den enda jag inte hade sånt sex med var en där vi knappt hade sex alls. Och med facit i hand var det nog det bästa med den relationen. Att jag slapp känna mig konstig för att jag inte så ofta ville ligga. Sen att v inte matchade knappt alls i övrigt försvann liksom bakom fördelen och lugnet det gav mig att slippa tjatet om sex....

Detta är ett av de starkaste anledningarna till att jag undviker förhållanden med män

 

[Voeux]

Om en får sina egna gränser respekterade så tror jag det är himla mycket lättare att senare i livet ha respekt för andras.

Samt kräva respekt för sina egna gränser som vuxen, det finns ju exempelvis tydliga kopplingar mellan övergrepp och prostitution senare i livet.

 

[Asko]

Jag hoppar tillbaka lite till det där med vad vi lär våra barn. Jag blev så himla imponerad av mitt syskon och hens förhållande till sina barn, och hur tidigt och starkt hen hjälpte sina barn att sätta gränser kring sina egna kroppar. Jag tror att det är superviktigt. Att även som förälder ta ett steg tillbaka och inse att en inte har nån automatisk rätt till sina barns kroppar, att fråga om de vill ha kramar och gos, hur det känns med närhet, att säga till andra att "du får faktiskt inte krama och pussa mina barn hur som helst, de bestämmer". Om en får sina egna gränser respekterade så tror jag det är himla mycket lättare att senare i livet ha respekt för andras.

Gud det där påminner mig om en händelse med min faster jag var äldre tonåring eller ung 20-åring när hon kramade mig till sig (har inget emot kramar!) och så började hon klappa mig på rumpan. Hårt.
Fy vad arg jag blev! Jag har upplevt liknande saker under min uppväxt men då tog jag äntligen modet till mig att säga ifrån. Hon begrep inte det alls dock utan skrattade lite och så. Jag blev dock rejält arg och gick därifrån. Var så trött på det.

 

[SaraXX]

På förekommen anledning.

Den här avhandlingen om mäns pro- och antifeministiska engagemang kom i mitt flöde idag: http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1538406&dswid=-4675

 

[_Taggis_]

Detta är ett av de starkaste anledningarna till att jag undviker förhållanden med män

Jag med.

 

[Viva]

Men typ. I alla mina relationer utom en har det alltid ingått någon form av det, för jag inte orkat tjafsa, försvara min o-lust eller liknande. Sjukt. Och ingen av mina partners skulle se sig själva som nån sorts förövare heller. De har ju bara varit som män oftast är Och jag känner nog inte nån kvinna som inte har liknande erfarenhet.

Den enda jag inte hade sånt sex med var en där vi knappt hade sex alls. Och med facit i hand var det nog det bästa med den relationen. Att jag slapp känna mig konstig för att jag inte så ofta ville ligga. Sen att v inte matchade knappt alls i övrigt försvann liksom bakom fördelen och lugnet det gav mig att slippa tjatet om sex....

Samma här. I flera fall har jag till och med sagt rakt ut att jag vill inte ha sex men kan ställa upp, hittills har ingen avstått. I ett fall grät jag under majoritetet av samlaget, vet inte ens om han märkte det. Ingen av dessa män skulle se sig som förövare, vet inte ens om jag gör det. Det är helt vanliga killar.

 

[parellikusken]

Samma här. I flera fall har jag till och med sagt rakt ut att jag vill inte ha sex men kan ställa upp, hittills har ingen avstått. I ett fall grät jag under majoritetet av samlaget, vet inte ens om han märkte det. Ingen av dessa män skulle se sig som förövare, vet inte ens om jag gör det. Det är helt vanliga killar.

Men usch!
Hur kan man ens vilja ha sex när någon sagt att den inte vill?
Jag ser det som övergrepp. Det är inte samtycke om en person säger att den inte vill men kan ställa upp. Då borde man som normalfuntad begripa att det inte är läge för sex.

 

[Voeux]

Samma här. I flera fall har jag till och med sagt rakt ut att jag vill inte ha sex men kan ställa upp, hittills har ingen avstått. I ett fall grät jag under majoritetet av samlaget, vet inte ens om han märkte det. Ingen av dessa män skulle se sig som förövare, vet inte ens om jag gör det. Det är helt vanliga killar.

Fy fan...

 

[_Taggis_]

Men usch!
Hur kan man ens vilja ha sex när någon sagt att den inte vill?
Jag ser det som övergrepp. Det är inte samtycke om en person säger att den inte vill men kan ställa upp. Då borde man som normalfuntad begripa att det inte är läge för sex.

Enligt ett ex till mig var det att älska nån, att ställa upp. För att om man älskade nån nog mkt så ville man göra sånt för sin partner. För i hans värld var sex det viktigaste av allt i hela livet tydligen och att förvägras det av sin partner var snarare övergreppet i sak. Liksom.

 

[Cherarriduracell]

Enligt ett ex till mig var det att älska nån, att ställa upp. För att om man älskade nån nog mkt så ville man göra sånt för sin partner. För i hans värld var sex det viktigaste av allt i hela livet tydligen och att förvägras det av sin partner var snarare övergreppet i sak. Liksom.

Tänk att såna resonemang kan vara så hundraprocentigt enkelriktade. Tänk om han skulle prioritera sin partners välmående över sin egen lust.

 

[monster1]

Fy vad hemskt, och ja, det är verkligen raserande för självkänslan. Som ung vuxen fick jag ofta höra "sex när man inte vill är alltid våldtäkt", och det är ju heller inte sant. Sex när man inte ger samtycke är våldtäkt, sex när man ger samtycke men egentligen inte vill/vill av fel anledningar är ett annat komplext område. "Husfriden", som många i förhållanden tyvärr vittnar om.

Alltså om man skådespelar sexuellt intresserad blir det väll svårt för en partner. Men ofta är det väll rätt uppenbart när något gäller husfridssex eller bara grejen att man tjatar till sig sex. Det är ju en form av psykisk utpressning att liksom lyfta fram sina behov på ett sätt som gör att den andra känner att den måste ställa upp på något. Det är inte samtycke som jag ser det. Nu vet inte jag om tjatsex hunnit bli testat enligt den nya lagen men rent moraliskt är det i varje fall helt fel.