C
C_L
Vad det händer mycket i och utanför en när man blir gravid.
Nu har vi gått över halva tiden och det börjar verkligen bli ett faktum.
Utan att känna stress eller mani har jag ändå börjat titta på vagn, säng, skötbord och sådana saker som faktiskt ska till för att underlätta vardagen!
Som gravid börjar man ofta boa, eller bona om sitt hem, det är genetiskt betingat och många fnittrar över det.
Jag har inte tänkt på det tidigare men hemmet har klart blivit viktigare för mig den senaste tiden på ett sätt som verkligen är starkt. Jag vill ha allt klart när liten tittar ut.
Det är inte så mycket att fnittra över, det är gansk allvarligt har jag märkt, likaväl är det viktigt att känna trygghet.
Livmodern är kvinnans känslocenter, den drar ihop sig, jobbar, slappnar av och agerar helt utifrån kvinnans känsloliv eller utifrån all input utifrån. Om någon höjer rösten, retas, visar känslor, gråter, visar ilska eller på något vis stressar kvinnan reagerar livmodern. Ofta märks det inte alls men som gravid känner man det konstant.
Man kan till och med läsa av sin egen livmoder hur stämningen i ett rum är.
Detta är ju spännande på ett sätt och ganska festligt ibland att märka hur fantastisk kroppen är, men i fall där kvinnan har sammandragningar är det och kan bli rent av farligt.
Om kvinnan har för tidiga sammandragningar är det av ytersta vikt att känslolivet är och förblir stabilt, här är det VIKTIGT att pappan och resten av familjen FÖRSTÅR att det krävs lugn och ro UTAN stress av NÅGOT slag för att bebisen ska må bra och för att inget ska hända.
Minsta lilla för mycket press kan göra mer skada i ett sådant skede än vad jag vill tänka på.
Man ska njuta av sin graviditet. Man ska njuta av sin kropps egenskaper och tanken på att jag kan med en annan människa fortplanta våra gemensamma gener i något så underbart som en liten bebis.
Nu är det ju inte alltid rosenrött.
Har man haft svåra tidigare graviditeter ligger minnena och kokar under ytan och poppar onekligen upp någon gång under den nya graviditeten. Då är det återigen, VIKTIGT att kvinnan kan känna sig trygg för att kunna slappna av och inte riskera att livmodern överarbetar sig. Bebisen hör dessutom allt, känner allt och kan på detta vis bli stressad av mammans dåliga mående.
RESPEKT! För mammans tillstånd ska ges, även om vi VET att pappan fan inte har det lätt i sin situation där han känner sig både handikappad och otillräcklig så han egentligen bara vill sätta sig på ett tåg till Timbuktu och komma tilbaka när ungen är 18 och utflugen.
Men när saken är som den är så är det så och då får man bita i det där äpplet.
Hur kan mamman respektera pappan?
Ja det är ju inte lätt på det hållet heller, kommunikation är viktig. I lugn och ro. Inte nattetid i stress eller när den ena inte mår bra.
Att samtala NÄR BÅDA mår bra är det absolut bästa men tyvärr har man sällan tid för det då!
Själv älskar jag att göra fint i vanliga fall hemma, skilnaden är inte mycket större nu, men i lite svackor eller när man känner att man har en dålig dag är det som en tröst, att i alla fall få göra fint i hemmet, att få göra fint för familjen, tillsammans med sina barn för att förbereda även om bebisen inte bryr sig ett smack om svart eller vitt.
Att bry sig om färger är de vuxnas privilegium.
Otrohet bland par är som störst när kvinnan är gravid, det är inget nytt, men jag har så svårt at se och förstå varför, är det inte då mannen ska vara nära sin kvinna?
Isrället för at kalla henne en massa saker eller namn och springa ut på närmsta pub, ska inte mannen kunna ta sitt vuxna ansvar för sig själv och hejda sig?
Nej i många fall är det svårt, mycket svårt och därför går också många par skilda vägar under eller direkt efter graviditet och förlossning.
Egentligen när de behöver varandra som mest!
Hur aktiva är män i själva processen då?
Är männen aktiva i sakletandet såsom vagn, säng och skötbord etc?
Boar mannen?
Ja det är väl klart, så är det säkert på sina håll, men säkert i minst lika många fall så är mannen otroligt passiv och låter det hela ligga på kvinnan. Ganska förvånande tycker i alla fall jag.
Hur mycket ska man låta kvinnan hållas då, hörde jag någon fråga, tja, det ska väl inte behöva vara så alls att någon ska hållas?
Om respekt visas från båda håll så ska ju relationen som blivande föräldrar kunna skrida lugnt och stilla som en båt på lugnt vatten.
Om det går prestige i det hela eller om mannen flippar för att kvinnan boar eller för att kvinnan mår psykiskt dåligt är det inte lätt.
Mannens otillräcklighetskänslor kan verkligen ställa till det!
För kvinnan är det ofta så att hon inte ens märker att mannen inte är där "mer" än vanligt och då är det ju helt snett.
Ensamma mammor är starka, nja det vete sjutton, men de önskar nog att de var, att bli lämnad i sticket kan inte vara och ÄR inte en dans på rosor men det går! Allt går! och nog blir man starkare av erfarenheten men det ÄR inte alltid så att bra kvina reder sig själv, inte ens för männen.
Halvägs gången, det är jag, med en önskan som varje normal kvinna med ett lyckligt slut..
Sammandragningarna är jobbiga, stress påverkar och ibland är det svårt att hantera det. Sömn är olidligt viktigt men funkar inte...så dagarna är tuffa.
Den stundande förlossningen är ett kapitel för sig men samtal hjälper och att få lugn omgivning för att livmodern ska hålla sig lugn hjälper mig att ta det hela med ro. I alla fall mellan varven.
Jag önskar att jag kunde få mer utlopp för min kreativitet, ok jag skriver boken men färg och form är något jag saknar.Inredning och planer. Där hade jag fått loss gammal kletig energi som ligger lagrad, som alltid med kreativitet som släpper det negativa när man gör något positivt.
Om det inte blir motarbetat.
Då får man gå tillbaka till GÅ igen och försöka kravla sig upp på första pinnen igen.
Vänner är viktigt.
Jag är glad att de finns.
Nu har vi gått över halva tiden och det börjar verkligen bli ett faktum.
Utan att känna stress eller mani har jag ändå börjat titta på vagn, säng, skötbord och sådana saker som faktiskt ska till för att underlätta vardagen!
Som gravid börjar man ofta boa, eller bona om sitt hem, det är genetiskt betingat och många fnittrar över det.
Jag har inte tänkt på det tidigare men hemmet har klart blivit viktigare för mig den senaste tiden på ett sätt som verkligen är starkt. Jag vill ha allt klart när liten tittar ut.
Det är inte så mycket att fnittra över, det är gansk allvarligt har jag märkt, likaväl är det viktigt att känna trygghet.
Livmodern är kvinnans känslocenter, den drar ihop sig, jobbar, slappnar av och agerar helt utifrån kvinnans känsloliv eller utifrån all input utifrån. Om någon höjer rösten, retas, visar känslor, gråter, visar ilska eller på något vis stressar kvinnan reagerar livmodern. Ofta märks det inte alls men som gravid känner man det konstant.
Man kan till och med läsa av sin egen livmoder hur stämningen i ett rum är.
Detta är ju spännande på ett sätt och ganska festligt ibland att märka hur fantastisk kroppen är, men i fall där kvinnan har sammandragningar är det och kan bli rent av farligt.
Om kvinnan har för tidiga sammandragningar är det av ytersta vikt att känslolivet är och förblir stabilt, här är det VIKTIGT att pappan och resten av familjen FÖRSTÅR att det krävs lugn och ro UTAN stress av NÅGOT slag för att bebisen ska må bra och för att inget ska hända.
Minsta lilla för mycket press kan göra mer skada i ett sådant skede än vad jag vill tänka på.
Man ska njuta av sin graviditet. Man ska njuta av sin kropps egenskaper och tanken på att jag kan med en annan människa fortplanta våra gemensamma gener i något så underbart som en liten bebis.
Nu är det ju inte alltid rosenrött.
Har man haft svåra tidigare graviditeter ligger minnena och kokar under ytan och poppar onekligen upp någon gång under den nya graviditeten. Då är det återigen, VIKTIGT att kvinnan kan känna sig trygg för att kunna slappna av och inte riskera att livmodern överarbetar sig. Bebisen hör dessutom allt, känner allt och kan på detta vis bli stressad av mammans dåliga mående.
RESPEKT! För mammans tillstånd ska ges, även om vi VET att pappan fan inte har det lätt i sin situation där han känner sig både handikappad och otillräcklig så han egentligen bara vill sätta sig på ett tåg till Timbuktu och komma tilbaka när ungen är 18 och utflugen.
Men när saken är som den är så är det så och då får man bita i det där äpplet.
Hur kan mamman respektera pappan?
Ja det är ju inte lätt på det hållet heller, kommunikation är viktig. I lugn och ro. Inte nattetid i stress eller när den ena inte mår bra.
Att samtala NÄR BÅDA mår bra är det absolut bästa men tyvärr har man sällan tid för det då!
Själv älskar jag att göra fint i vanliga fall hemma, skilnaden är inte mycket större nu, men i lite svackor eller när man känner att man har en dålig dag är det som en tröst, att i alla fall få göra fint i hemmet, att få göra fint för familjen, tillsammans med sina barn för att förbereda även om bebisen inte bryr sig ett smack om svart eller vitt.
Att bry sig om färger är de vuxnas privilegium.
Otrohet bland par är som störst när kvinnan är gravid, det är inget nytt, men jag har så svårt at se och förstå varför, är det inte då mannen ska vara nära sin kvinna?
Isrället för at kalla henne en massa saker eller namn och springa ut på närmsta pub, ska inte mannen kunna ta sitt vuxna ansvar för sig själv och hejda sig?
Nej i många fall är det svårt, mycket svårt och därför går också många par skilda vägar under eller direkt efter graviditet och förlossning.
Egentligen när de behöver varandra som mest!
Hur aktiva är män i själva processen då?
Är männen aktiva i sakletandet såsom vagn, säng och skötbord etc?
Boar mannen?
Ja det är väl klart, så är det säkert på sina håll, men säkert i minst lika många fall så är mannen otroligt passiv och låter det hela ligga på kvinnan. Ganska förvånande tycker i alla fall jag.
Hur mycket ska man låta kvinnan hållas då, hörde jag någon fråga, tja, det ska väl inte behöva vara så alls att någon ska hållas?
Om respekt visas från båda håll så ska ju relationen som blivande föräldrar kunna skrida lugnt och stilla som en båt på lugnt vatten.
Om det går prestige i det hela eller om mannen flippar för att kvinnan boar eller för att kvinnan mår psykiskt dåligt är det inte lätt.
Mannens otillräcklighetskänslor kan verkligen ställa till det!
För kvinnan är det ofta så att hon inte ens märker att mannen inte är där "mer" än vanligt och då är det ju helt snett.
Ensamma mammor är starka, nja det vete sjutton, men de önskar nog att de var, att bli lämnad i sticket kan inte vara och ÄR inte en dans på rosor men det går! Allt går! och nog blir man starkare av erfarenheten men det ÄR inte alltid så att bra kvina reder sig själv, inte ens för männen.
Halvägs gången, det är jag, med en önskan som varje normal kvinna med ett lyckligt slut..
Sammandragningarna är jobbiga, stress påverkar och ibland är det svårt att hantera det. Sömn är olidligt viktigt men funkar inte...så dagarna är tuffa.
Den stundande förlossningen är ett kapitel för sig men samtal hjälper och att få lugn omgivning för att livmodern ska hålla sig lugn hjälper mig att ta det hela med ro. I alla fall mellan varven.
Jag önskar att jag kunde få mer utlopp för min kreativitet, ok jag skriver boken men färg och form är något jag saknar.Inredning och planer. Där hade jag fått loss gammal kletig energi som ligger lagrad, som alltid med kreativitet som släpper det negativa när man gör något positivt.
Om det inte blir motarbetat.
Då får man gå tillbaka till GÅ igen och försöka kravla sig upp på första pinnen igen.
Vänner är viktigt.
Jag är glad att de finns.
