Stissig omplacering, vill så gärna klara detta

[MammaK]

Vet inte om 'Hundträning' är rätt prefix men det kändes närmast.

För tio dagar sedan hämtade vi hem en liten omplacering, en pomchi på snart 1,5 år. Hon är en väldigt positiv liten själ som hälsar glatt på alla.

Hon är också skitjobbig.

Det största bekymret är att hon tydligen inte är rumsren. Enligt förra ägaren är hon det men här hemma har vi iallafall fått börja om som med en valp, ut en gång i timmen. Hon signalerar inte alls att hon behöver gå ut och när hon kissar inne gör hon det helt öppet rakt framför oss, ofta med ögonkontakt.

Eftersom hon är så stressad redan är jag mycket försiktig med bannor och reagerar inte alls på olyckor inne, jag vill inte skrämma henne till att börja gå undan och kissa liksom. Bättre att hon gör det så vi ser och direkt kan ta det. Ute när hon kissar säger jag "kissa!" glatt, berömmer och ger godis. Hon är väldigt lätt att ha att göra med ute. Går fint, är vänlig och glad mot alla men respekterar också att inte få hälsa.

Tydliga tecken på stress och oro utöver kissandet (som jag antar KAN vara stress, jag har ingen erfarenhet av hundar som kissar inne av stress) är att hon går mycket i cirklar och följer efter mig som ett plåster. Vi har än så länge inte varit på andra platser än för att hon ska hitta lugnet hemma först och hon kan lägga sig och t o m slumra lite om jag också sitter/ligger stilla nånstans, typ tittar på tv eller sitter och läser, men så fort jag rör mig blir hon stissig.

Har skjutdörrar till mitt sovrum, en glasdörr, där jag börjat stänga in henne för att hjälpa henne varva ner på egen hand och bryta hetsen när hon blir väldigt uppe i varv. Där accepterar hon att lägga sig i sängen och vila i upp till tre kvart om hon ser/hör att jag är nära men stilla. Detta har varit absolut nödvändigt för att ge katten en paus då hunden blir fixerad vid katten (vill leka) och katten är för snäll för att säga ifrån ordentligt. Katten är en gammal tant som inte vill leka alls men som har stor hundvana så hon är lite FÖR tolerant när hunden försöker sätta fart på henne.

Det finns tecken på att hunden kanske blivit slagen/skrämd på nåt sätt i förra hemmet då hon reagerar med att huka/rygga undan när man närmar sig för att t ex ta på kopplet eller klappa henne. Lyckligtvis är hon väldigt matmotiverad så att vinna hennes förtroende och uppmärksamhet med små godbitar funkar rätt bra, men det är ännu ett tecken på att hon inte är avslappnad helt enkelt.

Vi älskar denna lilla tösen men jag undrar om jag fixar detta. Jag har två barn som längtat SÅ mycket efter hund, vi har letat efter rätt hund i över ett år, och de älskar henne såklart men jag undrar om de, eller jag, verkligen förstått hur mycket tid och energi detta kommer ta från mig. Jag är långtidssjukskriven så rent praktiskt har jag all tid i världen och är väldigt beredd att lägga den, men jag behöver pepp för att tro att det verkligen finns en framtid där vi har en harmonisk och fungerande tillvaro med henne och där hon mår bra och känner sig trygg.

Jag har en stark känsla av att hon inte fick sina behov mötta varken praktiskt eller emotionellt i sitt förra hem och förstår att det kommer ta tid men hur mycket tid? Det sista jag vill göra är att ge upp och skicka tillbaka henne till en oviss framtid. Vi har ett kontrakt med säljaren där vi har henne i två veckor innan vi beslutar om vi vill gå vidare med köpet eller inte, alltså har jag inte köpt henne än och KAN lämna tillbaka henne. Men jag har såklart inte förväntat mig att allt skulle funka klockrent efter två veckor, såklart inte. Detta är ett trauma för henne. Jag antar att det blev nåt helt annat än vad vi förväntade oss iom att hon inte är rumsren som exmatte påstått och det har tagit extremt mycket på krafterna och motivationen.

Vad ska jag fokusera på? Just nu cirkulerar allt kring kisseriet men det är så mycket som behöver falla på plats och jag känner mig enormt överväldigad. Hon behöver lära sig slappna av, lita på oss, LYSSNA på oss, men det känns som att alla försök att jobba med kommandon etc överstimulerar henne i kombination med de väldigt täta kissrundorna.

Finns det något sätt att lära henne säga ifrån/signalera när hon behöver gå ut?

Jag vill gärna höra från andra med erfarenhet av liknande omplaceringar där det funnits en ljusning och blivit en fungerande vardag där man kunnat lämna hunden ett par timmar, slippa gå ut varje timme, kunnat hitta på saker och besöka nya platser med hunden utan att det triggar oron osv.

Jag har erfarenhet av STÖRRE hundar, främst schäfer, belgisk vallhund, större blandraser. Två vuxna omplaceringar från Ryssland och Rumänien hos mina föräldrar. Ingen av dem har varit såhär stressad, hyperaktiv och all over the place. Det har kanske inte med rasen/storleken att göra men jag känner mig väldigt handfallen i hur jag ska bemöta hennes problembeteenden utan att förvärra hennes osäkerhet.

Tacksam för all input.

 

[animalasia]

Vet inte om 'Hundträning' är rätt prefix men det kändes närmast.

För tio dagar sedan hämtade vi hem en liten omplacering, en pomchi på snart 1,5 år. Hon är en väldigt positiv liten själ som hälsar glatt på alla.

Hon är också skitjobbig.

Det största bekymret är att hon tydligen inte är rumsren. Enligt förra ägaren är hon det men här hemma har vi iallafall fått börja om som med en valp, ut en gång i timmen. Hon signalerar inte alls att hon behöver gå ut och när hon kissar inne gör hon det helt öppet rakt framför oss, ofta med ögonkontakt.

Eftersom hon är så stressad redan är jag mycket försiktig med bannor och reagerar inte alls på olyckor inne, jag vill inte skrämma henne till att börja gå undan och kissa liksom. Bättre att hon gör det så vi ser och direkt kan ta det. Ute när hon kissar säger jag "kissa!" glatt, berömmer och ger godis. Hon är väldigt lätt att ha att göra med ute. Går fint, är vänlig och glad mot alla men respekterar också att inte få hälsa.

Tydliga tecken på stress och oro utöver kissandet (som jag antar KAN vara stress, jag har ingen erfarenhet av hundar som kissar inne av stress) är att hon går mycket i cirklar och följer efter mig som ett plåster. Vi har än så länge inte varit på andra platser än för att hon ska hitta lugnet hemma först och hon kan lägga sig och t o m slumra lite om jag också sitter/ligger stilla nånstans, typ tittar på tv eller sitter och läser, men så fort jag rör mig blir hon stissig.

Har skjutdörrar till mitt sovrum, en glasdörr, där jag börjat stänga in henne för att hjälpa henne varva ner på egen hand och bryta hetsen när hon blir väldigt uppe i varv. Där accepterar hon att lägga sig i sängen och vila i upp till tre kvart om hon ser/hör att jag är nära men stilla. Detta har varit absolut nödvändigt för att ge katten en paus då hunden blir fixerad vid katten (vill leka) och katten är för snäll för att säga ifrån ordentligt. Katten är en gammal tant som inte vill leka alls men som har stor hundvana så hon är lite FÖR tolerant när hunden försöker sätta fart på henne.

Det finns tecken på att hunden kanske blivit slagen/skrämd på nåt sätt i förra hemmet då hon reagerar med att huka/rygga undan när man närmar sig för att t ex ta på kopplet eller klappa henne. Lyckligtvis är hon väldigt matmotiverad så att vinna hennes förtroende och uppmärksamhet med små godbitar funkar rätt bra, men det är ännu ett tecken på att hon inte är avslappnad helt enkelt.

Vi älskar denna lilla tösen men jag undrar om jag fixar detta. Jag har två barn som längtat SÅ mycket efter hund, vi har letat efter rätt hund i över ett år, och de älskar henne såklart men jag undrar om de, eller jag, verkligen förstått hur mycket tid och energi detta kommer ta från mig. Jag är långtidssjukskriven så rent praktiskt har jag all tid i världen och är väldigt beredd att lägga den, men jag behöver pepp för att tro att det verkligen finns en framtid där vi har en harmonisk och fungerande tillvaro med henne och där hon mår bra och känner sig trygg.

Jag har en stark känsla av att hon inte fick sina behov mötta varken praktiskt eller emotionellt i sitt förra hem och förstår att det kommer ta tid men hur mycket tid? Det sista jag vill göra är att ge upp och skicka tillbaka henne till en oviss framtid. Vi har ett kontrakt med säljaren där vi har henne i två veckor innan vi beslutar om vi vill gå vidare med köpet eller inte, alltså har jag inte köpt henne än och KAN lämna tillbaka henne. Men jag har såklart inte förväntat mig att allt skulle funka klockrent efter två veckor, såklart inte. Detta är ett trauma för henne. Jag antar att det blev nåt helt annat än vad vi förväntade oss iom att hon inte är rumsren som exmatte påstått och det har tagit extremt mycket på krafterna och motivationen.

Vad ska jag fokusera på? Just nu cirkulerar allt kring kisseriet men det är så mycket som behöver falla på plats och jag känner mig enormt överväldigad. Hon behöver lära sig slappna av, lita på oss, LYSSNA på oss, men det känns som att alla försök att jobba med kommandon etc överstimulerar henne i kombination med de väldigt täta kissrundorna.

Finns det något sätt att lära henne säga ifrån/signalera när hon behöver gå ut?

Jag vill gärna höra från andra med erfarenhet av liknande omplaceringar där det funnits en ljusning och blivit en fungerande vardag där man kunnat lämna hunden ett par timmar, slippa gå ut varje timme, kunnat hitta på saker och besöka nya platser med hunden utan att det triggar oron osv.

Jag har erfarenhet av STÖRRE hundar, främst schäfer, belgisk vallhund, större blandraser. Två vuxna omplaceringar från Ryssland och Rumänien hos mina föräldrar. Ingen av dem har varit såhär stressad, hyperaktiv och all over the place. Det har kanske inte med rasen/storleken att göra men jag känner mig väldigt handfallen i hur jag ska bemöta hennes problembeteenden utan att förvärra hennes osäkerhet.

Tacksam för all input.

Låter som om du har fått en liten valp och det har blivit mycket jobb. Jag tycker du resonerar klokt och det kommer bli bra. Låt det ta tid. Det är jättejobbigt med kisseriet men jag tycker du gör rätt. En del individer har svårare att kommunicera att de behöver gå ut så man behöver verkligen lära dem att gny eller säga till. Hon låter som en mjuk individ som vill göra rätt. Mina hundar är också mjuka och kan huka sig ibland, men det behöver inte betyda att det finns något trauma i bakgrunden. Försök blicka framåt och undvika analysera orsakerna. Lycka till!

 

[Milosari]

Vet inte om 'Hundträning' är rätt prefix men det kändes närmast.

För tio dagar sedan hämtade vi hem en liten omplacering, en pomchi på snart 1,5 år. Hon är en väldigt positiv liten själ som hälsar glatt på alla.

Hon är också skitjobbig.

Det största bekymret är att hon tydligen inte är rumsren. Enligt förra ägaren är hon det men här hemma har vi iallafall fått börja om som med en valp, ut en gång i timmen. Hon signalerar inte alls att hon behöver gå ut och när hon kissar inne gör hon det helt öppet rakt framför oss, ofta med ögonkontakt.

Eftersom hon är så stressad redan är jag mycket försiktig med bannor och reagerar inte alls på olyckor inne, jag vill inte skrämma henne till att börja gå undan och kissa liksom. Bättre att hon gör det så vi ser och direkt kan ta det. Ute när hon kissar säger jag "kissa!" glatt, berömmer och ger godis. Hon är väldigt lätt att ha att göra med ute. Går fint, är vänlig och glad mot alla men respekterar också att inte få hälsa.

Tydliga tecken på stress och oro utöver kissandet (som jag antar KAN vara stress, jag har ingen erfarenhet av hundar som kissar inne av stress) är att hon går mycket i cirklar och följer efter mig som ett plåster. Vi har än så länge inte varit på andra platser än för att hon ska hitta lugnet hemma först och hon kan lägga sig och t o m slumra lite om jag också sitter/ligger stilla nånstans, typ tittar på tv eller sitter och läser, men så fort jag rör mig blir hon stissig.

Har skjutdörrar till mitt sovrum, en glasdörr, där jag börjat stänga in henne för att hjälpa henne varva ner på egen hand och bryta hetsen när hon blir väldigt uppe i varv. Där accepterar hon att lägga sig i sängen och vila i upp till tre kvart om hon ser/hör att jag är nära men stilla. Detta har varit absolut nödvändigt för att ge katten en paus då hunden blir fixerad vid katten (vill leka) och katten är för snäll för att säga ifrån ordentligt. Katten är en gammal tant som inte vill leka alls men som har stor hundvana så hon är lite FÖR tolerant när hunden försöker sätta fart på henne.

Det finns tecken på att hunden kanske blivit slagen/skrämd på nåt sätt i förra hemmet då hon reagerar med att huka/rygga undan när man närmar sig för att t ex ta på kopplet eller klappa henne. Lyckligtvis är hon väldigt matmotiverad så att vinna hennes förtroende och uppmärksamhet med små godbitar funkar rätt bra, men det är ännu ett tecken på att hon inte är avslappnad helt enkelt.

Vi älskar denna lilla tösen men jag undrar om jag fixar detta. Jag har två barn som längtat SÅ mycket efter hund, vi har letat efter rätt hund i över ett år, och de älskar henne såklart men jag undrar om de, eller jag, verkligen förstått hur mycket tid och energi detta kommer ta från mig. Jag är långtidssjukskriven så rent praktiskt har jag all tid i världen och är väldigt beredd att lägga den, men jag behöver pepp för att tro att det verkligen finns en framtid där vi har en harmonisk och fungerande tillvaro med henne och där hon mår bra och känner sig trygg.

Jag har en stark känsla av att hon inte fick sina behov mötta varken praktiskt eller emotionellt i sitt förra hem och förstår att det kommer ta tid men hur mycket tid? Det sista jag vill göra är att ge upp och skicka tillbaka henne till en oviss framtid. Vi har ett kontrakt med säljaren där vi har henne i två veckor innan vi beslutar om vi vill gå vidare med köpet eller inte, alltså har jag inte köpt henne än och KAN lämna tillbaka henne. Men jag har såklart inte förväntat mig att allt skulle funka klockrent efter två veckor, såklart inte. Detta är ett trauma för henne. Jag antar att det blev nåt helt annat än vad vi förväntade oss iom att hon inte är rumsren som exmatte påstått och det har tagit extremt mycket på krafterna och motivationen.

Vad ska jag fokusera på? Just nu cirkulerar allt kring kisseriet men det är så mycket som behöver falla på plats och jag känner mig enormt överväldigad. Hon behöver lära sig slappna av, lita på oss, LYSSNA på oss, men det känns som att alla försök att jobba med kommandon etc överstimulerar henne i kombination med de väldigt täta kissrundorna.

Finns det något sätt att lära henne säga ifrån/signalera när hon behöver gå ut?

Jag vill gärna höra från andra med erfarenhet av liknande omplaceringar där det funnits en ljusning och blivit en fungerande vardag där man kunnat lämna hunden ett par timmar, slippa gå ut varje timme, kunnat hitta på saker och besöka nya platser med hunden utan att det triggar oron osv.

Jag har erfarenhet av STÖRRE hundar, främst schäfer, belgisk vallhund, större blandraser. Två vuxna omplaceringar från Ryssland och Rumänien hos mina föräldrar. Ingen av dem har varit såhär stressad, hyperaktiv och all over the place. Det har kanske inte med rasen/storleken att göra men jag känner mig väldigt handfallen i hur jag ska bemöta hennes problembeteenden utan att förvärra hennes osäkerhet.

Tacksam för all input.

Hunden behöver inte alls ha varit med om något traumatiskt, jag tycker att det låter som typiskt kass mentalitet. Sådana hundar mår bra av väldigt tydliga regler och att vardagen är förutsägbar. "Fri uppfostran" i försök att vara snäll stjälper mer än det hjälper.

I ditt fall hade jag övervägt att ha någon form av "mellanstation" för kissandet typ absorberande matta eller liknande och att hunden vistas på en mycket begränsad yta. Jag tycker gott du kan ropa "Nej!" när du ser att den kissar på fel ställe för att göra det tydligare med skillnaden. Men en hund i den åldern ska ju kunna hålla sig minst 4-5 timmar så kanske har den UVI?

Lägg tid på att leka varje dag, lär den små tricks så du får tillfälle att belöna ofta. Men ha tydliga signaler för när aktiviteten börjar och slutar.

Kort sagt så finns det mycket man kan göra för att kompensera för en kass mentalitet, men du kan inte förändra den i grunden.

 

[Malibu_Stacy]

Vet inte om 'Hundträning' är rätt prefix men det kändes närmast.

För tio dagar sedan hämtade vi hem en liten omplacering, en pomchi på snart 1,5 år. Hon är en väldigt positiv liten själ som hälsar glatt på alla.

Hon är också skitjobbig.

Det största bekymret är att hon tydligen inte är rumsren. Enligt förra ägaren är hon det men här hemma har vi iallafall fått börja om som med en valp, ut en gång i timmen. Hon signalerar inte alls att hon behöver gå ut och när hon kissar inne gör hon det helt öppet rakt framför oss, ofta med ögonkontakt.

Eftersom hon är så stressad redan är jag mycket försiktig med bannor och reagerar inte alls på olyckor inne, jag vill inte skrämma henne till att börja gå undan och kissa liksom. Bättre att hon gör det så vi ser och direkt kan ta det. Ute när hon kissar säger jag "kissa!" glatt, berömmer och ger godis. Hon är väldigt lätt att ha att göra med ute. Går fint, är vänlig och glad mot alla men respekterar också att inte få hälsa.

Tydliga tecken på stress och oro utöver kissandet (som jag antar KAN vara stress, jag har ingen erfarenhet av hundar som kissar inne av stress) är att hon går mycket i cirklar och följer efter mig som ett plåster. Vi har än så länge inte varit på andra platser än för att hon ska hitta lugnet hemma först och hon kan lägga sig och t o m slumra lite om jag också sitter/ligger stilla nånstans, typ tittar på tv eller sitter och läser, men så fort jag rör mig blir hon stissig.

Har skjutdörrar till mitt sovrum, en glasdörr, där jag börjat stänga in henne för att hjälpa henne varva ner på egen hand och bryta hetsen när hon blir väldigt uppe i varv. Där accepterar hon att lägga sig i sängen och vila i upp till tre kvart om hon ser/hör att jag är nära men stilla. Detta har varit absolut nödvändigt för att ge katten en paus då hunden blir fixerad vid katten (vill leka) och katten är för snäll för att säga ifrån ordentligt. Katten är en gammal tant som inte vill leka alls men som har stor hundvana så hon är lite FÖR tolerant när hunden försöker sätta fart på henne.

Det finns tecken på att hunden kanske blivit slagen/skrämd på nåt sätt i förra hemmet då hon reagerar med att huka/rygga undan när man närmar sig för att t ex ta på kopplet eller klappa henne. Lyckligtvis är hon väldigt matmotiverad så att vinna hennes förtroende och uppmärksamhet med små godbitar funkar rätt bra, men det är ännu ett tecken på att hon inte är avslappnad helt enkelt.

Vi älskar denna lilla tösen men jag undrar om jag fixar detta. Jag har två barn som längtat SÅ mycket efter hund, vi har letat efter rätt hund i över ett år, och de älskar henne såklart men jag undrar om de, eller jag, verkligen förstått hur mycket tid och energi detta kommer ta från mig. Jag är långtidssjukskriven så rent praktiskt har jag all tid i världen och är väldigt beredd att lägga den, men jag behöver pepp för att tro att det verkligen finns en framtid där vi har en harmonisk och fungerande tillvaro med henne och där hon mår bra och känner sig trygg.

Jag har en stark känsla av att hon inte fick sina behov mötta varken praktiskt eller emotionellt i sitt förra hem och förstår att det kommer ta tid men hur mycket tid? Det sista jag vill göra är att ge upp och skicka tillbaka henne till en oviss framtid. Vi har ett kontrakt med säljaren där vi har henne i två veckor innan vi beslutar om vi vill gå vidare med köpet eller inte, alltså har jag inte köpt henne än och KAN lämna tillbaka henne. Men jag har såklart inte förväntat mig att allt skulle funka klockrent efter två veckor, såklart inte. Detta är ett trauma för henne. Jag antar att det blev nåt helt annat än vad vi förväntade oss iom att hon inte är rumsren som exmatte påstått och det har tagit extremt mycket på krafterna och motivationen.

Vad ska jag fokusera på? Just nu cirkulerar allt kring kisseriet men det är så mycket som behöver falla på plats och jag känner mig enormt överväldigad. Hon behöver lära sig slappna av, lita på oss, LYSSNA på oss, men det känns som att alla försök att jobba med kommandon etc överstimulerar henne i kombination med de väldigt täta kissrundorna.

Finns det något sätt att lära henne säga ifrån/signalera när hon behöver gå ut?

Jag vill gärna höra från andra med erfarenhet av liknande omplaceringar där det funnits en ljusning och blivit en fungerande vardag där man kunnat lämna hunden ett par timmar, slippa gå ut varje timme, kunnat hitta på saker och besöka nya platser med hunden utan att det triggar oron osv.

Jag har erfarenhet av STÖRRE hundar, främst schäfer, belgisk vallhund, större blandraser. Två vuxna omplaceringar från Ryssland och Rumänien hos mina föräldrar. Ingen av dem har varit såhär stressad, hyperaktiv och all over the place. Det har kanske inte med rasen/storleken att göra men jag känner mig väldigt handfallen i hur jag ska bemöta hennes problembeteenden utan att förvärra hennes osäkerhet.

Tacksam för all input.

Det är väldigt vanligt att hundar är huvudskygga och ogillar att bli klappade med hand över huvudet, ta på sig halsband/sele/jacka. Att de hukar sig och blir stela. Det betyder verkligen inte att hon blivit slagen.

 

[Migo]

Jag brukar förenkla lite och säga att det tar "minst en månad per levt år" för en hund att installera sig i en ny miljö. Det går snabbt för en valp och tar lång tid för en vuxen hund! Sätt de rutiner ni vill ha i framtiden, hjälp henne varva ner med tex en kompostgallerhage om hon är rastlös.

Kisseriet är bara att hantera som med vilken valp som helst. Jag hade gjort som @Milosari föreslog.

Jag har tagit in en del vuxna omplaceringar genom åren. Det tar lite tid i starten men efter några månader har man hunnit glömma hur jobbigt det var. Mira flyttade hit i Augusti från att ha gått helt fri på en ö (!) i 3½ år med fri tillgång på mat. Hon stack åt andra hållet om man sa hennes namn och sprang stora cirklar runt en i flera timmar innan hon tröttnade... Jagade fåglar, skällde på allt, kissade och bajsade inne, var aldrig stilla annat än i bur, ville inte att man tog i henne, högg efter borste/klotång, ointresserad av mat... Nu ligger hon som ett kadaver och sover inne, älskar att sitta i famnen, kommer på inkallning trots störningar, säger ifrån när hon vill ut och kissa, både leker och tar godisbelöning, ligger snällt när man klipper klor och börjar förstå det där med kommunikation i träning. Det går, man måste bara ha tålamod och tydliga ramar!

 

[Bulldoozer]

Jag tänker också UVI, att det kan vara bra att utesluta. I övrigt som andra ovan, kompostgallerhage för att begränsa ytan och snabba på rumsrenhets träningen.
Lilla M är också huvudskygg och blir låg vid koppel, har aldrig fått stryk fast man skulle kunna tro det.

Tänker också att om hunden inte är van vid barn kan det bidra till stressen och stissigheten. Där gäller det att se hur hunden mår av att bo i ett hem med barn, tyvärr finns det hundar som inte trivs i en barnfamilj. Där måste du se om hunden kan landa och om det kan bli ett bra liv för hunden och ett roligt hundliv för barnen och att interaktionen mellan dem fungerar.

Hundar är generellt väldigt anpassningsbara även om de behöver tid att landa. Samtidigt så är det inte värt att slå knut på er om det blev en fel matchning, kanske skulle hunden passa bättre hos en pensionär?

 

[Lingon]

Har man barn, speciellt små barn, som är väldigt peppade på hund så tycker jag personligen att det är bättre att skaffa en hund som har fått bra förutsättningar i livet och inte en med ett bagage som måste hanteras varsamt. Jag säger inte att den här hunden absolut inte kan bli den perfekta familjehunden. Men vägen dit kan kräva mer tålamod och fingertoppskänsla än de flesta barn har och bara det faktum att barn låter, springer och inte beter sig lika förutsägbart som vuxna gör uppgiften mycket svårare. En hund som är socialt trygg, stabil och framåt kommer barnen ha roligare med.

Men som sagt, den här kan kanske bli en bra familjehund för hela familjen. Men det är att starta i uppförsbacke med sämre odds än nödvändigt.

 

[MammaK]

Jag tänker också UVI, att det kan vara bra att utesluta. I övrigt som andra ovan, kompostgallerhage för att begränsa ytan och snabba på rumsrenhets träningen.
Lilla M är också huvudskygg och blir låg vid koppel, har aldrig fått stryk fast man skulle kunna tro det.

Tänker också att om hunden inte är van vid barn kan det bidra till stressen och stissigheten. Där gäller det att se hur hunden mår av att bo i ett hem med barn, tyvärr finns det hundar som inte trivs i en barnfamilj. Där måste du se om hunden kan landa och om det kan bli ett bra liv för hunden och ett roligt hundliv för barnen och att interaktionen mellan dem fungerar.

Hundar är generellt väldigt anpassningsbara även om de behöver tid att landa. Samtidigt så är det inte värt att slå knut på er om det blev en fel matchning, kanske skulle hunden passa bättre hos en pensionär?

Tack för ditt svar!


Vi ska på en hälsokontroll nästa vecka och ska då ta upp kissandet, men eftersom det pågått sedan första dagen och förra ägaren inte har märkt nåt känns det inte som UVI. Ska också tillägga att kisset inte luktar nämnvärt (haft hund med UVI innan som luktade starkt) och att hon inte verkar typ ha ont eller vara obekväm med att kissa. Men det är absolut något jag också har tänkt på och som ska lyftas hos veterinären.

Hunden har bott i en barnfamilj och trivdes bra med barn, de hade mindre barn än mina (som är 7 och 14) så jag tror inte barnen ska vara ett problem.

 

[Freazer]

Vet inte om 'Hundträning' är rätt prefix men det kändes närmast.

För tio dagar sedan hämtade vi hem en liten omplacering, en pomchi på snart 1,5 år. Hon är en väldigt positiv liten själ som hälsar glatt på alla.

Hon är också skitjobbig.

Det största bekymret är att hon tydligen inte är rumsren. Enligt förra ägaren är hon det men här hemma har vi iallafall fått börja om som med en valp, ut en gång i timmen. Hon signalerar inte alls att hon behöver gå ut och när hon kissar inne gör hon det helt öppet rakt framför oss, ofta med ögonkontakt.

Eftersom hon är så stressad redan är jag mycket försiktig med bannor och reagerar inte alls på olyckor inne, jag vill inte skrämma henne till att börja gå undan och kissa liksom. Bättre att hon gör det så vi ser och direkt kan ta det. Ute när hon kissar säger jag "kissa!" glatt, berömmer och ger godis. Hon är väldigt lätt att ha att göra med ute. Går fint, är vänlig och glad mot alla men respekterar också att inte få hälsa.

Tydliga tecken på stress och oro utöver kissandet (som jag antar KAN vara stress, jag har ingen erfarenhet av hundar som kissar inne av stress) är att hon går mycket i cirklar och följer efter mig som ett plåster. Vi har än så länge inte varit på andra platser än för att hon ska hitta lugnet hemma först och hon kan lägga sig och t o m slumra lite om jag också sitter/ligger stilla nånstans, typ tittar på tv eller sitter och läser, men så fort jag rör mig blir hon stissig.

Har skjutdörrar till mitt sovrum, en glasdörr, där jag börjat stänga in henne för att hjälpa henne varva ner på egen hand och bryta hetsen när hon blir väldigt uppe i varv. Där accepterar hon att lägga sig i sängen och vila i upp till tre kvart om hon ser/hör att jag är nära men stilla. Detta har varit absolut nödvändigt för att ge katten en paus då hunden blir fixerad vid katten (vill leka) och katten är för snäll för att säga ifrån ordentligt. Katten är en gammal tant som inte vill leka alls men som har stor hundvana så hon är lite FÖR tolerant när hunden försöker sätta fart på henne.

Det finns tecken på att hunden kanske blivit slagen/skrämd på nåt sätt i förra hemmet då hon reagerar med att huka/rygga undan när man närmar sig för att t ex ta på kopplet eller klappa henne. Lyckligtvis är hon väldigt matmotiverad så att vinna hennes förtroende och uppmärksamhet med små godbitar funkar rätt bra, men det är ännu ett tecken på att hon inte är avslappnad helt enkelt.

Vi älskar denna lilla tösen men jag undrar om jag fixar detta. Jag har två barn som längtat SÅ mycket efter hund, vi har letat efter rätt hund i över ett år, och de älskar henne såklart men jag undrar om de, eller jag, verkligen förstått hur mycket tid och energi detta kommer ta från mig. Jag är långtidssjukskriven så rent praktiskt har jag all tid i världen och är väldigt beredd att lägga den, men jag behöver pepp för att tro att det verkligen finns en framtid där vi har en harmonisk och fungerande tillvaro med henne och där hon mår bra och känner sig trygg.

Jag har en stark känsla av att hon inte fick sina behov mötta varken praktiskt eller emotionellt i sitt förra hem och förstår att det kommer ta tid men hur mycket tid? Det sista jag vill göra är att ge upp och skicka tillbaka henne till en oviss framtid. Vi har ett kontrakt med säljaren där vi har henne i två veckor innan vi beslutar om vi vill gå vidare med köpet eller inte, alltså har jag inte köpt henne än och KAN lämna tillbaka henne. Men jag har såklart inte förväntat mig att allt skulle funka klockrent efter två veckor, såklart inte. Detta är ett trauma för henne. Jag antar att det blev nåt helt annat än vad vi förväntade oss iom att hon inte är rumsren som exmatte påstått och det har tagit extremt mycket på krafterna och motivationen.

Vad ska jag fokusera på? Just nu cirkulerar allt kring kisseriet men det är så mycket som behöver falla på plats och jag känner mig enormt överväldigad. Hon behöver lära sig slappna av, lita på oss, LYSSNA på oss, men det känns som att alla försök att jobba med kommandon etc överstimulerar henne i kombination med de väldigt täta kissrundorna.

Finns det något sätt att lära henne säga ifrån/signalera när hon behöver gå ut?

Jag vill gärna höra från andra med erfarenhet av liknande omplaceringar där det funnits en ljusning och blivit en fungerande vardag där man kunnat lämna hunden ett par timmar, slippa gå ut varje timme, kunnat hitta på saker och besöka nya platser med hunden utan att det triggar oron osv.

Jag har erfarenhet av STÖRRE hundar, främst schäfer, belgisk vallhund, större blandraser. Två vuxna omplaceringar från Ryssland och Rumänien hos mina föräldrar. Ingen av dem har varit såhär stressad, hyperaktiv och all over the place. Det har kanske inte med rasen/storleken att göra men jag känner mig väldigt handfallen i hur jag ska bemöta hennes problembeteenden utan att förvärra hennes osäkerhet.

Tacksam för all input.

Hunden kan visst ha varit rumsren hos förra matten. Lägg ut kisslappar och köp spray som tar bort doften där hon kissar så hon ej blir lockad att fortsätta kissa där. 10 dagar är ingenting, det tar tid att landa och du behöver ha stort tålamod. Barnens längtan efter hund får ju komma i andra hand, passa på och lär dem hur man beter sig med ett djur som behöver trygghet. Jag hade enbart fokuserat på att lära henne kissa ute/på lapparna och tagit resten efterhand. Det går absolut att lära hundarna kisskommando. Tycker inte det är konstigt det blir för mkt för hunden att komma till nytt hem, kanske exalterade barn och samtidigt lära sig en massa nya saker. Du kommer att fixa detta med tid och tålamod

 

[LaMagia]

Först och främst, din hund har inte landat hemma hos dig än. Tio dagar är ingenting. Sedan KAN det ju ha funnits en anledning till att hunden omplacerades (annan anledning än den som angavs). Dvärghundar kan vara hopplösa med rumsrenhet! Innan jag själv blev dvärghundsägare så trodde jag att detta handlade om ägare som behandlade sina dvärghundar på ett överbeskyddande sätt, men jag är betydligt mer ödmjuk idag! Mina chowar är rumsrena redan som ganska små valpar, medan mopsarna (jag är inne på min andra) helt saknar samma ambitioner i livet och gärna gör sina behov inomhus. Dessutom kan den absolut ha varit rumsren i sitt tidigare hem.
Det är lätt hänt att tolka allt hunden gör som ett resultat av tidigare händelser. Att din hund hukar behöver inte alls betyda att den varit med om något, utan det kan faktiskt vara så den är.
Att ta en vuxen omplacering innebär inte att man får en färdig hund, utan kan på många sätt vara jobbigare än att ta en valp. Ha tålamod och med tiden så kommer saker säkert att lösa sig.

 

[Malibu_Stacy]

Tack för ditt svar!


Vi ska på en hälsokontroll nästa vecka och ska då ta upp kissandet, men eftersom det pågått sedan första dagen och förra ägaren inte har märkt nåt känns det inte som UVI. Ska också tillägga att kisset inte luktar nämnvärt (haft hund med UVI innan som luktade starkt) och att hon inte verkar typ ha ont eller vara obekväm med att kissa. Men det är absolut något jag också har tänkt på och som ska lyftas hos veterinären.

Hunden har bott i en barnfamilj och trivdes bra med barn, de hade mindre barn än mina (som är 7 och 14) så jag tror inte barnen ska vara ett problem.

Hunden är ung och har fått flytta till ny familj, att den kissar inne på nytt ställe är inget konstigt även om den varit rumsren i tidigare hem. Sen kan det ju också vara så att den faktiskt inte alls var rumsren som den tidigare ägaren påstår.
Det låter osannolikt med UVI som flera föreslagit, då det skulle ha eskalerat i symtom på 10 dagar. UVI brukar ge symtom som dålig lukt på urinen, ibland blodig urin, smärta när kissar och urinträngningar som leder till att hunden kissar mindre och mindre eftersom blåsan är tom men hunden ändå behöver sätta sig hela tiden då den känner att den är kissnödig.
Det låter inte som att din hund har de symtomen.
En hälsokoll är såklart aldrig fel att göra när man skaffar ny hund. Men jag tror hunden behöver tid att landa, 10 dagar är ingenting.
Jag hade också kört på blöjunderlägg inomhus och ta ut den ofta precis som med valpar och vid behov sätta på blöja inomhus.

 

[Roheryn]

@MammaK jag har en omplacering som kom till mig i september 2024. Hon var då 4½ år, hade bott hos uppfödaren i hela sitt liv och fått 3 valpkullar - den första när hon var endast ett år gammal. Hon omhändertogs av länsstyrelsen av djurskyddsskäl och jag köpte henne (billigt!) därifrån. När hon kom var hon inte rumsren, mycket reaktiv/skällig och helt "otränad" - kunde inte sitt, ligg osv (som jag normalt lär valpar) och uppenbart väldigt van att klara sig själv utan så mycket interaktion med människor. Hon blev HELT hysterisk i bilburen när vi åkte hem och ägnade större delen av bilfärden åt att försöka bryta sig ut. När vi kom hem gjorde hon utfall mot vår andra hund, skällde hysteriskt på hästarna (bor på hästgård) och jag tänkte att här har jag nog tagit mig vatten över huvudet....

Men vår nykomling var också en väldigt mysig och kelig hund, hon visade tydligt redan från början att hon tyckte om att vara nära, ligga i soffa och säng osv. Så det fanns liksom en "ingång" till kontakt med henne. Hon snappade också ganska snabbt upp att när hon tog kontakt med mig under promenader fick hon en godis. Så det blev ytterligare en ingång. Hon lärde sig SNABBT (med hjälp av godis) att hästarna skäller man inte på. Det har tagit mycket längre tid att jobba med reaktiviteten vad gäller fåglar och bilar - där är vi inte i mål än även om det har blivit bättre. Hon kan numera åka bil utan att göra utbrytningsförsök (tränat korta stunder då jag sagt ifrån tydligt med rösten att gnäll och skäll vill jag inte ha och så berömt mycket när hon varit lugn). Rumsrenheten har varit JOBBIG - det tog nog runt 10 månader innan hon blev någorlunda pålitlig med det. Det vi gjort är att hela tiden begränsa tillgängligt utrymme för hunden så hon inte kan gå undan till ett annat rum och kissa/bajsa, gått extra kissrundor sent på kvällarna och passat lite som man gör med en valp att "nu har hon ätit så nu måste hon ut". Vi lärde oss ganska snabbt när och hur hon kissade/bajsade inne och försökte då ta ut henne innan det hunnit hända. Tror också att hon från början inte riktigt förstod att hon verkligen skulle "passa på" att göra ifrån sig ute, så det blev faktiskt bättre/enklare när jag började glesa ut rastningsrundorna så att hon verkligen behövde kissa/bajsa när vi var ute - och såklart berömma massor då!

Sammanfattningsvis så har den här resan varit ganska mycket jobbigare än att ha en valp, men jag upplever att vi är någorlunda "ute på andra sidan" och nu har en trevlig, stabil hund även om inte allt sitter på plats ännu.

 

[tanten]

... Det är lätt hänt att tolka allt hunden gör som ett resultat av tidigare händelser. Att din hund hukar behöver inte alls betyda att den varit med om något, utan det kan faktiskt vara så den är.
Att ta en vuxen omplacering innebär inte att man får en färdig hund, utan kan på många sätt vara jobbigare än att ta en valp. Ha tålamod och med tiden så kommer saker säkert att lösa sig.

Håller med om det mesta du skriver.

Tillägger om detta med att huka sig. Jämför med hästar vars ägare händar att de fått stryk för att de är huvudskygga.
Jag har fött upp rätt många föl. De föds som huvudskygga eller inte.

 

[Milosari]

Allmän fundering; om det är normalt att hundar är tokstressade och kissar inne pga ny miljö, hur gör man då med hundvakt?

Min senaste omplacering var med sin döda matte i flera timmar, flyttade tillfälligt till ett annat hem i storstad (bott lantligt innan dess) innan jag hämtade honom någon månad senare. Han var aldrig särskilt stissig. Valpen jag har nu har jag kunnat lämna till för henne helt okända personer, ingen stress där heller.

Jag hävdar att det är onormalt att stressnivån är så hög fortfarande och förstår TS oro!

 

[Tiffany]

Vår yngsta hund låg högt i stress och var helt hopplös att få rumsren. Så fort det hände något kul inomhus och hon blev uppspelt så kissade hon på sig. Gick vi ut med henne hände det så mycket det var folk, andra hundar, bilar, cyklister mm att hon klarade inte att kissa. Det tog nästan ett år innan hon var rumsren. Sen flyttade vi och då började hon kissa inne igen. Vi kollade henne hos vet. Ingen uvi. Vi sprang ut med henne varannan timme. Stod och hängde på samma ställe för att hon skulle kissa. Medans hon for runt och ville leka och vägrade kissa. Och vi fick vänta ut henne. Det kunde fungera bra någon vecka sen började det igen.
Men nu är hon helt rumsren sen något år tillbaka, Men hon kan fortfarande ha svårt att kissa på nya platser och om hon går upp i stress. Men hon kan hålla sig. Vi höll på att bli tokiga och alltid när jag lekte eller försökte träna med henne inomhus så slutade det med att hon kissade på sig. Det var tråkigt för jag slutade försöka träna inomhus. Men nu går det.

 

[Bison]

Hunden behöver inte alls ha varit med om något traumatiskt, jag tycker att det låter som typiskt kass mentalitet. Sådana hundar mår bra av väldigt tydliga regler och att vardagen är förutsägbar. "Fri uppfostran" i försök att vara snäll stjälper mer än det hjälper.

I ditt fall hade jag övervägt att ha någon form av "mellanstation" för kissandet typ absorberande matta eller liknande och att hunden vistas på en mycket begränsad yta. Jag tycker gott du kan ropa "Nej!" när du ser att den kissar på fel ställe för att göra det tydligare med skillnaden. Men en hund i den åldern ska ju kunna hålla sig minst 4-5 timmar så kanske har den UVI?

Lägg tid på att leka varje dag, lär den små tricks så du får tillfälle att belöna ofta. Men ha tydliga signaler för när aktiviteten börjar och slutar.

Kort sagt så finns det mycket man kan göra för att kompensera för en kass mentalitet, men du kan inte förändra den i grunden.

Jag tänker samma. Det är två raser som har många individer med dålig mentalitet och som vanligt i buskavel är det ju inte direkt de bästa exemplaren som avlas på
Sen kan det säkert bli okej med mycket tid och tålamod men ja, hunden låter som skräp mentalt.

 

[LaMagia]

Håller med om det mesta du skriver.

Tillägger om detta med att huka sig. Jämför med hästar vars ägare händar att de fått stryk för att de är huvudskygga.
Jag har fött upp rätt många föl. De föds som huvudskygga eller inte.

Man lär sig med erfarenhet och jag har en tik här hemma som är min egen uppfödning. Jag vet alltså exakt vad hon varit med om under precis hela sitt liv. Fram tills att hon var ca 6 månader så var hon en enkel valp i det mesta, såsom kloklippning, bad, föning av pälsen etc, men så plötsligt när hon var runt 6 månader så gick detta inte längre. Om man dessutom försökte tvinga henne så jobbade hon upp sig till rena panikattacken. Jag fick börja om från början och ta allt väldigt långsamt, med lugn energi utan ömkande. Idag (hon är 5 år) kan jag med lite tålamod klippa klorna på henne, även om hon inte gillar det, men jag kan aldrig tuffa till mig och säga till henne att skärpa sig (vilket jag kan göra med de andra hundarna när de krånglar), för då går hon i baklås. Vardagsskötsel går bra, men ett stort problem är att om hon behöver någon form av medicinsk behandling så är det typ omöjligt. Nu i vinter hade hon ett stort fukteksem under hakan, men jag fick absolut inte ens titta på det. Jag hann känna att hon var svullen och blöt i pälsen innan hon med ett tjut sprang iväg. Då jag inte visste vad det handlade om, så sökte jag veterinär där de sederade henne och kunde konstatera att det var ett fukteksem. Hon rakades och jag fick recept på en salva som skulle smörjas in samt antiinflammatoriskt i tablettform. Tabletterna var inga problem att ge henne, men jag kunde fetglömma att få tvätta eksemet och smörja in det. Efter ett misslyckat försök som inkluderade gallskrik och panikbeteende från hennes sida, så lade jag ner det hela och accepterade att hon fick behandlas endast med antiinflammatoriskt. Om det inte läkte så fick jag väl kontakta veterinär och be om antibiotika. Under tiden "tvättade" jag såret ett par gånger genom att fylla en blomspruta med jodopax som jag på någon meters håll kunde spruta på henne, men det fungerade en eller två gånger innan hon förstod vad jag höll på med och därför höll sig undan när hon såg vad jag hade i tankarna. Tack och lov läkte det hela ihop på några dagar och jag fick långsamt börja ta på henne där för att känna om det såsade eller var torrt.
Denna tik är i vanliga fall en glad och kramig tjej som älskar sin husse och matte, men hon är en riktig drama queen när det handlar om saker som kanske kan göra ont ...

 

[Malibu_Stacy]

Allmän fundering; om det är normalt att hundar är tokstressade och kissar inne pga ny miljö, hur gör man då med hundvakt?

Min senaste omplacering var med sin döda matte i flera timmar, flyttade tillfälligt till ett annat hem i storstad (bott lantligt innan dess) innan jag hämtade honom någon månad senare. Han var aldrig särskilt stissig. Valpen jag har nu har jag kunnat lämna till för henne helt okända personer, ingen stress där heller.

Jag hävdar att det är onormalt att stressnivån är så hög fortfarande och förstår TS oro!

Onormalt eller inte, det är ju den hunden TS fått och den hon behöver utgå ifrån. Uppenbarligen behöver denna lättstressade individ mer träning och lugn och ro att landa. Såklart allt är lättare med en mentalt stabil och grundtrygg hund men om man nu inte har det så får man ju lösa det?
Det finns inget i det TS berättar som tyder på att hunden är fysiskt sjuk.
Jag tycker inte alls att det är konstigt att en omplacering (som dessutom är en dvärghund) kissar inne vid flytt till nytt hem.
Jättebra att TS lyfter sin oro här och får bra tips. Att lämna hunden till hundvakt nu är det sannolikt inte läge för. Det får man ta sen när hunden är lugn och trygg i sitt nya hem. En del hundar verkar ju aldrig bli helt rumsrena, då får man sätta på blöja/kisskydd om de är hos främmande.

 

[Lingon]

Onormalt eller inte, det är ju den hunden TS fått och den hon behöver utgå ifrån. Uppenbarligen behöver denna lättstressade individ mer träning och lugn och ro att landa. Såklart allt är lättare med en mentalt stabil och grundtrygg hund men om man nu inte har det så får man ju lösa det?
Det finns inget i det TS berättar som tyder på att hunden är fysiskt sjuk.
Jag tycker inte alls att det är konstigt att en omplacering (som dessutom är en dvärghund) kissar inne vid flytt till nytt hem.
Jättebra att TS lyfter sin oro här och får bra tips. Att lämna hunden till hundvakt nu är det sannolikt inte läge för. Det får man ta sen när hunden är lugn och trygg i sitt nya hem. En del hundar verkar ju aldrig bli helt rumsrena, då får man sätta på blöja/kisskydd om de är hos främmande.

Jag förstod det som att de har hunden på prov just nu. Då finns det ju en chans att känna sig för och fundera över om det är något man vill, kan och har kunskapen att leva med.

 

[Malibu_Stacy]

Jag förstod det som att de har hunden på prov just nu. Då finns det ju en chans att känna sig för och fundera över om det är något man vill, kan och har kunskapen att leva med.

Jag missade nog den delen! Men absolut, så är det att alla hundar inte alltid passar i ens liv. Jag hade exempelvis inte kunnat ta en sådan omplacering så som mitt liv ser ut nu.