V
veronican
Min häst har en urkalkning på strålbenet på ena frambenet, detta konstaterades förra året på våren/början av sommaren. Då hade hon även en hovledsinflammation, men veterinären sa att dessa två inte alls behövde ha med varandra att göra och att pållan mycket väl kan gå med urkalkningen resten av livet utan att ha ont.
Hästen svarade jättebra på behandlingen och i slutet på juni 02 kunde jag sätta igång henne igen och sedan dess har hon varit ohalt och frisk
Men de senaste veckorna ungefär så har jag då och då tyckt att hon går lite "hämmat" i skritten så att säga. Svårt att förklara, det har varit svårt att avgöra om hon bara varit trött och slö eller om det tagit emot så att säga. Men det klurigaste är att hon bara känts sådan här på asfaltsvägen eller torra hårda fält, och nu är det ju väldigt hårt i backen över lag.
När jag ridit bort till padocken har det varit en MYCKET märkbar skillnad på hennes skritt, så fort vi kommer in i padocken från asfaltsvägen trampar hon på bättre, "trampar igenom" mer känns det som och går på jättebra framåt.
För ett tag sedan diskuterade vi just urkalkade strålben i nån tråd och då har jag för mig att det sades att dessa hästar lätt blir lite känsliga för att ridas för mycket på hårt underlag, minns jag rätt?
Det är ju hårt i hagen (går ute dygnet runt), hårt på de flesta fält och till padocken är det 15-20 minuter skrittväg på asfalt. Hon har med andra ord gått mycket på hårt underlag nu. I slutet av förra sommaren upplevde jag något ungeför likadant, tyckte också hon blev mer hämmad och gick inte alls lika bra på fälten som i mjuka padocken.
Har inte känt någon hälta och jag har bett en duktig tjej som känner hästens rörelsemönster sedan länge, att titta på när vi skrittar och travar (i padocken) och hon tycker hästen rör sig bättre än någonsin och ja, i padocken känns hon fin. Ända sedan urkalkningen konstaterades har jag varit grymt nojig och får lätt för mig att "nää nu går hon konstigt" för att nästan stund konstatera att hon faktiskt går jätterent och bra, man blir som en hökmamma!
Har någon varit med om samma sak? Och viktigast, vad kan man egentligen göra? Somrarna blir ju ofta torra och backen blir hård. Ska jag i fortsättningen ställa av henne istället i augusti varje sommar, eller se till att ha henne på bete där padock finns på stället och nästan bara rida där? Nu flyttar jag hästen om ca en vecka till stall där både ridhus och padockar finns på stället, så nu kommer jag kunna slippa rida på hårt underlag precis varje dag, känns skönt.
Men en sak till...
Är inte helt nöjd med senaste skoningen. Har haft en toppenhovvis senaste året som lyckats få hennes hovar "större", kortat av bättre i tån och hela hästen har fått ett bättre steg, främst bak. Men tyvärr har jag flyttat och var tvungen att använda min förförra hovvis nu, och redan direkt efter han skott tyckte jag hon gick något sämre med bak igen, eller inbillade jag mig...
Men jag har nys om en annan nu, så nästa gång blir det inte samma. Kan detta ha med saken att göra också måntro?
Eftersom hästen min inte haltar och bara känns "hämmad" främst på asfaltsvägen, känns det rimligt att urkalkningen är boven, eller vad tror ni?
Hästen svarade jättebra på behandlingen och i slutet på juni 02 kunde jag sätta igång henne igen och sedan dess har hon varit ohalt och frisk
Men de senaste veckorna ungefär så har jag då och då tyckt att hon går lite "hämmat" i skritten så att säga. Svårt att förklara, det har varit svårt att avgöra om hon bara varit trött och slö eller om det tagit emot så att säga. Men det klurigaste är att hon bara känts sådan här på asfaltsvägen eller torra hårda fält, och nu är det ju väldigt hårt i backen över lag.
När jag ridit bort till padocken har det varit en MYCKET märkbar skillnad på hennes skritt, så fort vi kommer in i padocken från asfaltsvägen trampar hon på bättre, "trampar igenom" mer känns det som och går på jättebra framåt.
För ett tag sedan diskuterade vi just urkalkade strålben i nån tråd och då har jag för mig att det sades att dessa hästar lätt blir lite känsliga för att ridas för mycket på hårt underlag, minns jag rätt?
Det är ju hårt i hagen (går ute dygnet runt), hårt på de flesta fält och till padocken är det 15-20 minuter skrittväg på asfalt. Hon har med andra ord gått mycket på hårt underlag nu. I slutet av förra sommaren upplevde jag något ungeför likadant, tyckte också hon blev mer hämmad och gick inte alls lika bra på fälten som i mjuka padocken.
Har inte känt någon hälta och jag har bett en duktig tjej som känner hästens rörelsemönster sedan länge, att titta på när vi skrittar och travar (i padocken) och hon tycker hästen rör sig bättre än någonsin och ja, i padocken känns hon fin. Ända sedan urkalkningen konstaterades har jag varit grymt nojig och får lätt för mig att "nää nu går hon konstigt" för att nästan stund konstatera att hon faktiskt går jätterent och bra, man blir som en hökmamma!
Har någon varit med om samma sak? Och viktigast, vad kan man egentligen göra? Somrarna blir ju ofta torra och backen blir hård. Ska jag i fortsättningen ställa av henne istället i augusti varje sommar, eller se till att ha henne på bete där padock finns på stället och nästan bara rida där? Nu flyttar jag hästen om ca en vecka till stall där både ridhus och padockar finns på stället, så nu kommer jag kunna slippa rida på hårt underlag precis varje dag, känns skönt.
Men en sak till...
Är inte helt nöjd med senaste skoningen. Har haft en toppenhovvis senaste året som lyckats få hennes hovar "större", kortat av bättre i tån och hela hästen har fått ett bättre steg, främst bak. Men tyvärr har jag flyttat och var tvungen att använda min förförra hovvis nu, och redan direkt efter han skott tyckte jag hon gick något sämre med bak igen, eller inbillade jag mig...
Men jag har nys om en annan nu, så nästa gång blir det inte samma. Kan detta ha med saken att göra också måntro?
Eftersom hästen min inte haltar och bara känns "hämmad" främst på asfaltsvägen, känns det rimligt att urkalkningen är boven, eller vad tror ni?
