Jag är övernaturligt-ofil 
Spöken, väsen, monster, kryptider, dubbelgångare, tarot, spådom, ufon och aliens, quija boards, magi, pratande träd, allt är bara Jag konsumerar mängder av böcker, filmer, dokumentärer och poddar om allt jag kan hitta. Jag testar det mesta som går att testa - evp, bli spådd, prata med schamaner om vilket som är mitt spirit animal, quija, spökfotografi, seanser, voodoo ritualer...
Även jag hade sömnparalys när jag var liten, min värsta sömnparalys var när fem skuggor av män kom in i rummet och fyra av dem lyfte upp sängen i vardera hörn medan den femte helatiden sprang från ett hörn i rummet, rusade mot sängen och hoppade rakt ner på mitt bröst om och om igen.
Men jag tror inte på något av det, och har aldrig gjort. Jag läste nyligen en bok om hjärnan som förklarade hjärnans otroliga bias, och alla tusen felaktigheter den gör varje sekund. Det vi ser varje dag är inte en exakt representation av världen. Det jag hör är inte en exakt representation av ljuden omkring mig. Dels för att organen inte är fulländade, och dels för att allt jag ser, hör, känner, alla känslor, verkligen allt - har gått ett varv genom hjärnfiltret och tolkats. Skitjobbig bok verkligen, man litar inte på sin egen hjärna efter att ha läst den
Jag har däremot respekt för de som tror på övernaturliga saker och tycker det är jätteroligt att diskutera med dem. Medan jag i huvudet letar efter den logiska förklaringen. (Har hittills aldrig direkt misslyckats).
Däremot kan jag argumentera friskt mot de som använder det övernaturliga för att skada andra människor (varesig de förstår att de gör det själva eller inte) eller de som säljer konstiga sockerpiller som sägs kunna bota cancer eller dylikt.
Men är det Agda som såg spöket av sin man påta i trädgården en höstkväll, eller Andreas som tror att träd är varelser med egna själar och att om man skadar vissa av dem utan att fråga får man utstå konsekvenser - varför nedvärdera deras upplevelser/tro?
Spöken, väsen, monster, kryptider, dubbelgångare, tarot, spådom, ufon och aliens, quija boards, magi, pratande träd, allt är bara Jag konsumerar mängder av böcker, filmer, dokumentärer och poddar om allt jag kan hitta. Jag testar det mesta som går att testa - evp, bli spådd, prata med schamaner om vilket som är mitt spirit animal, quija, spökfotografi, seanser, voodoo ritualer...Även jag hade sömnparalys när jag var liten, min värsta sömnparalys var när fem skuggor av män kom in i rummet och fyra av dem lyfte upp sängen i vardera hörn medan den femte helatiden sprang från ett hörn i rummet, rusade mot sängen och hoppade rakt ner på mitt bröst om och om igen.
Men jag tror inte på något av det, och har aldrig gjort. Jag läste nyligen en bok om hjärnan som förklarade hjärnans otroliga bias, och alla tusen felaktigheter den gör varje sekund. Det vi ser varje dag är inte en exakt representation av världen. Det jag hör är inte en exakt representation av ljuden omkring mig. Dels för att organen inte är fulländade, och dels för att allt jag ser, hör, känner, alla känslor, verkligen allt - har gått ett varv genom hjärnfiltret och tolkats. Skitjobbig bok verkligen, man litar inte på sin egen hjärna efter att ha läst den
Jag har däremot respekt för de som tror på övernaturliga saker och tycker det är jätteroligt att diskutera med dem. Medan jag i huvudet letar efter den logiska förklaringen. (Har hittills aldrig direkt misslyckats).
Däremot kan jag argumentera friskt mot de som använder det övernaturliga för att skada andra människor (varesig de förstår att de gör det själva eller inte) eller de som säljer konstiga sockerpiller som sägs kunna bota cancer eller dylikt.
Men är det Agda som såg spöket av sin man påta i trädgården en höstkväll, eller Andreas som tror att träd är varelser med egna själar och att om man skadar vissa av dem utan att fråga får man utstå konsekvenser - varför nedvärdera deras upplevelser/tro?
.
