Suck, kan inte sluta dricka alkohol

[Mela99]

Svar till alla:

Jag inser att jag är alkoholist. Det är inget jag hymlar med. Absolut är jag det. Tog ett tag innan jag accepterade det, när jag tänkte att jag kan sluta eller att jag har problem men inte ville kalla mig alkoholist. Det är dock uppenbart för mig nu.

Min sambo förstår inte. Eller, jag tyckte att han gjorde det "i början", han höll upp med drickat för min skull, ville prata med min terapeut + alkoholterapeut osv. Men han har gett upp/bryr sig inte längre och säger som ni säger och som jag redan vet: Att jag måste vilja själv. Dessutom är han starkt medberoende. Efter lite lirkande så åker han lätt och köper alkohol till mig. När han varit nära på att lämna mig pga just alkoholen. Och när han själv vill dricka är det hur ok för mig som helst att dricka tydligen.

Vi sitter t.ex tillsammans och dricker vin nu. Klockan halv ett. Då menar jag givetvis inte ett glas till lunch.

Jag vet som sagt att jag måste vilja. Men jag har inte den där viljan. Det är den jag vill hitta. Fattar inte att inget kan motivera mig, när jag egentligen har saker som borde motivera mig. Mina nära och kära, min egen hälsa (både psykiskt och fysiskt), arbete etc. Men svaret är nej, jag vill faktiskt inte sluta dricka. Fast jag vill. Gaah, komplicerat. Alkoholen har blivit som en kär vän. Det känns som att jag skulle sakna något om min vän alkoholen inte fanns där. Tänker fortfarande att "jag kan försöka lära mig dricka normalt igen, för jag kommer aldrig att sluta helt". Jag klarar det inte.

Min alkoholterapeut säger att oftast måste alkoholisten nå absoluta botten för att få viljan att förändras. Tycker jag har gjort det, men tydligen inte. Men visst, såklart det alltid kan bli värre. Men jag vill inte att det ska bli värre! Pallar inte.

Börjat ljuga/undanhålla sanningen för familjen och kompisar också. Jag som ALDRIG har varit den som ljuger förut. T.o.m haft väldigt svårt för det. Och det tar ju ännu lite till på självkänslan, att jag är så jävla värdelös så att jag inte kan säga sanningen ens.

En gång när jag kom ut från psyk så åkte jag direkt till ett hotell i den staden och sov där tre nätter och söp dygnet runt. Enorma mängder. Utan att knappt höra av mig. Vet inte varför jag skrev det, men ville bara få det ur mig.

Jag vet inte hur jag ska lösa problemet. Jag inser att jag är ute på farlig mark, men en del av mig skiter blanka fan i det. Det känns ibland lite som att jag VILL förstöra för mig själv.

Jag vill komma ut i arbetslivet igen och ska även förmodligen börja plugga till våren (distans). Jag vill sluta oroa alla omkring mig och få dom att må dåligt. Jag vill börja träna igen. Jag vill kunna kontrollera drickandet. Se, kontrollera, inte sluta. Suck.

 

[monster1]

Svar till alla:

Jag inser att jag är alkoholist. Det är inget jag hymlar med. Absolut är jag det. Tog ett tag innan jag accepterade det, när jag tänkte att jag kan sluta eller att jag har problem men inte ville kalla mig alkoholist. Det är dock uppenbart för mig nu.

Min sambo förstår inte. Eller, jag tyckte att han gjorde det "i början", han höll upp med drickat för min skull, ville prata med min terapeut + alkoholterapeut osv. Men han har gett upp/bryr sig inte längre och säger som ni säger och som jag redan vet: Att jag måste vilja själv. Dessutom är han starkt medberoende. Efter lite lirkande så åker han lätt och köper alkohol till mig. När han varit nära på att lämna mig pga just alkoholen. Och när han själv vill dricka är det hur ok för mig som helst att dricka tydligen.

Vi sitter t.ex tillsammans och dricker vin nu. Klockan halv ett. Då menar jag givetvis inte ett glas till lunch.

Jag vet som sagt att jag måste vilja. Men jag har inte den där viljan. Det är den jag vill hitta. Fattar inte att inget kan motivera mig, när jag egentligen har saker som borde motivera mig. Mina nära och kära, min egen hälsa (både psykiskt och fysiskt), arbete etc. Men svaret är nej, jag vill faktiskt inte sluta dricka. Fast jag vill. Gaah, komplicerat. Alkoholen har blivit som en kär vän. Det känns som att jag skulle sakna något om min vän alkoholen inte fanns där. Tänker fortfarande att "jag kan försöka lära mig dricka normalt igen, för jag kommer aldrig att sluta helt". Jag klarar det inte.

Min alkoholterapeut säger att oftast måste alkoholisten nå absoluta botten för att få viljan att förändras. Tycker jag har gjort det, men tydligen inte. Men visst, såklart det alltid kan bli värre. Men jag vill inte att det ska bli värre! Pallar inte.

Börjat ljuga/undanhålla sanningen för familjen och kompisar också. Jag som ALDRIG har varit den som ljuger förut. T.o.m haft väldigt svårt för det. Och det tar ju ännu lite till på självkänslan, att jag är så jävla värdelös så att jag inte kan säga sanningen ens.

En gång när jag kom ut från psyk så åkte jag direkt till ett hotell i den staden och sov där tre nätter och söp dygnet runt. Enorma mängder. Utan att knappt höra av mig. Vet inte varför jag skrev det, men ville bara få det ur mig.

Jag vet inte hur jag ska lösa problemet. Jag inser att jag är ute på farlig mark, men en del av mig skiter blanka fan i det. Det känns ibland lite som att jag VILL förstöra för mig själv.

Jag vill komma ut i arbetslivet igen och ska även förmodligen börja plugga till våren (distans). Jag vill sluta oroa alla omkring mig och få dom att må dåligt. Jag vill börja träna igen. Jag vill kunna kontrollera drickandet. Se, kontrollera, inte sluta. Suck.

När jag läser det här undrar jag om inte även din sambo är alkoholist bara att hans dryckesmönster inte ser likadant ut som ditt.

Hur som helst tror jag att du skulle må bra av att gå med i AA eller någon annan organisation där du kommer i kontakt med andra alkoholister och kan prata med dom om dina tankar och känslor kring alkoholen.

Återfall är ju extremt vanliga det viktiga är ju att försöka igen och igen och igen tills det går och du är nykter. Har du tittat på djävulsdansen på svtplay? Det är en serie som fokuserar på de anhöriga kring alkoholister och deras mående, det kan ju vara intressant att se den sidan av sin alkoholism.

Jag tror också att du måste tro på att det finns ett bra liv för dig utan alkoholen och att sluta med alkoholen är ett måste för att kunna ta sig till det där bra livet.

 

[lady_vip]

Det där med att nå botten är oftast nyckeln. Viljan måste finnas.

Mina nära har nått botten, vissa klarar sedan att bli nyktra, andra inte. För som du säger är alkoholen en god vän.

Min sambos pappa blev tagen för rattfylleri, han fick välja mellan behandling eller fängelse. Han valde behandling, inskriven på behandlingshem i några månader med 12-stegsprogram och har inte rört en droppe sedan dess. Han hade PTSD, flydde med hjälp av alkohol och tabletter. Efter behandling har han levt ett normalt liv och försonats med sin familj. I skrift på ett par meningar ser det enkelt ut, men det var ett helvete för alla inblandade.

 

[Alexandra_W]

TS - den behandling du fått, vad har den bestått av som bäst/längst rent sammanhängande? Tänker på det du beskrev att du kom ut från behandling och sen drack i tre dygn. Det är ju helt uppenbart en behandling som inte fungerar för dig, alls. Att du behöver betydligt mer kontrollerad (i dubbel mening) uppföljning osv. Har du erbjudits det men avböjt? Har du frågat efter det?

Sen det där med att nå botten innan man klarar av att sluta, som det känns liiite som TS ändå har som "nödlina" - det gäller inte alla. Då skulle vi inte ha utslagna A-lagare på parkbänkar och sovandes i portuppgångar. Det är inte så att samhället glömde erbjuda dem hjälp.. Så jag skulle varna extra för att dels räkna med att nå botten räcker för att vilja, dels för att tänka att "nej jag vill inte nu, men blir det värre - vilket jag inte vill - då..."

 

[Inte_Ung]

Det viktigaste är att kunna erkänna för sig själv att man faktiskt är alkoholist på riktigt.
Det är också den svåraste biten.
En alkoholist kan inte dricka alls.
Den kan inte kontrollera något sådant.

Så sluta är det enda som fungerar.
Det är nästa steg att förstå det.

 

[Hyacinth]

Svar till alla:

Jag inser att jag är alkoholist. Det är inget jag hymlar med. Absolut är jag det. Tog ett tag innan jag accepterade det, när jag tänkte att jag kan sluta eller att jag har problem men inte ville kalla mig alkoholist. Det är dock uppenbart för mig nu.

Min sambo förstår inte. Eller, jag tyckte att han gjorde det "i början", han höll upp med drickat för min skull, ville prata med min terapeut + alkoholterapeut osv. Men han har gett upp/bryr sig inte längre och säger som ni säger och som jag redan vet: Att jag måste vilja själv. Dessutom är han starkt medberoende. Efter lite lirkande så åker han lätt och köper alkohol till mig. När han varit nära på att lämna mig pga just alkoholen. Och när han själv vill dricka är det hur ok för mig som helst att dricka tydligen.

Vi sitter t.ex tillsammans och dricker vin nu. Klockan halv ett. Då menar jag givetvis inte ett glas till lunch.

Jag vet som sagt att jag måste vilja. Men jag har inte den där viljan. Det är den jag vill hitta. Fattar inte att inget kan motivera mig, när jag egentligen har saker som borde motivera mig. Mina nära och kära, min egen hälsa (både psykiskt och fysiskt), arbete etc. Men svaret är nej, jag vill faktiskt inte sluta dricka. Fast jag vill. Gaah, komplicerat. Alkoholen har blivit som en kär vän. Det känns som att jag skulle sakna något om min vän alkoholen inte fanns där. Tänker fortfarande att "jag kan försöka lära mig dricka normalt igen, för jag kommer aldrig att sluta helt". Jag klarar det inte.

Min alkoholterapeut säger att oftast måste alkoholisten nå absoluta botten för att få viljan att förändras. Tycker jag har gjort det, men tydligen inte. Men visst, såklart det alltid kan bli värre. Men jag vill inte att det ska bli värre! Pallar inte.

Börjat ljuga/undanhålla sanningen för familjen och kompisar också. Jag som ALDRIG har varit den som ljuger förut. T.o.m haft väldigt svårt för det. Och det tar ju ännu lite till på självkänslan, att jag är så jävla värdelös så att jag inte kan säga sanningen ens.

En gång när jag kom ut från psyk så åkte jag direkt till ett hotell i den staden och sov där tre nätter och söp dygnet runt. Enorma mängder. Utan att knappt höra av mig. Vet inte varför jag skrev det, men ville bara få det ur mig.

Jag vet inte hur jag ska lösa problemet. Jag inser att jag är ute på farlig mark, men en del av mig skiter blanka fan i det. Det känns ibland lite som att jag VILL förstöra för mig själv.

Jag vill komma ut i arbetslivet igen och ska även förmodligen börja plugga till våren (distans). Jag vill sluta oroa alla omkring mig och få dom att må dåligt. Jag vill börja träna igen. Jag vill kunna kontrollera drickandet. Se, kontrollera, inte sluta. Suck.

Din sambo låter som en alkoholist snarare än en medberoende. Ni kanske borde bo isär ett tag, hans beteende underlättar till beroende och tvärt om.

 

[Billy]

Svar till alla:

Jag inser att jag är alkoholist. Det är inget jag hymlar med. Absolut är jag det. Tog ett tag innan jag accepterade det, när jag tänkte att jag kan sluta eller att jag har problem men inte ville kalla mig alkoholist. Det är dock uppenbart för mig nu.

Min sambo förstår inte. Eller, jag tyckte att han gjorde det "i början", han höll upp med drickat för min skull, ville prata med min terapeut + alkoholterapeut osv. Men han har gett upp/bryr sig inte längre och säger som ni säger och som jag redan vet: Att jag måste vilja själv. Dessutom är han starkt medberoende. Efter lite lirkande så åker han lätt och köper alkohol till mig. När han varit nära på att lämna mig pga just alkoholen. Och när han själv vill dricka är det hur ok för mig som helst att dricka tydligen.

Vi sitter t.ex tillsammans och dricker vin nu. Klockan halv ett. Då menar jag givetvis inte ett glas till lunch.

Jag vet som sagt att jag måste vilja. Men jag har inte den där viljan. Det är den jag vill hitta. Fattar inte att inget kan motivera mig, när jag egentligen har saker som borde motivera mig. Mina nära och kära, min egen hälsa (både psykiskt och fysiskt), arbete etc. Men svaret är nej, jag vill faktiskt inte sluta dricka. Fast jag vill. Gaah, komplicerat. Alkoholen har blivit som en kär vän. Det känns som att jag skulle sakna något om min vän alkoholen inte fanns där. Tänker fortfarande att "jag kan försöka lära mig dricka normalt igen, för jag kommer aldrig att sluta helt". Jag klarar det inte.

Min alkoholterapeut säger att oftast måste alkoholisten nå absoluta botten för att få viljan att förändras. Tycker jag har gjort det, men tydligen inte. Men visst, såklart det alltid kan bli värre. Men jag vill inte att det ska bli värre! Pallar inte.

Börjat ljuga/undanhålla sanningen för familjen och kompisar också. Jag som ALDRIG har varit den som ljuger förut. T.o.m haft väldigt svårt för det. Och det tar ju ännu lite till på självkänslan, att jag är så jävla värdelös så att jag inte kan säga sanningen ens.

En gång när jag kom ut från psyk så åkte jag direkt till ett hotell i den staden och sov där tre nätter och söp dygnet runt. Enorma mängder. Utan att knappt höra av mig. Vet inte varför jag skrev det, men ville bara få det ur mig.

Jag vet inte hur jag ska lösa problemet. Jag inser att jag är ute på farlig mark, men en del av mig skiter blanka fan i det. Det känns ibland lite som att jag VILL förstöra för mig själv.

Jag vill komma ut i arbetslivet igen och ska även förmodligen börja plugga till våren (distans). Jag vill sluta oroa alla omkring mig och få dom att må dåligt. Jag vill börja träna igen. Jag vill kunna kontrollera drickandet. Se, kontrollera, inte sluta. Suck.

Det där att du inte VILL sluta dricka tror jag inte ett ögonblick på. Det är klart att du vill. Vem vill leva det livet? Att säga att man inte vill sluta är ytterligare ett sätt att undvika faktum - att bli nykter är ett djävla jobb som kommer att ta resten av ditt liv. Jag känner igen resonemanget från min värsta anorexitid. Mitt favorituttryck - jag är inte hungrig, eller jag tycker inte om den maten. För vem kan säga emot mig? Ingen kan veta om man är hungrig eller inte. Ingen kan diskutera eller argumentera mot smak. Det är ungefär som extremister skyller på Gud, för vem kan gå i polemik mot GUD? Nä, du får hitta bättre argument till att fortsätta vägen mot ett liv i missär och för tidig död.
MEN jag förstår ditt argument för man är rädd och vilsen.
Det har skrivits en del om att nå botten. Jag vet precis när min vändpunkt kom. Jag stod i ett provrum i en klädaffär och provade ett på byxor. Det var storlek 34 och jag kunde lätt dra av dem utan att knäppa upp. (Jag är 1.73 m lång) Jag tog av mig helt naken där jag stod och i alla speglarna såg mig själv båda framifrån och bakifrån. Där stod ett skelett! Jag såg förfärlig ut rent ut sagt. Jag gick rakt ut och köpte en stor mjukglass och från den stunden började en lång och mödosam resa mot ett normalt förhållande till mat. Jag lärde mig också att mitt matmissbruk var ett sätt att få kontroll på livet, ett sätt att slippa ta tag i det som verkligen var problemet. Så kan jag känna än idag 30 år senare. Men jag vet att börjar tankarna - "jag är nog lite tjock" då har jag ett problem som måste lösas men problemet är INTE mat.

 

[Mela99]

Abstinens from hell. Fy fan alltså.

 

[bitta]

Abstinens from hell. Fy fan alltså.

Hur länge har du varit utan?

 

[Mia_R]

Abstinens from hell. Fy fan alltså.

Jag är inte helt på det klara om din alkoholkonsumtion i sig är ett beroende eller en "medicin"/ångestdämpare. Har du ett behov av alkohol, eller använder du den som flykt när hjärnan går på högvarv/livet är för svårt? Din abstinens, mår du fysiskt eller psykiskt dåligt, eller är det en kombination?

Jag är ingen expert, mina tankar håller jag för mig själv så länge, men om du har problem med annat så är det kanske bättre att börja nysta i den änden först och ta alkoholen sen? Behovet att dricka kanske minskar om du på det stora hela mår bättre?

 

[Mela99]

Hur länge har du varit utan?

Sen imorse.. Eller ja alltså, vakna väl påverkad fortfarande och tog sista glaset vin till frukost så..

 

[Mela99]

Jag är inte helt på det klara om din alkoholkonsumtion i sig är ett beroende eller en "medicin"/ångestdämpare. Har du ett behov av alkohol, eller använder du den som flykt när hjärnan går på högvarv/livet är för svårt? Din abstinens, mår du fysiskt eller psykiskt dåligt, eller är det en kombination?

Jag är ingen expert, mina tankar håller jag för mig själv så länge, men om du har problem med annat så är det kanske bättre att börja nysta i den änden först och ta alkoholen sen? Behovet att dricka kanske minskar om du på det stora hela mår bättre?

Det började definitivt som "medicin". Men varje gång jag ska sluta så tar det ju emot för jag vet hur jag kommer må. Och det blir svårare för varje gång.

Jo, jag har kontakter för mina andra problem också.

Mår väldigt mysko. Känner mig yr/svimfärdig, skakig utav bara h-te, ångesten är som elektriska stötar i kroppen, får svettattacker. Sen har jag fått tungt att andas siste tre dagarna också.

 

[Mela99]

Det där att du inte VILL sluta dricka tror jag inte ett ögonblick på. Det är klart att du vill. Vem vill leva det livet? Att säga att man inte vill sluta är ytterligare ett sätt att undvika faktum - att bli nykter är ett djävla jobb som kommer att ta resten av ditt liv. Jag känner igen resonemanget från min värsta anorexitid. Mitt favorituttryck - jag är inte hungrig, eller jag tycker inte om den maten. För vem kan säga emot mig? Ingen kan veta om man är hungrig eller inte. Ingen kan diskutera eller argumentera mot smak. Det är ungefär som extremister skyller på Gud, för vem kan gå i polemik mot GUD? Nä, du får hitta bättre argument till att fortsätta vägen mot ett liv i missär och för tidig död.
MEN jag förstår ditt argument för man är rädd och vilsen.
Det har skrivits en del om att nå botten. Jag vet precis när min vändpunkt kom. Jag stod i ett provrum i en klädaffär och provade ett på byxor. Det var storlek 34 och jag kunde lätt dra av dem utan att knäppa upp. (Jag är 1.73 m lång) Jag tog av mig helt naken där jag stod och i alla speglarna såg mig själv båda framifrån och bakifrån. Där stod ett skelett! Jag såg förfärlig ut rent ut sagt. Jag gick rakt ut och köpte en stor mjukglass och från den stunden började en lång och mödosam resa mot ett normalt förhållande till mat. Jag lärde mig också att mitt matmissbruk var ett sätt att få kontroll på livet, ett sätt att slippa ta tag i det som verkligen var problemet. Så kan jag känna än idag 30 år senare. Men jag vet att börjar tankarna - "jag är nog lite tjock" då har jag ett problem som måste lösas men problemet är INTE mat.

Tack för att du delar med dig. Min syster var som sagt sjuk i anorexi så vet rätt mycket om det (174 cm lång och 39 kg när det var som värst).

 

[Mela99]

Din sambo låter som en alkoholist snarare än en medberoende. Ni kanske borde bo isär ett tag, hans beteende underlättar till beroende och tvärt om.

Ja, jag har funderat i de banorna om inte han är ute på hal is också.. Ibland håller han med själv om det också så. För att i nästa stund ändra sig till att han inte alls har problem. Jo, han skulle flyttat ut i lördags men det blev det inget med.. Tack vare att han ändrade sig och jag såklart inte sa emot.

 

[Mela99]

TS - den behandling du fått, vad har den bestått av som bäst/längst rent sammanhängande? Tänker på det du beskrev att du kom ut från behandling och sen drack i tre dygn. Det är ju helt uppenbart en behandling som inte fungerar för dig, alls. Att du behöver betydligt mer kontrollerad (i dubbel mening) uppföljning osv. Har du erbjudits det men avböjt? Har du frågat efter det?

Sen det där med att nå botten innan man klarar av att sluta, som det känns liiite som TS ändå har som "nödlina" - det gäller inte alla. Då skulle vi inte ha utslagna A-lagare på parkbänkar och sovandes i portuppgångar. Det är inte så att samhället glömde erbjuda dem hjälp.. Så jag skulle varna extra för att dels räkna med att nå botten räcker för att vilja, dels för att tänka att "nej jag vill inte nu, men blir det värre - vilket jag inte vill - då..."

Vart inlagd på psyk flera ggr och "tänt av", varit på behandlingshem.. Har fortfarande kontakt med min alkoholterapeut från behandlingshemmet och en terapeut på Alkopol, plus samtal på psyk för mina andra problem. Fast just i perioderna jag dricker så skiter jag verkligen i allt sånt, uteblir från möten etc.

Har som sagt provat Antabus och Campral också.

Dom har ju velat att ja ska ha stannat längre på psyk ibland, men ibland får jag mer ångest av att ligga där, med panikattacker t.ex som jag inte brukar få på utsidan. Har även blivit erbjuden komma till behandlingshemmet igen, men tackat nej.

 

[Mela99]

När jag läser det här undrar jag om inte även din sambo är alkoholist bara att hans dryckesmönster inte ser likadant ut som ditt.

Hur som helst tror jag att du skulle må bra av att gå med i AA eller någon annan organisation där du kommer i kontakt med andra alkoholister och kan prata med dom om dina tankar och känslor kring alkoholen.

Återfall är ju extremt vanliga det viktiga är ju att försöka igen och igen och igen tills det går och du är nykter. Har du tittat på djävulsdansen på svtplay? Det är en serie som fokuserar på de anhöriga kring alkoholister och deras mående, det kan ju vara intressant att se den sidan av sin alkoholism.

Jag tror också att du måste tro på att det finns ett bra liv för dig utan alkoholen och att sluta med alkoholen är ett måste för att kunna ta sig till det där bra livet.

Ska def kolla in djävulsdansen!

 

[L8P8]

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för jag har ingen liknande erfarenhet. Men jag hoppas iaf att du någon gång kommer loss från din sambo och att du orkar ta dig igenom all abstinens och kan komma ut på andra sidan...

 

[bitta]

Några spridda tankar. Jag tror också att alkoholkonsumtionen, i ditt fall är symptom på det som ligger bakom. Det gör det ju i och för sig inte lättare att hantera.
Alkoholen förvärrar många gånger psykisk ohälsa. Alkoholdepression t.ex.
Din sambo gör inte saken bättre. Om du ska kunna sluta kan du inte ha en partner som dricker.

 

[monster1]

Vart inlagd på psyk flera ggr och "tänt av", varit på behandlingshem.. Har fortfarande kontakt med min alkoholterapeut från behandlingshemmet och en terapeut på Alkopol, plus samtal på psyk för mina andra problem. Fast just i perioderna jag dricker så skiter jag verkligen i allt sånt, uteblir från möten etc.

Har som sagt provat Antabus och Campral också.

Dom har ju velat att ja ska ha stannat längre på psyk ibland, men ibland får jag mer ångest av att ligga där, med panikattacker t.ex som jag inte brukar få på utsidan. Har även blivit erbjuden komma till behandlingshemmet igen, men tackat nej.

Panikattackerna är nog något du måste lära dig hantera det är liksom det som tillslut gör en frisk att man klarar av panikattackerna och inte agerar för att försöka få dem att sluta utan att de slutar av sig själva. Lite som ett spöke som spricker i dagsljus, när man inte längre blir rädd för panikattacken utan kan hantera den så slutar dom eller minskar.
En anledning till att du mår sämre när du ligger inlagd är att du då inte kan ägna dig åt dina avvärjningsmetoder som du har ute i det fria, där alkohol säkerligen är en sådan. Du kanske måste prova att stanna trots att du initialt mår sämre när du är inlagd än när du är på utsidan.

 

[Mela99]

Panikattackerna är nog något du måste lära dig hantera det är liksom det som tillslut gör en frisk att man klarar av panikattackerna och inte agerar för att försöka få dem att sluta utan att de slutar av sig själva. Lite som ett spöke som spricker i dagsljus, när man inte längre blir rädd för panikattacken utan kan hantera den så slutar dom eller minskar.
En anledning till att du mår sämre när du ligger inlagd är att du då inte kan ägna dig åt dina avvärjningsmetoder som du har ute i det fria, där alkohol säkerligen är en sådan. Du kanske måste prova att stanna trots att du initialt mår sämre när du är inlagd än när du är på utsidan.

*Bright light* Du har givetvis rätt. Det där att jag förmodligen får panikattacker när jag är inlagd för att jag vet att jag inte kan dricka om jag vill/använda det som ångestdämpande om ångesten kommer och då kommer ju den ju givetvis också som ett brev på posten.

Well, well, jag har iaf mått riktigt bra nu i ca två månader Hållt mig ifrån psyk längre än på länge och har druckit avsevärt mycket mindre, men har ändock druckit. Riktigt pepp på att börja jobba igen så har suttit och sökt jobb som en galning och kan även tänka mig att flytta för att få lite miljöombyte