Soran Ismails försvarstal i SVT

[Eurydome]

"Men vi hade ju en relation... hon bad ju om bilderna för att sedan anmäla" "Att jag skickar bilder och hon skriver att hon inga vill ha, det är en lek, ett spel mellan oss"

Sa han så? Jag tror att jag tyckte det blev lite pinsamt mellan varven och att jag kanske scrollade fram lite.

 

[parellikusken]

De faktiska handlingarna är ju sexuella även när det gäller våldtäkt. Annars är det inte våldtäkt.

Direkt från brottsbalken 6 kapitlet 1 §: "Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt..."

Problemet när när det gäller bevisfrågorna när det gäller våldtäkt är att sexuella handlingar i normalfallet (hoppas jag i alla fall) sker mellan två samtyckande individer. Bara det faktum att handlingarna förekommit innebär alltså inte att något brottsligt skett. Förövare av sexuella övergrepp hävdar inte sällan att situationen/handlingarna förekommit men att det var med samtycke. Man kan alltså erkänna handlingen men inte brottet.

Samma går ju inte att hävda (inte lika lätt iaf) när det gäller misshandel, eftersom det är ett brott att slå någon. I normalfallet.

Sexuella handlingar utåt sätt kanske, men definitivt inte sex.
Tycker du att "sex med barn" är ett rimligt begrepp också? Där räknas det direkt till övergrepp utan att någon skulle få för sig att jämföra det med sex.

 

[Eurydome]

Sexuella handlingar utåt sätt kanske, men definitivt inte sex.
Tycker du att "sex med barn" är ett rimligt begrepp också? Där räknas det direkt till övergrepp utan att någon skulle få för sig att jämföra det med sex.

Nej, jag tycker inte att "sex med barn" är ett rimligt begrepp.

Jag förstår inte riktigt varför du går igång så på @Sharpless inlägg. Det enda jag ser att han lyfter, och som jag lyfter, och som även framgår av praxis när det gäller sexualbrott, är att bevisfrågorna är svåra eftersom det faktum att det har förekommit sexuella handlingar inte per definition innebär att ett brott har begåtts.

 

[BornAgain]

Sa han så? Jag tror att jag tyckte det blev lite pinsamt mellan varven och att jag kanske scrollade fram lite.

Nej, men tom att bevisa ett sexuellt ofredande är väldigt svårt

 

[Eurydome]

Nej, men tom att bevisa ett sexuellt ofredande är väldigt svårt

Absolut.

 

[Eurydome]

Nej, jag tycker inte att "sex med barn" är ett rimligt begrepp.

Jag förstår inte riktigt varför du går igång så på @Sharpless inlägg. Det enda jag ser att han lyfter, och som jag lyfter, och som även framgår av praxis när det gäller sexualbrott, är att bevisfrågorna är svåra eftersom det faktum att det har förekommit sexuella handlingar inte per definition innebär att ett brott har begåtts.

Förutom i vissa fall, som när det gäller sexuella handlingar mot barn. Då är det per definition ett brott.

 

[parellikusken]

Nej, jag tycker inte att "sex med barn" är ett rimligt begrepp.

Jag förstår inte riktigt varför du går igång så på @Sharpless inlägg. Det enda jag ser att han lyfter, och som jag lyfter, och som även framgår av praxis när det gäller sexualbrott, är att bevisfrågorna är svåra eftersom det faktum att det har förekommit sexuella handlingar inte per definition innebär att ett brott har begåtts.

Har redan försökt förklara, orkar inte mer.

 

[Voeux]

Jag slås mest av hur omedvetna de flesta män är när det kommer till vad som är ett övergrepp. Det är som att de själva har satt gränsen, "det här är ett övergrepp", lite löst baserat på porträttering i populärkultur samt lite vad som passar dem för stunden. Sedan eftersom de själva inte klivit över den här hittepå gränsen så hävdar de in i absurdum att de inte har begått något övergrepp, eftersom de inte anser att de gjort det. Vad lagstiftningen säger, samt vad offret upplevt, är liksom oviktigt för dem. Eftersom de är universums centrum och jorden cirkulerar kring dem, och nu pratar jag inte om de svinigaste av män utan faktiskt gemeneman. Nu har detta börjat ändras lite i och med me too och jag har haft samtal med flera män som mått ganska dåligt när de börjat reflektera över samtycke och sitt sexliv bakåt i tiden.

Vi pratade om jargong på arbetsplatsen och sexistiska skämt, och jag har på fullaste allvar två kollegor som motsätter sig den här diskussionen med argumentet "Kvinnor och män har olika humor". Åter igen slås jag av samma sak, oförmågan att förstå någonting utifrån någon annans perspektiv. Oviljan att ens försöka göra det. Jag kände för att svara att "Ja vi kvinnor som blivit våldtagna brukar inte tycka att det är så kul med skämt om våldtäkt". Kanske hade det behövts något personligt för att de ska förstå, kanske hade de inte förstått ändå. Dessa män som är universums centrum.

 

[_Taggis_]

Jag slås mest av hur omedvetna de flesta män är när det kommer till vad som är ett övergrepp. Det är som att de själva har satt gränsen, "det här är ett övergrepp", lite löst baserat på porträttering i populärkultur samt lite vad som passar dem för stunden. Sedan eftersom de själva inte klivit över den här hittepå gränsen så hävdar de in i absurdum att de inte har begått något övergrepp, eftersom de inte anser att de gjort det. Vad lagstiftningen säger, samt vad offret upplevt, är liksom oviktigt för dem. Eftersom de är universums centrum och jorden cirkulerar kring dem, och nu pratar jag inte om de svinigaste av män utan faktiskt gemeneman. Nu har detta börjat ändras lite i och med me too och jag har haft samtal med flera män som mått ganska dåligt när de börjat reflektera över samtycke och sitt sexliv bakåt i tiden.

Vi pratade om jargong på arbetsplatsen och sexistiska skämt, och jag har på fullaste allvar två kollegor som motsätter sig den här diskussionen med argumentet "Kvinnor och män har olika humor". Åter igen slås jag av samma sak, oförmågan att förstå någonting utifrån någon annans perspektiv. Oviljan att ens försöka göra det. Jag kände för att svara att "Ja vi kvinnor som blivit våldtagna brukar inte tycka att det är så kul med skämt om våldtäkt". Kanske hade det behövts något personligt för att de ska förstå, kanske hade de inte förstått ändå. Dessa män som är universums centrum.

Word.

 

[Nahar]

Jag slås mest av hur omedvetna de flesta män är när det kommer till vad som är ett övergrepp. Det är som att de själva har satt gränsen, "det här är ett övergrepp", lite löst baserat på porträttering i populärkultur samt lite vad som passar dem för stunden. Sedan eftersom de själva inte klivit över den här hittepå gränsen så hävdar de in i absurdum att de inte har begått något övergrepp, eftersom de inte anser att de gjort det. Vad lagstiftningen säger, samt vad offret upplevt, är liksom oviktigt för dem. Eftersom de är universums centrum och jorden cirkulerar kring dem, och nu pratar jag inte om de svinigaste av män utan faktiskt gemeneman. Nu har detta börjat ändras lite i och med me too och jag har haft samtal med flera män som mått ganska dåligt när de börjat reflektera över samtycke och sitt sexliv bakåt i tiden.

Vi pratade om jargong på arbetsplatsen och sexistiska skämt, och jag har på fullaste allvar två kollegor som motsätter sig den här diskussionen med argumentet "Kvinnor och män har olika humor". Åter igen slås jag av samma sak, oförmågan att förstå någonting utifrån någon annans perspektiv. Oviljan att ens försöka göra det. Jag kände för att svara att "Ja vi kvinnor som blivit våldtagna brukar inte tycka att det är så kul med skämt om våldtäkt". Kanske hade det behövts något personligt för att de ska förstå, kanske hade de inte förstått ändå. Dessa män som är universums centrum.

Det är precis det som behövs. Viljan och förmågan att sätta sig in i den andra personens situation. Jag som alltid varit feminist kan en ju tycka skulle ha full koll från början, men helt ärligt, viljan fanns där men när inte någon utbildar/förklarar empati så kommer det ju inte automatiskt, förmågan att sätta sig in i den andra personens (oftast kvinnans) situation. Och det börjar redan på dagis med att pojkar blir känslomässigt servade och därmed inte lär sig empati, alltså, att även om de har förmågan att känna empati lär de sig inte att aktivt tänka sig in i andra människors känsloliv så som kvinnor tvingas lära sig från dag ett.

Själv har jag på något magiskt sätt lyckats lära mig det ändå. Bättre än många andra män. Men, de sista bitarna föll ärligt inte på plats för än jag var i 25-års åldern eller så, det där med att faktiskt välja att alltid tänka mig in i motpartens huvud innan jag agerar (alltså oavsett om det är sexuellt eller inte). Det är en sån basic kunskap tycker jag, som alla borde få lära sig från barndomen. Tyvärr skiter ofta både kvinnor och män att lära sina pojkar det, utan att ens tänka på det.

 

[Voeux]

Det är precis det som behövs. Viljan och förmågan att sätta sig in i den andra personens situation. Jag som alltid varit feminist kan en ju tycka skulle ha full koll från början, men helt ärligt, viljan fanns där men när inte någon utbildar/förklarar empati så kommer det ju inte automatiskt, förmågan att sätta sig in i den andra personens (oftast kvinnans) situation. Och det börjar redan på dagis med att pojkar blir känslomässigt servade och därmed inte lär sig empati, alltså, att även om de har förmågan att känna empati lär de sig inte att aktivt tänka sig in i andra människors känsloliv så som kvinnor tvingas lära sig från dag ett.

Själv har jag på något magiskt sätt lyckats lära mig det ändå. Bättre än många andra män. Men, de sista bitarna föll ärligt inte på plats för än jag var i 25-års åldern eller så, det där med att faktiskt välja att alltid tänka mig in i motpartens huvud innan jag agerar (alltså oavsett om det är sexuellt eller inte). Det är en sån basic kunskap tycker jag, som alla borde få lära sig från barndomen. Tyvärr skiter ofta både kvinnor och män att lära sina pojkar det, utan att ens tänka på det.

Håller helt med. Empati, tillsammans med att lära sig om tolkningsföreträde, skulle avhjälpa många problem. Jag tror även att vi måste prata mer om att man kan ha fel, och göra fel, utan att det betyder att livet är över. På så vis kanske vi skulle vara mer öppna för att se våra brister och reflektera kring dem, i stället för att slå dem ifrån oss och fortsätta göra fel. Kanske hade det då inte behövt gå så långt som det gjort för dessa män, och om det gör det så kanske fler män skulle kunna säga "Det är sant, jag har gjort det här och ångrar mig djupt. Från och med nu vill jag bli en bättre människa och jag börjar genom X och Y" i stället för att veva om falska anklagelser.

Jag var ett av dom barnen som drog rasistiska skämt på skolgården och fat-shaemade långt upp i ålder. Jag visste inte bättre och jag ångrar det djupt. Aldrig för sent att bli en bättre människa, men det förutsätter att vi kan förstå och acceptera att vi gjort fel.

 

[Nahar]

Håller helt med. Empati, tillsammans med att lära sig om tolkningsföreträde, skulle avhjälpa många problem. Jag tror även att vi måste prata mer om att man kan ha fel, och göra fel, utan att det betyder att livet är över. På så vis kanske vi skulle vara mer öppna för att se våra brister och reflektera kring dem, i stället för att slå dem ifrån oss och fortsätta göra fel. Kanske hade det då inte behövt gå så långt som det gjort för dessa män, och om det gör det så kanske fler män skulle kunna säga "Det är sant, jag har gjort det här och ångrar mig djupt. Från och med nu vill jag bli en bättre människa och jag börjar genom X och Y" i stället för att veva om falska anklagelser.

Jag var ett av dom barnen som drog rasistiska skämt på skolgården och fat-shaemade långt upp i ålder. Jag visste inte bättre och jag ångrar det djupt. Aldrig för sent att bli en bättre människa, men det förutsätter att vi kan förstå och acceptera att vi gjort fel.

Håller verkligen med om att vi måste bli bättre på att acceptera våra misstag. När det gäller sexualbrott så tror jag väldigt mycket handlar om stereotypiserade bilder av förövare, att de är äckliga gubbar eller galningar som hoppar ut ur buskar. Såklart vill ingen bli lumpad ihop med dem! Men alla tror jag har varit förövare nån gång. Alltså, kanske inte brottsligt, men som du också beskriver, gjort något som en nu vet är fel mot en annan människa. Jag tror inte vi kan växa så mycket utan att acceptera det.

Jag har en gång gjort ett tydligt sexuellt ofredande, mot en kvinna som var i beroendeställning till mig. När jag gjorde det tänkte jag inte ens sexuellt, jag var varken attraherad eller kåt, utan jag var full och närgången med en kvinna som jag inte kände så väl alls, på ett sätt som mina mer nära kvinnliga vänner skulle uppfatta som gulligt/mysigt men som jag insåg absolut inte är okej med någon som jag 1, inte känner väl och 2, kanske tänkte att jag skulle behandlat henne illa/hämnats om hon sa ifrån. Kan ju säga att det kändes inte bra när jag bara några veckor senare kom att tänka på den kvällen i ett annat sammanhang, och hur hon nog kände. Jag tänkte inte på det då, men under de veckor efteråt som vi fortfarande sågs så var hon aldrig ensam i ett rum med mig. Det kändes hemskt. Att jag blivit ett hot eller ett obehag. Jag är glad i alla fall att jag kan skriva om det såhär utan att bortförklara mig eller försöka få det till något annat än det var.

Däremot så får det jag skrivit i båda styckena ovan mig att vara lite skeptisk till hela kulturen kring att de som begår övergrepp ska hängas ut för drev/cancel culture/hat och bli svärtade för evigt. Absolut att det finns ett värde i att uppmärksamma hur vanligt detta är, och att verkligen pressa på att anmälningar ska tas på allvar och handlingar ska leda till konsekvenser. Samtidigt tror jag att just själva aggressiviteten, svärtningen, inte riktigt hjälper i det långa loppet för att få män att erkänna för sig själva vad de gjort, och bli bättre människor. Det halkar lätt över från "ta ditt ansvar!" till "du är en hemsk människa!", åtminstone psykologiskt. Och ingen vill vara en hemsk människa, och därför går en in i förnekelse och gräver sig djupare och djupare in i det.

Jag vet inte. Jag tror inte hat och drev är rätt väg att gå i längden. Samtidigt måste ju män lära sig att ta sitt ansvar, att erkänna sina fel. Men vem vill göra det om det är lika med livslång skam och skuld och att en blir en Våldtäktsman och en Äcklig Gubbe? Mycket talande tyckte jag i den norska dokumentären att kvinnan inte var anonym, men mannen absolut ville vara det. Jag tror inte vi kan komma vidare förrän mannen också kan avslöja sin identitet, och ändå leva ett normalt liv efteråt.

 

[Asko]

"Men vi hade ju en relation... hon bad ju om bilderna för att sedan anmäla" "Att jag skickar bilder och hon skriver att hon inga vill ha, det är en lek, ett spel mellan oss"

Angående första citatet, det borde väl gå att lätt bevisa genom att visa tidigare konversation? Eller menar han att hon bad om det muntligt och inte skriftligt?
Om det är det sista som gjort att han sluppit undan lättare så undrar jag varför man går så lätt efter vad han sagt när det saknas bevis för det

 

[Asko]

Dessutom är det väl inte bara en kvinna som säger att han gått över gränsen? Vad är oddsen att ett gäng kvinnor som inte heller känner varandra samtidigt fått för sig att hitta på falska anmälningar?

Det blir ju nästan lite fånigt. Men tyvärr är det ju väldigt vanligt att man hör det argumentet - ”tänk på alla falska anmälningar!”. Hur vanliga är de i såna här fall?

Just det där med ett gäng kvinnor som gör samma anmälningar, jag tänker på de politiker i usa som fått såna anmälningar - det är läskigt hur man kunnat få folkmassan att tro att det är kvinnor som söker efter uppmärksamhet eller något sånt. Trots att de är ofta anonyma? I dessa fall är det dessutom ofta tydligt att de inte direkt får någon fördel av att berätta
Att folk börjar känna att dessa män poppar upp överallt och därmed blir frustrerade borde innebära ett driv till att förändra attityder, inte en vilja till att begrava dessa attityder pga man blir trött på att det känns som att de dyker upp överallt hos män som man kanske beundrat tidigare etc.

Och även om det är jag som skrivit om detta ämne så vill jag påstå att det är högst troligen en försvinnande liten del av det faktiska antalet anmälningar. Det jag är avert mot är att rättsystemet uppenbarligen är svag i detta område då antalet domar är så liten att man rent allmänt känner ett behov av någon slags mobb, det är skit att tilliten till rättsystemet är så svagt - så ska det inte vara! Man borde kunna känna sig trygg i att fallen som dömts är riktiga och att de som inte gått vidare är de fåtal som är tveksamma. Som det är så påverkar det ju också synen på antalet anmälningar och man tror att antalet falska anmälningar är större än vad de är pga de anmälningar som stängs ned.

 

[Asko]

Håller verkligen med om att vi måste bli bättre på att acceptera våra misstag. När det gäller sexualbrott så tror jag väldigt mycket handlar om stereotypiserade bilder av förövare, att de är äckliga gubbar eller galningar som hoppar ut ur buskar. Såklart vill ingen bli lumpad ihop med dem! Men alla tror jag har varit förövare nån gång. Alltså, kanske inte brottsligt, men som du också beskriver, gjort något som en nu vet är fel mot en annan människa. Jag tror inte vi kan växa så mycket utan att acceptera det.

Jag har en gång gjort ett tydligt sexuellt ofredande, mot en kvinna som var i beroendeställning till mig. När jag gjorde det tänkte jag inte ens sexuellt, jag var varken attraherad eller kåt, utan jag var full och närgången med en kvinna som jag inte kände så väl alls, på ett sätt som mina mer nära kvinnliga vänner skulle uppfatta som gulligt/mysigt men som jag insåg absolut inte är okej med någon som jag 1, inte känner väl och 2, kanske tänkte att jag skulle behandlat henne illa/hämnats om hon sa ifrån. Kan ju säga att det kändes inte bra när jag bara några veckor senare kom att tänka på den kvällen i ett annat sammanhang, och hur hon nog kände. Jag tänkte inte på det då, men under de veckor efteråt som vi fortfarande sågs så var hon aldrig ensam i ett rum med mig. Det kändes hemskt. Att jag blivit ett hot eller ett obehag. Jag är glad i alla fall att jag kan skriva om det såhär utan att bortförklara mig eller försöka få det till något annat än det var.

Däremot så får det jag skrivit i båda styckena ovan mig att vara lite skeptisk till hela kulturen kring att de som begår övergrepp ska hängas ut för drev/cancel culture/hat och bli svärtade för evigt. Absolut att det finns ett värde i att uppmärksamma hur vanligt detta är, och att verkligen pressa på att anmälningar ska tas på allvar och handlingar ska leda till konsekvenser. Samtidigt tror jag att just själva aggressiviteten, svärtningen, inte riktigt hjälper i det långa loppet för att få män att erkänna för sig själva vad de gjort, och bli bättre människor. Det halkar lätt över från "ta ditt ansvar!" till "du är en hemsk människa!", åtminstone psykologiskt. Och ingen vill vara en hemsk människa, och därför går en in i förnekelse och gräver sig djupare och djupare in i det.

Jag vet inte. Jag tror inte hat och drev är rätt väg att gå i längden. Samtidigt måste ju män lära sig att ta sitt ansvar, att erkänna sina fel. Men vem vill göra det om det är lika med livslång skam och skuld och att en blir en Våldtäktsman och en Äcklig Gubbe? Mycket talande tyckte jag i den norska dokumentären att kvinnan inte var anonym, men mannen absolut ville vara det. Jag tror inte vi kan komma vidare förrän mannen också kan avslöja sin identitet, och ändå leva ett normalt liv efteråt.

Jag tror att en del av det där hatet kommer ur att man är trött på antalet anmälningar som inte går längre utan faller platt mellan stolarna. Att det känns som att ingen får ta ansvar rent juridiskt, så man får istället en allmän attityd.
Men jag håller absolut med om att man bör kunna få chansen att förstå sina misstag och förbättra sig.

Kanske det skulle bli lättare om flera män vågade be om ursäkt? Men det beror dock på om kvinnan vill ha någon kontakt över huvudtaget såklart, man vill ju som offer gärna undvika all slags kontakt efteråt.
Men kanske om man skrev ett brev så får offret själv bestämma när de vill öppna det.
Man vet ju inte hur många som ångrar sitt beteende pga skamkänslan, men kanske man kan börja om man är förövare och våga be om ursäkt till offret - då kanske den allmänna attityden skulle förändras också. Det är ju på tok för många kvinnor som känner att man bara pressar undan det i tankarna, och därmed som att männen inte "ställs inför" det.

Det behövs nog mera villighet till att be om ursäkt rent allmänt i samhället, lite ödmjukhet typ. (Detta gäller även mig.)

 

[athena_arabians]

Jag tror att en del av det där hatet kommer ur att man är trött på antalet anmälningar som inte går längre utan faller platt mellan stolarna. Att det känns som att ingen får ta ansvar rent juridiskt, så man får istället en allmän attityd.
Men jag håller absolut med om att man bör kunna få chansen att förstå sina misstag och förbättra sig.

Kanske det skulle bli lättare om flera män vågade be om ursäkt? Men det beror dock på om kvinnan vill ha någon kontakt över huvudtaget såklart, man vill ju som offer gärna undvika all slags kontakt efteråt.
Men kanske om man skrev ett brev så får offret själv bestämma när de vill öppna det.
Man vet ju inte hur många som ångrar sitt beteende pga skamkänslan, men kanske man kan börja om man är förövare och våga be om ursäkt till offret - då kanske den allmänna attityden skulle förändras också. Det är ju på tok för många kvinnor som känner att man bara pressar undan det i tankarna, och därmed som att männen inte "ställs inför" det.

Det behövs nog mera villighet till att be om ursäkt rent allmänt i samhället, lite ödmjukhet typ. (Detta gäller även mig.)

Som våldtäktsoffer kan jag säga att dina ovanstående funderingar är uppåt väggarna galna. Likaså vad gäller sexuella trakasserier, tafsande etc (saker jag också varit med om). Jag vill inte ha någon jävla ursäkt utan att inte ha blivit utsatt öht!

 

[Voeux]

Håller verkligen med om att vi måste bli bättre på att acceptera våra misstag. När det gäller sexualbrott så tror jag väldigt mycket handlar om stereotypiserade bilder av förövare, att de är äckliga gubbar eller galningar som hoppar ut ur buskar. Såklart vill ingen bli lumpad ihop med dem! Men alla tror jag har varit förövare nån gång. Alltså, kanske inte brottsligt, men som du också beskriver, gjort något som en nu vet är fel mot en annan människa. Jag tror inte vi kan växa så mycket utan att acceptera det.

Jag har en gång gjort ett tydligt sexuellt ofredande, mot en kvinna som var i beroendeställning till mig. När jag gjorde det tänkte jag inte ens sexuellt, jag var varken attraherad eller kåt, utan jag var full och närgången med en kvinna som jag inte kände så väl alls, på ett sätt som mina mer nära kvinnliga vänner skulle uppfatta som gulligt/mysigt men som jag insåg absolut inte är okej med någon som jag 1, inte känner väl och 2, kanske tänkte att jag skulle behandlat henne illa/hämnats om hon sa ifrån. Kan ju säga att det kändes inte bra när jag bara några veckor senare kom att tänka på den kvällen i ett annat sammanhang, och hur hon nog kände. Jag tänkte inte på det då, men under de veckor efteråt som vi fortfarande sågs så var hon aldrig ensam i ett rum med mig. Det kändes hemskt. Att jag blivit ett hot eller ett obehag. Jag är glad i alla fall att jag kan skriva om det såhär utan att bortförklara mig eller försöka få det till något annat än det var.

Däremot så får det jag skrivit i båda styckena ovan mig att vara lite skeptisk till hela kulturen kring att de som begår övergrepp ska hängas ut för drev/cancel culture/hat och bli svärtade för evigt. Absolut att det finns ett värde i att uppmärksamma hur vanligt detta är, och att verkligen pressa på att anmälningar ska tas på allvar och handlingar ska leda till konsekvenser. Samtidigt tror jag att just själva aggressiviteten, svärtningen, inte riktigt hjälper i det långa loppet för att få män att erkänna för sig själva vad de gjort, och bli bättre människor. Det halkar lätt över från "ta ditt ansvar!" till "du är en hemsk människa!", åtminstone psykologiskt. Och ingen vill vara en hemsk människa, och därför går en in i förnekelse och gräver sig djupare och djupare in i det.

Jag vet inte. Jag tror inte hat och drev är rätt väg att gå i längden. Samtidigt måste ju män lära sig att ta sitt ansvar, att erkänna sina fel. Men vem vill göra det om det är lika med livslång skam och skuld och att en blir en Våldtäktsman och en Äcklig Gubbe? Mycket talande tyckte jag i den norska dokumentären att kvinnan inte var anonym, men mannen absolut ville vara det. Jag tror inte vi kan komma vidare förrän mannen också kan avslöja sin identitet, och ändå leva ett normalt liv efteråt.

Jag håller med dig, och jag tycker också att dreven kan vara problematiska även om jag också förstår frustrationen som ligger bakom dem. Vi lever ju i en våldtäktskultur, och även om det på inget sätt ursäktar beteenden så kan jag absolut se varför män har problem med att förstå samtycke och gränserna för övergrepp. Jag var inte den enda som drog skämtet "pappa kines, mamma japan.." på skolgården utan jag hade hört det från vänner, och vänner skrattade. Ingen pratade om att det var vidrigt och rasistiskt så jag hann nästan bli vuxen innan jag förstod. Det betyder inte att det var okej då, och inte okej nu. Det var lika mycket rasism då som nu, lika vidrigt då som nu. Det finns inga ursäkter, och jag får genuint ont i magen när jag tänker på att vi hade asiatiska skolkompisar som hörde det här. Men jag kan ändå förstå att gränsen var otydlig för oss, på grund av den rasistiska kultur som vi befann oss i.

Jag har blivit våldtagen två gånger, och jag är helt säker på att ingen utav dessa unga män förstod att de våldtog. När jag gick i skolan så var det okej att tafsa på tjejer, okej att dra upp deras kjol, knäppa upp deras BH, kalla dem hora och tjata till sig sex. Jag kan, faktiskt, förstå att dessa killar inte förstod vad de gjorde när de plötsligt gick några steg längre. En utav dem är ett ärkesvin, det råder ingen bot på honom. Den andre har jag faktiskt förlåtit i mitt stilla sinne. Jag skulle gärna ha en dialog med honom om detta idag, och jag är inte arg (längre).

Jag hoppas att ingen i den här tråden tolkar det här inlägget som att jag ursäktar rasism eller sexuella övergrepp. Det gör jag verkligen - inte. Ett övergrepp skadar offret precis lika mycket oavsett hur enkelt eller svårt det varit för förövaren att inse sitt fel i stunden. Det vet jag själv, dessvärre, jag hann bli nästan 30 innan jag hittade tillbaks till min egen sexualitet igen. Men ett drev hjälper mig liksom inte heller. Jag kan dock, definitivt förstå, att ilskan och behovet av att skrika högt så folk förstår finns i andras situationer. Tyvärr är det väl så att inga förändringar skett i samhället av att folk vänder andra kinden till, utan det är de som skriker, för oss alla, som driver förändringen.

 

[Asko]

Som våldtäktsoffer kan jag säga att dina ovanstående funderingar är uppåt väggarna galna. Likaså vad gäller sexuella trakasserier, tafsande etc (saker jag också varit med om). Jag vill inte ha någon jävla ursäkt utan att inte ha blivit utsatt öht!

Självklart vill man främst ha inte blivit utsatt öht!
Men okej, du vill inte ha någon ursäkt. Därav min tanke att man lämnar ett brev så att offret kan bestämma själv om de ska öppna eller slänga det. Jag tror att det finns så många olika sorters offer att det är svårt att säga vad som är bäst.

Tillägg: jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier också, och det var en lång tid som jag kände mig bitter på att de kanske inte fattade vad de gjort då det aldrig kom någon ursäkt. Då hade det känts skönt med en bekräftelse på min upplevelse och/eller att mina känslor inte var en "överdrift".

 

[Nahar]

Jag tror att en del av det där hatet kommer ur att man är trött på antalet anmälningar som inte går längre utan faller platt mellan stolarna. Att det känns som att ingen får ta ansvar rent juridiskt, så man får istället en allmän attityd.
Men jag håller absolut med om att man bör kunna få chansen att förstå sina misstag och förbättra sig.

Kanske det skulle bli lättare om flera män vågade be om ursäkt? Men det beror dock på om kvinnan vill ha någon kontakt över huvudtaget såklart, man vill ju som offer gärna undvika all slags kontakt efteråt.
Men kanske om man skrev ett brev så får offret själv bestämma när de vill öppna det.
Man vet ju inte hur många som ångrar sitt beteende pga skamkänslan, men kanske man kan börja om man är förövare och våga be om ursäkt till offret - då kanske den allmänna attityden skulle förändras också. Det är ju på tok för många kvinnor som känner att man bara pressar undan det i tankarna, och därmed som att männen inte "ställs inför" det.

Det behövs nog mera villighet till att be om ursäkt rent allmänt i samhället, lite ödmjukhet typ. (Detta gäller även mig.)

Jag tror inte en ursäkt gör så mycket (och det blir så stort utrymme för dåliga ursäkter då med). Jag tror att ilskan/hatet gör att vi hamnar i lite av ett moment 22. Drar paralleller till barnuppfostran (för vad är inte de flesta män om inte förvuxna ungar?). Om du slår ett barn så kommer det inte sluta göra fel, det blir bara bättre på att dölja det och ljuga om det. Vad som fungerar bättre är att förklara vad felet var och hur barnet skall göra istället. Så jag menar absolut att ilskan ska få finnas där, men den måste riktas mot handlingen och mot systemet/normerna som tillåter handlingen, inte mot personen, ja, på ett mer samhälleligt plan då åtminstone. Övergrepp ska anmälas och dömas, men jag tror faktiskt inte på hårdare straff eller så, det gör inte så mycket för att faktiskt stoppa personen från att begå brott igen, och det gör ju också det ännu mer troligt att andra män kommer försvara sin vän för "han är ju egentligen en så schysst person" och så vidare. Jag tror mer på att organisationer som t.ex. Fatta! och MÄN ska få mer uppmärksamhet, spridning, och ekonomiskt stöd, så att de kan lära fler förövare (och potentiella förövare) hur en ska tänka och hur empati i dessa sammanhang fungerar.

Och utbildning i skolan, från dagis. Lärare och personal är så himla bra på att reproducera normer och ursäkta unga killar så det är helt sjukt. Ingen förklarar heller vad som är fel när de gör fel. Jag slog vänner ibland, blev tvingad att säga förlåt, och så var det rakt in i leken igen för att göra samma sak. Helt galet.

Jag håller med dig, och jag tycker också att dreven kan vara problematiska även om jag också förstår frustrationen som ligger bakom dem. Vi lever ju i en våldtäktskultur, och även om det på inget sätt ursäktar beteenden så kan jag absolut se varför män har problem med att förstå samtycke och gränserna för övergrepp. Jag var inte den enda som drog skämtet "pappa kines, mamma japan.." på skolgården utan jag hade hört det från vänner, och vänner skrattade. Ingen pratade om att det var vidrigt och rasistiskt så jag hann nästan bli vuxen innan jag förstod. Det betyder inte att det var okej då, och inte okej nu. Det var lika mycket rasism då som nu, lika vidrigt då som nu. Det finns inga ursäkter, och jag får genuint ont i magen när jag tänker på att vi hade asiatiska skolkompisar som hörde det här. Men jag kan ändå förstå att gränsen var otydlig för oss, på grund av den rasistiska kultur som vi befann oss i.

Jag har blivit våldtagen två gånger, och jag är helt säker på att ingen utav dessa unga män förstod att de våldtog. När jag gick i skolan så var det okej att tafsa på tjejer, okej att dra upp deras kjol, knäppa upp deras BH, kalla dem hora och tjata till sig sex. Jag kan, faktiskt, förstå att dessa killar inte förstod vad de gjorde när de plötsligt gick några steg längre. En utav dem är ett ärkesvin, det råder ingen bot på honom. Den andre har jag faktiskt förlåtit i mitt stilla sinne. Jag skulle gärna ha en dialog med honom om detta idag, och jag är inte arg (längre).

Jag hoppas att ingen i den här tråden tolkar det här inlägget som att jag ursäktar rasism eller sexuella övergrepp. Det gör jag verkligen - inte. Ett övergrepp skadar offret precis lika mycket oavsett hur enkelt eller svårt det varit för förövaren att inse sitt fel i stunden. Det vet jag själv, dessvärre, jag hann bli nästan 30 innan jag hittade tillbaks till min egen sexualitet igen. Men ett drev hjälper mig liksom inte heller. Jag kan dock, definitivt förstå, att ilskan och behovet av att skrika högt så folk förstår finns i andras situationer. Tyvärr är det väl så att inga förändringar skett i samhället av att folk vänder andra kinden till, utan det är de som skriker, för oss alla, som driver förändringen.

Usch, du väcker många obehagliga minnen till liv alltså. Och det är ju bra! Att bli påmind om hur illa det var (och säkert fortfarande är i mångt och mycket). I övrigt kan jag inte annat än att hålla med, du formulerar det jättebra

 

[parellikusken]

Jag tror att en del av det där hatet kommer ur att man är trött på antalet anmälningar som inte går längre utan faller platt mellan stolarna. Att det känns som att ingen får ta ansvar rent juridiskt, så man får istället en allmän attityd.
Men jag håller absolut med om att man bör kunna få chansen att förstå sina misstag och förbättra sig.

Kanske det skulle bli lättare om flera män vågade be om ursäkt? Men det beror dock på om kvinnan vill ha någon kontakt över huvudtaget såklart, man vill ju som offer gärna undvika all slags kontakt efteråt.
Men kanske om man skrev ett brev så får offret själv bestämma när de vill öppna det.
Man vet ju inte hur många som ångrar sitt beteende pga skamkänslan, men kanske man kan börja om man är förövare och våga be om ursäkt till offret - då kanske den allmänna attityden skulle förändras också. Det är ju på tok för många kvinnor som känner att man bara pressar undan det i tankarna, och därmed som att männen inte "ställs inför" det.

Det behövs nog mera villighet till att be om ursäkt rent allmänt i samhället, lite ödmjukhet typ. (Detta gäller även mig.)

Be om ursäkt!?

Alltså du är helt fel ute i dina tankegångar nu. Det är brott de begått.