Svammliga Babytankar såhär på kvällen

[C_L]

Sv: Svammliga Babytankar såhär på kvällen

Ok, det var jag som tolkade in att flera av inläggen inkl. det första menade på att sammandragningar i sig var "farliga"!

Får byta glasögon!

Jag menar inte heller att alla mina skulle vara farliga.

Det var i ett väldigt känslomässigt tillstånd som jag skrev. Livet är inte alltid på topp.


Sammandragningarna hänger dock ihop med måendet precis hela tiden, i alla fall för mig, men så är jag också extra känslig med det mesta.

Kommer mannen uppför trapporna känner jag det i livmodern innan jag hör det just för att jag blir varm och glad av honom

 

[jerseyko]

Sv: Svammliga Babytankar såhär på kvällen

Ja tänk...så olika det är för alla..och bara det i sig är ju ganska så vidunderligt

Alla är vi unika, inte en graviditet och förlossning är den andra lik.

Tänk så många gravida det finns här ute i världen, och så många som fött barn, kanske t.om flera barn. Och ingen är den andre lik!


Tror det är det som gör mig så otroligt sugen på att plugga till barnmorska vilket underbart jobb.

 

[Trygg]

Sv: Svammliga Babytankar såhär på kvällen

Ja verkligen!

Du skulle passa bra som det med för att ha insikt i hur andra kvinnor känner och vill ha det är inte alla barnmorskor förunnnat!

Däremot inser jag hur otroligt tråkig, praktisk och jordnära jag är efter att ha läst C_L´s ord.
Det där tex. med att få känningar i livmodern när man "fysiskt" är ovetandes om att ens käraste är på väg.
Jag tror helt ärligt att jag inte ens skulle känna det lilla minsta om så både Keanu Reeves och Andreas Johnson hade stått framför mig som stolta avelshingstar!
(Dame! Nu visade sig det där praktiska igen..avelshingstar (!) )

 

[Djurjouren]

Sv: Svammliga Babytankar såhär på kvällen

*Asgarv*

 

[norpan1]

Sv: Svammliga Babytankar såhär på kvällen

Måste nog verkligen hålla med om att det är svammliga tankar...

För det första, visst kan sammandragningar påverkas en del av stress, men det är också vanligt med sammandragningar helt utan anledningar, livmodern ska ju träna inför förlossningen.

För det andra, vem vill bli behandlad som om man vore gjord av porslin???

De par i min omgivning som väntar barn/ fått barn har planerat det mesta tillsammans, i alla fall de större besluten som barnvagn, säng m.m. Inklusive min egen man och jag. Sedan hör det kanske lite mer till kvinnans natur att hålla på mer med "gulligull-sakerna" Vi är ju faktiskt olika (nu trampar jag säkert en drös feminister på tårna) men det är ju fakta att vi inte är gjorda för samma saker!

I min omgivning har männen funnits där och inte sprungit i väg och varit otrogna, att han sedan träffar polarna då och då är väl inget fel??? Det gör ju jag också, jag sätter mig ju inte på häcken i soffan hemma bara för att jag är gravid, varför skulle jag?
Är mannen otrogen under graviditeten så ligger det säkert mer bakom redan innan, var förhållandet verkligen bra då innan "du" blev gravid? Graviditeten i sig är väl ingen anledning till att vara otrogen!
Släpp in "din" man i stället, inbjud till mysiga kvällar med lite romantik, gå ut och käka tillsammans, berätta vad du känner, visa vad du köpt, fråga vad han tycker, det är nog inte så lätt för mannen att ta initiativen. Tycker det ligger minst lika stort ansvar på kvinnan hur relationen blir under graviditeten, bjud till!!! En del kvinnor tycks ju tro att sex är livsfarligt under graviditeten, kanske ska prova det i alla fall, ge det en chans, berätta för honom vad du känner, du kanske tycker det är toppen!!!
Man kanske inte känner för det lika ofta, tex vid illamående eller andra besvär, men det går ju upp och ner under de 9 månaderna, man behöver ju inte lägga av helt... Jag kände mig uppskattad och fin, tyckte det var mysigt när han ville vara lite extra försiktig, var mån om mig och våran lilla...
Tänk lite mer possitivt, så blir det säkert det också!!

 

[C_L]

Sv: Svammliga Babytankar såhär på kvällen

Oj oj oj vad du misstolkat mitt inlägg

Relationen till min man är heeelt ok...det är inte inte han som figurerar i min text vad det gäller de negativa tankarna


Jag är så bortskämd med det mesta

 

[havreflinga]

Sv: Svammliga Babytankar såhär på kvällen

Oj oj oj vad du misstolkat mitt inlägg

Relationen till min man är heeelt ok...det är inte inte han som figurerar i min text vad det gäller de negativa tankarna

Det är inte lätt att tolka ditt inlägg överhuvudtaget... Du skriver att det bara är svammel. Men det är ju ändå tankar och känslor, och de är viktiga!

Visst är det bra att skriva av sig, men genom att se det som "svammel" och som något tillfälligt känslotillstånd tar man bort lite av poängen med att skriva, tycker jag.

Jag tycker att man ska titta på det man skrivit och fråga sig: VARFÖR känner jag så här? Vad menade jag med detta? Varifrån kommer de här föreställningarna?

Att känna rädlsa för att bli lämnad när man är gravid är nog ganska vanligt, för man blir ju mer beroende av varandra som par när man skaffar barn. (Både jag och min man hade sådana tankar. Att bilda familj är ju så stort, och man vill verkligen inte misslyckas.) Men om har sådana tankar tycker jag man ska prata mycket om dem, särskilt med sin partner. Inte avfärda dem som graviditets-hormoner. Om man INTE pratar om sina skiftande känslor och tankar, utan istället kräver att partnern ska ha överseende och vara extra förstående, då tror jag man snarare ökar risken för att relationen faktiskt ska bli knackig efter ett tag.

 

[norpan1]

Sv: Svammliga Babytankar såhär på kvällen

Oj oj oj vad du misstolkat mitt inlägg

Relationen till min man är heeelt ok...det är inte inte han som figurerar i min text vad det gäller de negativa tankarna


Jag är så bortskämd med det mesta

Men då undrar jag varifrån du får alla dessa negativa tragiska tankar???? Varför lägga energi på sådant om allt är toppen?? Fattar inte. Jag som själv lever i ett bra förhållande med min man skulle aldrig komma på dessa tankar över huvudtaget. Och så vanligt tror jag inte det är heller med sådanna relationer, inte i våran bekantskapskrets i alla fall, och under de senaste 2 åren har det i alla fall fötts 8 barn i min närhet. Vet inte vad du är i för ålder om det kan ha med unga föräldrar att göra, de flesta runt mig inkl. mig själv är förstagångsföräldrar i 30 års åldern och strax över. Hade jag sådanna tankar av någon anledning så skulle jag prata med med min man och inte med alla runt omkring. Men det är jag.....