Svåraste utmaningen

Att försöka komma över blodfobin är den största utmaningen jag stått inför och då har jag ändå klarat av en del svårigheter förr. Jag föddes ju inte med silversked i munnen precis.

Det är så vansinnigt svårt. Eller rättare sagt är "svårt" inte riktigt riktigt rätt ord. Det känns snarare omöjligt.

Men "omöjligt" är ett förbjudet ord. När man tror att det inte går sätter man sig i en väldigt taskig sits eftersom det kan bli en självuppfyllande profetia. Jag inser ju det. Men jag vet inte i dagsläget hur jag ska återfå tron på att det går. För varje kbt-session känns det som om jag blir mer och mer modstulen. Jag kommer dit med sammanbitna käkar och vill bara grina. Det gjorde jag ju för övrigt redan i morse på väg till jobbet och sedan även på jobbet, bara för att jag skulle iväg till terapin idag. Jag har börjat känna av den pressen i kroppen också, med huvudvärk och ryggont, något jag nästan aldrig brukar ha.

Häromdagen pratade jag med en av de klokaste personerna jag vet och fick lite råd. Jag vet inte om det kommer att förändra något.

Jag ber om ursäkt i förväg för franskan men...

Den där jävla fobin suger fett.