Jätteintressant att både fundera på och läsa om!
Jag får ofta höra att jag ser snäll och oskyldig ut, och det stämmer nog ganska bra med insidan. Däremot innebär det också att folk har blivit förvånade när jag blivit förbannad och rutit ifrån, vilket jag kan göra ganska rejält om det är något som går emot mina principer (och jag är väldigt principfast som person). Jag blir inte upprörd ofta, men när jag blir det tenderar jag att brinna av ordentligt.
Sen är det alltid lika roligt när folk blir förvånade när jag svär. Tydligen ser jag inte ut som någon som svär, men känner man mig så vet man att jag kan svära ganska friskt i alla möjliga olika situationer.
Slutligen lider jag nog lite av det klassiska expat-syndromet att inte riktigt passa in i något av sina "hemma". Här i Skottland känner jag mig ofta väldigt svensk; i Sverige känner jag mig ofta väldigt brittisk. Det skulle nog kunna leda till en identitetskris ifall jag funderade på det för mycket, och jag vet att det är många som tycker att det är jättejobbigt att känna så, men i dagsläget är det faktiskt inget som stör mig särskilt mycket. Jag väljer istället att se det som att jag har två olika nationella och kulturella identiteter, och att det är naturligt att den ena ibland lyser starkare än den andra. Det behöver inte betyda att den andra blivit svagare eller försvunnit.
Nu kom jag bort lite från utseende-frågan här märker jag, men för att återgå till den så speglar mitt utseende min identitet mer här i Skottland än i Sverige. Här ser jag väldigt svensk ut, och här är och känner jag mig också väldigt svensk. Däremot gäller inte det omvända; i Sverige ser jag nog mest ut som vilken annan svensk som helst, så där upplever jag att jag anses mindre "intressant" vid första anblick.
