Speglar er utsida er insida?

[tanten]

Bra frågor!
Jag har faktiskt ingen aning, jag har nog inte funderat på det! Kanske skulle jag behöva fråga någon som känner mig?

Samma här.
Jag vet vem jag är, men vet verkligen inte om jag utstrålar min person.

När teamsmötena började upptäckte jag att jag har ett bitch-face. Vanligtvis när man tittar sig i spegeln så gör man nån min för att ser bra ut. Teamsmötena avslöjade en surkärring

Jag har ofta fått höra att jag klär mig bra. När jag är "stadsklädd" är jag skapligt elegant tror jag. Hemma är jag sunkig. Finns ingen anledning att anstränga sig för hundens skull när jag bara ska köra ved eller skotta i landen.
Däremot tror jag att jag uppfattas som bestämd. "Henne kör man inte med" har grannar och folk fått höra. Inte mig emot.

 

[Nahar]

Bra frågor!
Jag har faktiskt ingen aning, jag har nog inte funderat på det! Kanske skulle jag behöva fråga någon som känner mig?

Om du är nyfiken! Det är ju inte något en behöver fundera på, och kanske bör en inte ens göra det.

 

[Snurrfian]

Senaste veckorna har jag hållit på med ett projekt som kretsar mycket kring identitetsmarkörer, det vill säga olika symboler och signaler vi använder för att visa vilka vi är i samhället. Det kan vara så tydligt som en flagga, men även mindre klarspråkigt, som till exempel frisyr, klädstil, kroppsform, skor, vad vi äter, etc etc. Allt som vi gör eller visar, medvetet eller omedvetet, som formar vilka vi är i andras ögon.

Så, med det i åtanke undrar jag om du tror att människor som ser dig på tåget eller som du möter på jobbet, på gymmet eller andra platser, kanske till och med i ditt hem, får en "sann" bild av vem du är? (Om det ens finns en sann bild!) Tror du att människor som möter dig t.ex. i stallet får en bättre bild av vem du är än någon som träffar dig på en fest? Är du medveten om vilka signaler du vill sända ut om vem du är, eller du kör bara på vad som känns "mest du"? Om du hade sett dig själv på tåget, tror du att du hade "läst av" dig själv korrekt, eller hade du trott att du var på ett visst sätt som du inte egentligen är? Har du förväntningar på andra människor utifrån hur de ser ut eller beter sig offentligt?

Många frågor, ni behöver inte svara på alla. Jag är mest nyfiken på hur (om) folk utanför akademiska sammanhang tänker på de här sakerna

EDIT: Förtydligande: Det handlar inte om huruvida ni tror att andra tycker om er eller inte, utan om ni känner att ni är i kongruens med era symboler, om er utsida "stämmer" med insidan. Det kan ju stämma oavsett vad andra gillar eller ogillar!

Det hänger ju helt och hållet på sammanhang. På jobbet är det nog svårt att se några detaljer om att jag jagar och har jakthund. När jag är på rasträffar är det omöjligt att gissa folks yrken, men däremot vilken typ av jägare de är.
Folk i allmänhet har svårt att exempelvis gissa min ålder, det slår 10 år uppåt och neråt beroende på sammanhang.
Det som däremot syns är att jag i grunden är en glad person, att jag ofta signalerar att jag gärna pratar, hjälper till, är vänligt sinnad.

 

[Enya]

Om du är nyfiken! Det är ju inte något en behöver fundera på, och kanske bör en inte ens göra det.

Jag är absolut nyfiken! Visst behöver man inte, men det är intressanta frågor!

 

[Nahar]

Jag är absolut nyfiken! Visst behöver man inte, men det är intressanta frågor!

Bara bli inte som jag som efter tre veckor med det här projektet börjar analysera minsta lilla grej och ifrågasätta hela min identitet eller om det ens finns något som är "identitet"

 

[Tonto]

Senaste veckorna har jag hållit på med ett projekt som kretsar mycket kring identitetsmarkörer, det vill säga olika symboler och signaler vi använder för att visa vilka vi är i samhället. Det kan vara så tydligt som en flagga, men även mindre klarspråkigt, som till exempel frisyr, klädstil, kroppsform, skor, vad vi äter, etc etc. Allt som vi gör eller visar, medvetet eller omedvetet, som formar vilka vi är i andras ögon.

Så, med det i åtanke undrar jag om du tror att människor som ser dig på tåget eller som du möter på jobbet, på gymmet eller andra platser, kanske till och med i ditt hem, får en "sann" bild av vem du är? (Om det ens finns en sann bild!) Tror du att människor som möter dig t.ex. i stallet får en bättre bild av vem du är än någon som träffar dig på en fest? Är du medveten om vilka signaler du vill sända ut om vem du är, eller du kör bara på vad som känns "mest du"? Om du hade sett dig själv på tåget, tror du att du hade "läst av" dig själv korrekt, eller hade du trott att du var på ett visst sätt som du inte egentligen är? Har du förväntningar på andra människor utifrån hur de ser ut eller beter sig offentligt?

Många frågor, ni behöver inte svara på alla. Jag är mest nyfiken på hur (om) folk utanför akademiska sammanhang tänker på de här sakerna

EDIT: Förtydligande: Det handlar inte om huruvida ni tror att andra tycker om er eller inte, utan om ni känner att ni är i kongruens med era symboler, om er utsida "stämmer" med insidan. Det kan ju stämma oavsett vad andra gillar eller ogillar!

Har fått höra flera gånger att jag ser "unapproachable" och svår ut, vilket jag nog kan vara ibland för att jag är socialt inkompetent, men inte hela tiden. Tror absolut inte att folk skulle se mig och tänka på mina intressen och saker jag brinner för. Men i grund och botten har jag ingen aning om vad folk tycker om mig!

 

[Enya]

Samma här.
Jag vet vem jag är, men vet verkligen inte om jag utstrålar min person.

När teamsmötena började upptäckte jag att jag har ett bitch-face. Vanligtvis när man tittar sig i spegeln så gör man nån min för att ser bra ut. Teamsmötena avslöjade en surkärring

Jag har ofta fått höra att jag klär mig bra. När jag är "stadsklädd" är jag skapligt elegant tror jag. Hemma är jag sunkig. Finns ingen anledning att anstränga sig för hundens skull när jag bara ska köra ved eller skotta i landen.
Däremot tror jag att jag uppfattas som bestämd. "Henne kör man inte med" har grannar och folk fått höra. Inte mig emot.

Mamma har alltid fått höra att hon ser sur ut, även när hon alltså inte är det. Jag ser lite likadan ut, så jag ser nog sur ut utan att ens vara det, det kan nog vara vardagsutseendet kanske?

Klär mig... jeans och t-shirt och munkjacka, vet inte vad det skvallrar om. Alltid helt och ren dock, men aldrig mer uppklädd än så.... Om jag ska ta till mig vad kollegor säger så är det ju att jag är vänlig och hjälpsam, alltid glad. Och vad jag också förstått så ger jag intryck av att inte vara rädd att säga vad jag tycker om och när det behövs.

 

[Enya]

Bara bli inte som jag som efter tre veckor med det här projektet börjar analysera minsta lilla grej och ifrågasätta hela min identitet eller om det ens finns något som är "identitet"

Tror det är lätt hänt faktiskt!

 

[Lillefrun]

Bara bli inte som jag som efter tre veckor med det här projektet börjar analysera minsta lilla grej och ifrågasätta hela min identitet eller om det ens finns något som är "identitet"

Där är jag också i tankarna, väldigt ofta faktiskt. Så otroligt svårt och ju mer man tänker desto svårare blir det.

 

[Ray]

I grunden tror jag att utsidan matchar insidan.
Fast på sistone tycker jag att utsidan ser äldre ut än insidan? Jag känner mig mycket yngre än spegelbilden...
Sen är ju insidan så mycket mer...
Men jag tror man kan se hur jag lever livet och vad jag prioriterar ändå.
Förr tyckte jag att folk ofta trodde att jag förstod mindre än vad jag gjorde. Att jag var lite dum blondin på nåt vis. Så är det inte längre trots samma kläder. Vilket antingen har med ålder eller hårfärg att göra (mörkare hår nu...)

 

[Kiwifrukt]

Jag vet inte riktigt om det är detta du menar, men jag känner mig ofta identitetslös utanför familjen. Uppväxt i glesbygd med idel arbetarklass runt omkring, vuxna i min omgivning som barn jobbade som snickare, bilmekaniker, i vården och liknande yrken. Tidigt blev det fult att vara duktig i skolan. Stack ut med en far som gjort en klassresa och jobbat sig uppåt till höga chefsbefattningar utan direkt utbildning och att jag tyckte skolan var viktig stack ut ännu mer. Bedömdes vara lite fin i kanten, liksom lite ”hon tror hon är lite finare än vi andra”.

Jobbar idag på statlig myndighet där de allra flesta kommer från större ställen och har långa akademiska utbildningar i grunden. De har en helt annan bakgrund än jag. Jag passar inte in där heller, jag kommer alltid vara som kusinen från landet, lite bakom, lite töntigare. Särskilt eftersom jag gör generalfelet och inte har brutit med min bakgrund. När folk förstod hur starka banden och lojaliteten egentligen är till min hembygd blev reaktionerna liksom ”eh ooookej, hon vill alltså fortfarande BO där?!”

Så summan av kardemumman är att jag passar inte in på jobbet och jag passar inte in när jag kommer ”hem till byn” heller, men mer där än på jobbet. Jag har lättare att prata med folk hemifrån, vi har upplevt en barndom tillsammans oavsett vad, men stämpeln av att ”vara lite finare” går heller inte att tvätta bort.

Rent utseendemässigt så stämmer nog den identitetskrisen också bra. När jag växte upp tyckte de andra att jag var snobbig. På jobbet tycker de att jag är bonnig.

 

[manda]

Jag har varit rätt kameleontig tror jag och gillar det. Har lätt att tas för att passa in i många vitt skilda sammanhang. En period när jag bodde i Stockholm var en sport jag hade att gissa var folk skulle gå av tunnelbanan baserat på deras look och ev även andra markörer som interaktionsstil och sociolekt. Jag var väldigt bra på det och lovade mig själv att aldrig kunna tydas så enkelt som majoriteten av dem som gick av vid Mariatorget (glasögonbågarna - say no more). Med det sagt tycker jag det är roligt både med folk vara personlighet matchar och inte matchar looken!

Nu har jag gjort många praktiska anpassningar av kläder/assessorer där jag kompromissat bort utseende på ett sätt jag tidigare inte trott jag skulle göra. Samtidigt har funktion alltid varit viktigt för mig. Den mest radikala förändringen är att jag (i Indien) använder strumpor i sandaler Hade någon sagt det till mig innan skulle jag inte trott dem, det känns så avigt och så ”inte jag”. Men när jag fattat att strumpor dämpar bra på marmor (där skor inte är tillåtna) och haft behov att snabbt bara kliva av och på marmorgolvet, så ser jag att det fyller en funktion och har släppt min tanke att det ”inte passar mig”. Anything that goes!

Jag älskar när mina yttre attribut inte är något statement eller tolkas så. När jag bodde i Indien hade jag uniform och uppskattade just att ingen kan läsa in grejer om mig utifrån kläder. Här är det svårare tycker jag. Tex på ashramet är rakat huvud inget statement/inget som väcker uppmärksamhet, det snarare avidentifierar, men här är det tvärt om.

Ena kombon pratar om min ”munkighet” och det förvånade mig lite (och samtidigt blev jag förvånad över att jag blev förvånad), för jag tänker att jag inte har den så mycket på utsidan. Mitt porslin/köksgeråd är mestadels designat och jag gillar snygga möbler, men jag gillar lika mycket att kunna bära allt jag äger i en stor rygga. Igen - gillar att uttrycka mig olika och upptäcka vad det gör med hur jag och andra bemöter mig.

Tex kom jag en gång till gaten i Delhi i sunkiga reskläder (32h tåg+en natt på flygplatsen) och stewarden var rätt kort i tonen tills jag räckte fram boardingkortet, han såg på mig med misstro, gick och kollade med sin förman och sedan uppgraderade mig då jag köpt biljetten sent. Enligt honom var jag uppenbart fel sorts människa för uppgradering.

 

[Septicemia]

Jag ser nog typiskt alternativ ut och är alltid svartklädd. Beroende på dagsform (smink/utan smink) så sticker jag ut olika mycket men att jag inte ser ut som alla andra går liksom inte att undgå. Det är mer eller mindre medvetet, min stil är absolut ett intresse men är lika mycket en identitet, jag ser ut precis som jag vill oavsett vad andra tycker och tänker. Sedan är det är långt ifrån varje dag jag funderar över vad jag ska klä på mig, allt i min garderob matchar ju

Ur ett utifrånperspektiv så är jag nog rätt stereotyp, mina intressen matchar mitt utseende på det stora hela. Självklart finns det massor av saker som inte syns på ytan, som är beroende av sitt sammanhang men eftersom en stor del av min personlighet syns utåt så är det inte så svårt för utomstående att få en hyfsad bild ganska snabbt.

Frånsett kläderna så verkar jag uppfattas som snäll/trevlig, barn och gamla kommer gärna fram till mig på stan och berättar att de gillar min stil Jag tycker det är roligt, lite jobbigt för min introverta själ men mest roligt.

 

[Nahar]

Jag vet inte riktigt om det är detta du menar, men jag känner mig ofta identitetslös utanför familjen. Uppväxt i glesbygd med idel arbetarklass runt omkring, vuxna i min omgivning som barn jobbade som snickare, bilmekaniker, i vården och liknande yrken. Tidigt blev det fult att vara duktig i skolan. Stack ut med en far som gjort en klassresa och jobbat sig uppåt till höga chefsbefattningar utan direkt utbildning och att jag tyckte skolan var viktig stack ut ännu mer. Bedömdes vara lite fin i kanten, liksom lite ”hon tror hon är lite finare än vi andra”.

Jobbar idag på statlig myndighet där de allra flesta kommer från större ställen och har långa akademiska utbildningar i grunden. De har en helt annan bakgrund än jag. Jag passar inte in där heller, jag kommer alltid vara som kusinen från landet, lite bakom, lite töntigare. Särskilt eftersom jag gör generalfelet och inte har brutit med min bakgrund. När folk förstod hur starka banden och lojaliteten egentligen är till min hembygd blev reaktionerna liksom ”eh ooookej, hon vill alltså fortfarande BO där?!”

Så summan av kardemumman är att jag passar inte in på jobbet och jag passar inte in när jag kommer ”hem till byn” heller, men mer där än på jobbet. Jag har lättare att prata med folk hemifrån, vi har upplevt en barndom tillsammans oavsett vad, men stämpeln av att ”vara lite finare” går heller inte att tvätta bort.

Rent utseendemässigt så stämmer nog den identitetskrisen också bra. När jag växte upp tyckte de andra att jag var snobbig. På jobbet tycker de att jag är bonnig.

Precis sånt här jag menar! Jätteintressant, tack för att du delar med dig.

Och som akademiker som flyttat ut på landet känner jag igen lite. Eller ja, jag passar nog in i stan fortfarande rent ytligt, ingen skulle ta mig för bonnig, men skrapas det lite på ytan har jag ju blivit en lantis ändå, enligt många.

 

[Huggorm]

Jag ser ut som en arbetarklassman från landet, och det är precis vad jag är också. Förmodligen är jag lite smartare och "djupare" än vad folk tror när de ser mig men annars stämmer det mesta.

 

[sjoberga]

Senaste veckorna har jag hållit på med ett projekt som kretsar mycket kring identitetsmarkörer, det vill säga olika symboler och signaler vi använder för att visa vilka vi är i samhället. Det kan vara så tydligt som en flagga, men även mindre klarspråkigt, som till exempel frisyr, klädstil, kroppsform, skor, vad vi äter, etc etc. Allt som vi gör eller visar, medvetet eller omedvetet, som formar vilka vi är i andras ögon.

Så, med det i åtanke undrar jag om du tror att människor som ser dig på tåget eller som du möter på jobbet, på gymmet eller andra platser, kanske till och med i ditt hem, får en "sann" bild av vem du är? (Om det ens finns en sann bild!) Tror du att människor som möter dig t.ex. i stallet får en bättre bild av vem du är än någon som träffar dig på en fest? Är du medveten om vilka signaler du vill sända ut om vem du är, eller du kör bara på vad som känns "mest du"? Om du hade sett dig själv på tåget, tror du att du hade "läst av" dig själv korrekt, eller hade du trott att du var på ett visst sätt som du inte egentligen är? Har du förväntningar på andra människor utifrån hur de ser ut eller beter sig offentligt?

Många frågor, ni behöver inte svara på alla. Jag är mest nyfiken på hur (om) folk utanför akademiska sammanhang tänker på de här sakerna

EDIT: Förtydligande: Det handlar inte om huruvida ni tror att andra tycker om er eller inte, utan om ni känner att ni är i kongruens med era symboler, om er utsida "stämmer" med insidan. Det kan ju stämma oavsett vad andra gillar eller ogillar!

Ganska olika professionellt och privat. Jag är ganska renodlat praktisk och det återspeglas även i utseendemarkörer. Det är liksom inte så att spegel används i överkant för att göra morgonrutin. Frisyren är enklast möjliga som hemmaklipps varje söndag. I professionella sammanhang är jag oerhört målfokuserad och har tusen saker att göra, så ganska lite tillgänglig. Privat är jag betydligt mer intresserad av mer slumpmässiga möten och människor.

Men min HV-mössa är en tydlig markör just dessa tider.

 

[escodobe]

Jag ser oftast inte riktigt ut som man oftast tänker sig att en 40+ person på mitt jobb på en myndighet ska göra, en kollega sa härom veckan "vissa har kavajer och piffiga blusar - escodobe ser ut som hon ska ut i skogen eller bestiga ett berg".
Det är lite av en kamp att vara tillräckligt proper för jobbet utan att känna mig utklädd eller tvingas ha obekväma kläder på mig. Dessutom är jag snål och får på riktigt rejäl ångest av hela projektet att köpa kläder. Och jag skulle aldrig orka sminka mig för ett jobb. Ren och tillräckligt hel får liksom räcka.
Jag är svår att gissa ålder på, nån har beskrivet det som "man har ingen aning om hur gammal hon är - hon skulle kunna vara 20 eller 50".
Tydligen tror folk att jag är längre än vad jag är, det är flera som vägrat tro att jag är bara är 152cm.
Men jag tror min personlighet syns rätt väl, jag har ett såpass dåligt pokerface att jag aldrig kommer kunna bli chef - det syns på mig på en gång när jag tröttnat på ett personalmöte och tycker folk är idioter...

Kontentan är att jag är rätt rak och rättfram. No-nonsense typ.

Det som kanske förvånar folk mest är att jag har en hel del antika möbler blandat med dykutrustningen i vardagsrummet och att jag gillar att gå på burleskfester i riktigt häftiga och ibland utmanade kläder och full stridsmålning.

 

[Sofie.S]

Mitt lila hår speglar min personlighet rätt bra.
Har alltid haft annorlunda hårfärger (lila, rött, rosa, turkost) och har alltid känt mig hemma i det. Emellanåt har jag ”försökt” vara brunhårig/blond men känner mig livlös då.

Har alltid varit en person som går mot strömmen.
Min man kan ofta säga ”ska du inte göra såhär istället?” men måste alltid komma på och testa själv, ofta blir vägen krokigare men trivs att göra saker på ”mitt” sätt.
Det är något som min familj lärt sig leva med.

 

[Enya]

Jag vet inte riktigt om det är detta du menar, men jag känner mig ofta identitetslös utanför familjen. Uppväxt i glesbygd med idel arbetarklass runt omkring, vuxna i min omgivning som barn jobbade som snickare, bilmekaniker, i vården och liknande yrken. Tidigt blev det fult att vara duktig i skolan. Stack ut med en far som gjort en klassresa och jobbat sig uppåt till höga chefsbefattningar utan direkt utbildning och att jag tyckte skolan var viktig stack ut ännu mer. Bedömdes vara lite fin i kanten, liksom lite ”hon tror hon är lite finare än vi andra”.

Jobbar idag på statlig myndighet där de allra flesta kommer från större ställen och har långa akademiska utbildningar i grunden. De har en helt annan bakgrund än jag. Jag passar inte in där heller, jag kommer alltid vara som kusinen från landet, lite bakom, lite töntigare. Särskilt eftersom jag gör generalfelet och inte har brutit med min bakgrund. När folk förstod hur starka banden och lojaliteten egentligen är till min hembygd blev reaktionerna liksom ”eh ooookej, hon vill alltså fortfarande BO där?!”

Så summan av kardemumman är att jag passar inte in på jobbet och jag passar inte in när jag kommer ”hem till byn” heller, men mer där än på jobbet. Jag har lättare att prata med folk hemifrån, vi har upplevt en barndom tillsammans oavsett vad, men stämpeln av att ”vara lite finare” går heller inte att tvätta bort.

Rent utseendemässigt så stämmer nog den identitetskrisen också bra. När jag växte upp tyckte de andra att jag var snobbig. På jobbet tycker de att jag är bonnig.

Känner igen mig i detta! Ingen skulle kalla mig snobbig tror jag, men just att inte passa in längre. Jag passar inte in i familjen, men passar ändå inte heller in på jobbet heller. Känns inte som om jag passar in någonstans egentligen. På jobbet är jag den som klär mig alldagligt (bonnigt?) medan de andra klär sig helt annorlunda (utanför arbetstid, vi har typ samma kläder (vården) på arbetstid) och borstar och tvättar liksom bara mitt hår medan folk gör fina frisyrer och sätter upp sitt hår. Jag pratar om min hund och hundpromenader och de om fest, resor och husrenoveringar. När jag träffar familjen är jag den som har annorlunda värderingar, gillar att diskutera och prata om saker och familjen har ingen lust alls att ens försöka förstå saker ur ett akademiskt perspektiv. Två helt olika världar.

 

[Red_Chili]

Jag har absolut ingen aning, men så är jag inte speciellt social av mig heller annat än på jobbet och online. På jobbet har jag företagets kläder, på buke eller facebook ser ingen hur jag ser ut om de inte medvetet går in och letar efter bilder på mig.

Å andra sidan vet jag inte heller vad med mig som skulle kunna speglas i klädstil/utseende heller? Att jag tycker om hundar syns ju när jag går mina hundpromenader, lite svårt att undvika. Att jag gillar klättring syns när jag klättrar. Men vad är det annars som kan synas? Att jag är en person som ogillar kaffe, inte vill ha barn och avskyr att arbeta kontorstider är nog inget som kan speglas i utseende på något sätt tex?