Jag känner mig trygg med att det jag gör är bra annars hade jag gjort på något annat sätt.
Har kunniga att bolla med om allt möjligt. Som Familjepedagog exempelvis.
Hon upplevs som väldigt trygg men också nöjd. Hon säger till när det är någonting. Gallskrika då skulle jag springa dit för det gör hon aldrig. Utan mer annat ljud lite som jag inte vet hur jag ska beskriva. Men inget hysteriskt.
På @strawberrysylt lät de som att det de gjorde som hon läste om var någon märklig variant där de inte gick in till bebisen alls under 5 minuter. Trots skrik.
Det förstår jag mig inte på.
Men just detta med lyft. Att man inte alltid måste lyfta för det blir redan väldigt många lyst och bära runt på.
Upp och ner från trappa, till och från barnvagn, bil, kök osv osv.
Jag gör iofs övningar för att just motverka smärta för min del.
En liten bebis orkar jag bära runt på överallt. Men som det är nu. Jag skulle inte orka gå 2 km och bära henne. Inte om jag skulle behöva släpa på någonting annat också. Ja om jag var tvungen men smärtan skulle förmodligen komma tillbaka då.
Det är sådant jag gärna undviker om möjligt för som sagt det blir otaliga lyft oavsett på ett dygn.
Jag tänker att blir hon lugn av det du gör så hjälper det ju
Ja som sagt i fallet jag läste lät det som att han bara satt i godan ro och typ höjde ljudet på tvn då han slapp höra skriken typ. Men jag kan ju innerligt hoppas att jag missförstod.
Som en psykolog sa när jag kom dit med förlossningsdepression, vi är ju programmerade att reagera på barnskrik. Det är inte konstigt att det blir överväldigande att få en bäbis som behöver oss och som vi vill skydda till varje pris. (Han tyckte också att min första psykolog lät jäkligt skum).
Reagerar mannen inte på barnskrik och vill trösta känns det som ett varningstecken och en anledning att tänka över sin relation hade jag tyckt. (Mina ord inte psykologens).