californication
Trådstartare
Samma sak, varje år. Än en gång drar det ihop sig mot det jag hatar att älska, och älskar att hata. Min födelsedag. I år fyller jag dessutom 25 år. Det ryktas om att det är en "stor" ålder att fylla. Folk älskar att påpeka det. Folk älskar att prata om min födelsedag. Min födelsedag som ger mig tårar hur jag än gör.
Jag har alltid haft en väldigt skör och smärtsam relation med denna dagen. Redan när jag var liten så har jag minnen av tomma kalas, uteblivna vänner och ensamma dagar. Tänk Pippi äter tårtan själv med sked.
När jag blir äldre, tonåren, så ser det ungefär likadant ut. Dom få vänner jag hade var allt som oftast bortresta på min dag, och hur jag än gjorde så dök det upp max ett fåtal vänner.
Och sådär har det fortsatt. Jag träffade en kille som inte var särskilt brydd i min dag (inte ens min 18-årsdag som jag firade tack var er, underbara bukefalister). Glömde bort min födelsedag, bokade upp annat etc. Även min 20-årsdag var han olyckligt frånvarande och mina vänner likaså. En vän dök upp för att fira mig.
Mina dagar resterande år har sett ungefär liknande ut. Dock med ny pojkvän som även han försummade mina födelsedagar. Senaste åren fick jag ingen present. Jag är iof inte bortskämd med det, men det smärtar ju såklart också när jag ser alla andra fylla år och få fina presenter. Senaste gången jag åt en tårta på min födelsedag var med Bukefalos på min 18-årsdag. Det var förresten den enda dagen i mitt liv som jag har fått fler än 1 present varav jag har kvar alla.
Hur som helst. Nu drar det ihop sig igen och jag kan inte hjälpa att jag fightas med mina känslor. Hur jag än gör så gråter jag. Jag vill verkligen fira min födelsedag, för alla andra gör ju det och verkar ha så varma känslor för den dagen.
Men jag kan inte. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte. För trots att jag sagt till flera att jag inte vill fira min födelsedag, men ändå inte vara själv, så har folk bokat upp annat. Jag har tur att min pojkvän fick ledigt så jag slipper vara själv, men jag önskar att jag kunde se fram emot min dag lika mycket som han såg fram emot sin 30-årsdag som jag styrde upp nyligen. Den dagen var också en riktlinje för mig hur jag själv skulle hantera min dag - men folk fallerade totalt.
Flera dök inte upp på hans kalas för att dom var bakfulla på grund av spontanfestande dagen innan. Några dök upp men väldigt kort på grund av samma anledning. En hel del kom sent (varav en hela 6 h), även där på grund av bakfylla. Ja, alla var på samma fest. 2 personer från vårt gemensamma umgänge var i tid. Hans dag blev mycket lyckad iaf tack vare hans stora släkt och egna umgängeskrets, men jag har i princip enbart våra gemensamma vänner.
Jag kan inte sluta tänka på att om det hade varit min dag, så hade enbart 2 dykt upp.
Folk tycker att "det är klart att jag skall fira min födelsedag", men jag kan inte släppa ansvaret till något att styra upp någonting eftersom folk inte tog hans 30-årsdag på allvar. Jag skulle inte klara av att sitta där och ingen dök upp. Dom 2 vännerna som kom i tid är dessutom upptagna sedan väldigt länge så dom skulle definitivt inte komma.
Det innebär rent matematiskt sett att... ingen skulle komma i tid. Eller komma öht.
Ändå så kan jag inte sluta gråta över att jag inte skall fira min dag. Jag vet mycket väl att det är delvis mitt fel, men jag vågar verkligen inte ta risken.
Kära Bukefalos. Vad skall jag göra med mig själv? Jag sitter fast i ett moment 22 där jag är ledsen, mår dåligt och gråter hur jag än gör. Jag blir ledsen på mig själv, och ledsen på alla andra. Är terapi enda utvägen eller vad i helvete skall jag göra?
Om någon nu öht ens orkat läsa hela vägen hit så tackar jag för öronen - min killes öron behövde verkligen få vila lite.
Jag har alltid haft en väldigt skör och smärtsam relation med denna dagen. Redan när jag var liten så har jag minnen av tomma kalas, uteblivna vänner och ensamma dagar. Tänk Pippi äter tårtan själv med sked.
När jag blir äldre, tonåren, så ser det ungefär likadant ut. Dom få vänner jag hade var allt som oftast bortresta på min dag, och hur jag än gjorde så dök det upp max ett fåtal vänner.
Och sådär har det fortsatt. Jag träffade en kille som inte var särskilt brydd i min dag (inte ens min 18-årsdag som jag firade tack var er, underbara bukefalister). Glömde bort min födelsedag, bokade upp annat etc. Även min 20-årsdag var han olyckligt frånvarande och mina vänner likaså. En vän dök upp för att fira mig.
Mina dagar resterande år har sett ungefär liknande ut. Dock med ny pojkvän som även han försummade mina födelsedagar. Senaste åren fick jag ingen present. Jag är iof inte bortskämd med det, men det smärtar ju såklart också när jag ser alla andra fylla år och få fina presenter. Senaste gången jag åt en tårta på min födelsedag var med Bukefalos på min 18-årsdag. Det var förresten den enda dagen i mitt liv som jag har fått fler än 1 present varav jag har kvar alla.
Hur som helst. Nu drar det ihop sig igen och jag kan inte hjälpa att jag fightas med mina känslor. Hur jag än gör så gråter jag. Jag vill verkligen fira min födelsedag, för alla andra gör ju det och verkar ha så varma känslor för den dagen.
Men jag kan inte. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte. För trots att jag sagt till flera att jag inte vill fira min födelsedag, men ändå inte vara själv, så har folk bokat upp annat. Jag har tur att min pojkvän fick ledigt så jag slipper vara själv, men jag önskar att jag kunde se fram emot min dag lika mycket som han såg fram emot sin 30-årsdag som jag styrde upp nyligen. Den dagen var också en riktlinje för mig hur jag själv skulle hantera min dag - men folk fallerade totalt.
Flera dök inte upp på hans kalas för att dom var bakfulla på grund av spontanfestande dagen innan. Några dök upp men väldigt kort på grund av samma anledning. En hel del kom sent (varav en hela 6 h), även där på grund av bakfylla. Ja, alla var på samma fest. 2 personer från vårt gemensamma umgänge var i tid. Hans dag blev mycket lyckad iaf tack vare hans stora släkt och egna umgängeskrets, men jag har i princip enbart våra gemensamma vänner.
Jag kan inte sluta tänka på att om det hade varit min dag, så hade enbart 2 dykt upp.
Folk tycker att "det är klart att jag skall fira min födelsedag", men jag kan inte släppa ansvaret till något att styra upp någonting eftersom folk inte tog hans 30-årsdag på allvar. Jag skulle inte klara av att sitta där och ingen dök upp. Dom 2 vännerna som kom i tid är dessutom upptagna sedan väldigt länge så dom skulle definitivt inte komma.
Det innebär rent matematiskt sett att... ingen skulle komma i tid. Eller komma öht.
Ändå så kan jag inte sluta gråta över att jag inte skall fira min dag. Jag vet mycket väl att det är delvis mitt fel, men jag vågar verkligen inte ta risken.
Kära Bukefalos. Vad skall jag göra med mig själv? Jag sitter fast i ett moment 22 där jag är ledsen, mår dåligt och gråter hur jag än gör. Jag blir ledsen på mig själv, och ledsen på alla andra. Är terapi enda utvägen eller vad i helvete skall jag göra?
Om någon nu öht ens orkat läsa hela vägen hit så tackar jag för öronen - min killes öron behövde verkligen få vila lite.
