Syskon utan bråk?

[Kattennizze]

Mina barn slåss en hel del med näbbar och klor. Jag tänker nog mest att barn är olika, och har olika lätt för att kunna affektreglera.

 

[Amha]

Det här med att föräldrarna bryter in direkt är intressant tycker jag, Petra Krantz Lindgren har skrivit precis tvärtom: låt barnen bråka ifred (http://petrakrantzlindgren.se/2010/08/22/syskonbrak-vad-skall-man-gora-nar-barnen-brakar-2/ ), några reflektioner kring det?

Ptjau. Det beror väl på vad det rör tänker jag. Som jag skrev i mitt inlägg har vi ett barn med glad eller skitförbannad-lägen. I bästa fall går skitförbannad-läget iväg och smäller i dörren och skriker, rör det annat kan det smälla och det brukas våld. Att de är oense om saker med lite höjda röster men under tinnitus-risk så att säga är ju inget man behöver lägga energi på omgående nu när de lärt sig att hantera det men när volymen ökar ytterligare ett snäpp är gränsen hårfin till att det riskerar att bli blåmärken. Jag anser att det är ovärt och stoppar dem innan det når dit varje gång jag hör det. Hittills anser jag att barnen lärt sig bra att hantera situationer även utan mig eller med mig som bisittare. Jag hör också från barn och personal när det varit konflikter på förskolan och hur de gjort där och jag tror att deras utveckling i konflikthantering ser rätt okej ut.

 

[Raderad medlem 6459]

Mina barn slåss en hel del med näbbar och klor. Jag tänker nog mest att barn är olika, och har olika lätt för att kunna affektreglera.

Alltså ja, absolut. Samtidigt tycker jag att man som förälder ska skydda sina barn - även mot syskonen om det behövs. Jag avskyr att se ett äldre syskon vara vidrig mot sitt yngre syskon och föräldrarna bara .

 

[Fibusen]

Skiljer 1 år och 10 månader mellan mig och lillebror, vi var oftast sams, lekte väldigt mycket med varandra, men vi bodde ute på landet så hade inte så mycket alternativ... Grannarna var jämngamla med oss, men den pojken (i min ålder) hittade bara på en massa hyss så vi ville helst inte leka med dom.

Jag och brorsan var dom där lugna och försiktiga barnen, grannpojken roade sig med att kasta sönder den tredje grannens fönsterrutor på hans slitna uthus typ medans jag stod förstelnad bredvid, och brorsan blundade och höll för öronen medans han grinade. Grannpojken VAR verkligen en riktig skitunge!

Vi hade dock en period när vi hade några större bråk, en gång blev jag så trött på han så jag jagade upp han i trädkojan sen plockade jag ner stegen så han inte kunde komma ner igen.

En annan gång ledsnade pappa ur och tog ut oss i vedboden och gav oss en varsin yxa och satte sig på huggstubben och sa ”Varsågod, slå ihjäl varandra då! Bara jag slipper lyssna på erat bråk mer! Slåss då, ni ville ju det!!!”

Tror inte vi bråkade särskilt mycket mer efter det!

Mamma blev själv med oss när jag var 12 och brorsan 10, så hon fick ju ta hela lasset med oss själv då. I respekt för henne så kunde vi sansa oss även fast det kändes som om man skulle smälla av ibland!

Vi hade varsitt rum, jag hade häst så var nästan i stallet all ledig tid, och brorsan spelade dataspel sin lediga tid. Känns aldrig som om vi gått och nött på varandra någon gång! Hade en helt underbar barndom, och brorsan var verkligen min bästa vän.

Tyvärr så har vi jättedålig kontakt idag. Absolut inte osams på något sätt och vis, men vi pratar bara så sällan. Nu ska han dessutom flytta från Dalarna ner till Malmö så nu lär vi ju knappt ses alls. Jättetråkigt!

 

[Fibusen]

Alltså ja, absolut. Samtidigt tycker jag att man som förälder ska skydda sina barn - även mot syskonen om det behövs. Jag avskyr att se ett äldre syskon vara vidrig mot sitt yngre syskon och föräldrarna bara .

Eller tvärt om...Lillen retas och retas med den stora, spottar och drar hans kläder, stora säger ifrån flera gånger och vuxen sitter i samma rum, stora tröttnar tillslut och knuffar till lillen, varpå lillen störtbölar och föräldern skäller ut den stora, när den stora då säger att han sagt ifrån flera gånger men den lilla lyssnar inte, svarar föräldern att den stora är större och borde veta bättre och faktist ha tålamod för lillen är ju baaaara 4,5,6,7 år och straffar stora med att han får gå till sitt rum och stanna där tills han är snäll och ber om ursäkt....

 

[Raderad medlem 6459]

Eller tvärt om...Lillen retas och retas med den stora, spottar och drar hans kläder, stora säger ifrån flera gånger och vuxen sitter i samma rum, stora tröttnar tillslut och knuffar till lillen, varpå lillen störtbölar och föräldern skäller ut den stora, när den stora då säger att han sagt ifrån flera gånger men den lilla lyssnar inte, svarar föräldern att den stora är större och borde veta bättre och faktist ha tålamod för lillen är ju baaaara 4,5,6,7 år....

Absolut!

 

[Sel]

Jag och bror var verkligen nästan alltid sams, Kanske lite för sams till och med, för jag vet såhär i efterhand att jag körde över honom halva tiden (Händer inte numera, han är en helskön storebror! ) ... men å andra sidan var det himla skönt att kunna komma hem till ett hus utan en massa konflikter,
Tror inte att mor och far gjorde något särskilt utöver att ge oss båda utrymme.
Jag minns hur förskräckta vi var båda två när det uppstod rejäla syskonbråk bland våra gemensamma vänner. Barn kan verkligen vara förbaskat otrevliga mot varandra och jag är jätteglad att min syskonuppväxt inte var sådan.
Det är drygt ett år mellan oss. Vi lekte inte särskilt mycket ihop vad jag minns.

 

[em-pirre]

Vi bråkade aldrig. Främst för att syrran var och är så förnuftig.

 

[Kattennizze]

Alltså ja, absolut. Samtidigt tycker jag att man som förälder ska skydda sina barn - även mot syskonen om det behövs. Jag avskyr att se ett äldre syskon vara vidrig mot sitt yngre syskon och föräldrarna bara .

Ja absolut.

 

[starcraft]

Det är två år mellan mig och min bror. Som små både bråkade vi och lekte mycket ihop. Bråken handlade oftast om att jag ville vara ifred och lillebror ville vara med. Från det att vi båda nått skolåldern tror jag aldrig att vi bråkade faktiskt.

 

[pollex]

Ptjau. Tror det rör definitionen av bråk en del. Våra "bråk" hemma handlar ofta om att mini vill vara ensam och ensam kan man vara på sitt rum. Där har ingen någon självklar rätt att vara om man inte bjuds in av rummets ägare. Hon har dock bara 2 lägen. Skitglad och skitförbannad men det låter ofta värre än det är och går snabbt över. Äldsta barnet är dessutom som en miniförälder som försöker trösta barn både hemma och på förskolan och gärna förhandlar för att de ska bli sams innan minstingen exploderar. T.ex om minsting vill ha samma sak som syskonet kan syskonet erbjuda något snarlikt eller släppa sin pryl mot att det finns en annan pryl som är intressant. Det minskar bråken massor hos oss. Det innebär ju inte att de aldrig är oense om saker och blir ledsna ibland. Inte heller att de aldrig behöver support av oss föräldrar för att reda ut sina konflikter.

Jag tolkade TS som att det var två nivåer: dels ej fysiska bråk (höjda röster, smälla i dörrar), dels bråk med handgripligheter. I ljuset av din tolkning kan många svar läsas annorlunda än vad jag gjorde - slagsmål är inget man behöver träna på, och det förstår jag att man vill undvika.

För mig är att vara arga på varandra och uttrycka det bråk, när det innehåller två eller fler personer. En person som är arg och uttrycker det men utan att få arg respons tillbaka är inte bråk, den är... bara arg. Inser när jag skriver detta att jag kanske har en väldigt vid definition av bråk (och tror att det säkert har med konflikträdsla att göra). Det som i ett inlägg beskriv som "retas och tjafsa" skulle jag antagligen kalla bråk.

Ja, det här med definitionen av bråk blir väldigt intressant i tråden förstås! Att man/barn ska kunna leva under samma tak utan konflikter alls låter orimligt tänker jag - men det finns ju olika nivåer av konflikter. Men t ex:

- den ena tar någonting från den andra, den andra rycker tillbaka grejen - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- den ena går omkring och låter, den andra säger sluta, den ena fortsätter, den andra skriker något argt och smäller igen dörren till sitt rum - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- en ordväxling sker, den ena blir sur på den andra och skriker/vrålar rätt ut - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- en ordväxling sker, den ena blir sur på den andra och smäller till hen på armen, den andra ojar sig - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- något händer, den ena höjer ett tillhygge och rusar efter den andra - okej eller inte? Tjafs eller bråk?

 

[Raderad medlem 6459]

- en ordväxling sker, den ena blir sur på den andra och smäller till hen på armen, den andra ojar sig - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- något händer, den ena höjer ett tillhygge och rusar efter den andra - okej eller inte? Tjafs eller bråk?

Absolut inte okej tycker jag. Hur skulle särskilt den sistnämnda kunna vara okej?

Om man inte är okej med att en klasskompis till barnet bär sig åt så, varför är det okej att ett syskon gör det?

 

[pollex]

Mina barn är ännu små (4,5 och snart 2) så det vore definitivt att ropa hej för tidigt. Men hittills bråkar de inte. På sin höjd kan de slita i samma leksak men om de blir upprörda på varandra vänder de sig alltid till oss och ”ger sig inte på” varandra.

Jag tror att det till absolut störst del beror på storebrors personlighet. Han har knappt aldrig bråkat med en kompis heller. (Vänder sig även då till vuxen istället). Han är blyg och ingen som tar plats. Han har aldrig varit ens i närheten av att vara svartsjuk på sin lillasyster utan bara gillat henne. Lillasyster hade en period kring ett år då hon gillade att dra storebror (eller vem som helst i håret). Storebrors reaktion var då att sitta blickstilla och ropa på oss tills vi tog bort henne. Säger en del om hur ”bråkig” han är.

Lillasyster har betydligt mer humör åt alla håll och hade vi haft två av den sorten hade vi nog haft mer att bita i

Men även om jag tror det medta beror på storebror vill jag tro att vi föräldrar bidrar litegrann iaf. Det här är iaf vad vi medvetet gör för att förebygga syskonbråk som jag kommer på direkt:

- Vi är förebilder för hur vi vill att barnen tilltalar varandra. Vi gapar inte och skriker på barnen. Vi säger inte heller till ”på skarpen”. Obs att detta INTE betyder att vi inte säger till barnen. Jag syftar på bemötande och tonläge.

- Vi försöker så långt det bara går att inte rycka saker ur händerna på barnen. Här finns det ju dock en säkerhetsaspekt och självklart tar vi farliga saker ifrån dem så fort som vi måste. Även ibland en ekonomisk aspekt

- Om ett barn blir upprörd på det andra försöker vi (utefter ålder) prata med dem om vad som hände, vem som ville vad, vem som blev ledsen osv. Fråga om alternativa lösningar så att alla blir glada. Detta istället för att direkt gå in med hela handen och peka vilket barn som minsann hade rätt. (Såklart kan samtalet sluta i att ett barn gjorde rätt och det andra fel, igen menar jag förhållningssätt och att inspirera dem till att själva lösa problemet).

- Vi undviker bråkiga förebilder, slagsmål m.m. i form av tv, filmer, leksaker m.m. Här inser vi ju ett socialt problem sen när barnen blir större och kompisar har leksaker som slåss m.m. Vi har inte bestämt var vår gräns går, men vi kommer iaf inte vara de som introducerar det för barnen.

Sen SÅKLART är vi inte perfekta och klart vi misslyckas med detta titt som tätt. Men det är iaf vår uttalade och överenskomna ambition. Jag hoppas att det påverkar lite iaf.

Det låter som en lyxig personlighet på äldsta ur föräldrasynpunkt . Bra idéer om saker att tänka på, tycker jag! Sedan är det ju som du säger så att konfliktbenägenheten kan förändras över tid, t ex tycker jag - lite motsatt det som @kamomillo var inne på att egna kompisar minskar konfliktnivån kompisar emellan att mina barn beter sig trevligare mot varandra när de är långlediga och umgås mer med varandra och mindre med respektive kompisar - gäller särskilt den äldre som kan plocka upp en (i mitt tycke) rätt otrevlig mot-småsyskon-jargong från skolkompisarna.

 

[pollex]

Håller inte med henne. Jag ser det som förälderns uppgift att lära barnen hur en löser konflikter på ett bra sätt och hur en behandlar varandra väl så att onödiga konflikter inte behöver uppstå. När de sen har verktygen kan de träna på att använda dem.

Jag tänker också att man behöver ge verktyg (där ”hämta en vuxen” definitivt är ett), men frågan är väl lite hur stor frihet man ska ge dem när de tränar på att använda dem? Jag tänker att barn definitivt vet att man inte ska slåss/dylikt, men de gör ju inte alltid som de vet...

 

[pollex]

Alltså ja, absolut. Samtidigt tycker jag att man som förälder ska skydda sina barn - även mot syskonen om det behövs. Jag avskyr att se ett äldre syskon vara vidrig mot sitt yngre syskon och föräldrarna bara .

Eller tvärt om...Lillen retas och retas med den stora, spottar och drar hans kläder, stora säger ifrån flera gånger och vuxen sitter i samma rum, stora tröttnar tillslut och knuffar till lillen, varpå lillen störtbölar och föräldern skäller ut den stora, när den stora då säger att han sagt ifrån flera gånger men den lilla lyssnar inte, svarar föräldern att den stora är större och borde veta bättre och faktist ha tålamod för lillen är ju baaaara 4,5,6,7 år och straffar stora med att han får gå till sitt rum och stanna där tills han är snäll och ber om ursäkt....

Att det (oftast) är en åldersskillnad till den enes fördel i syskonbråk är ju en sak som gör dem speciella, tänker jag. Och gör att man som förälder måste vakta mig sig - är det värre ett slåss än att utnyttja sig verbala och kognitiva övertag på ett ojuste sätt, t ex?

 

[pollex]

Skiljer 1 år och 10 månader mellan mig och lillebror, vi var oftast sams, lekte väldigt mycket med varandra, men vi bodde ute på landet så hade inte så mycket alternativ... Grannarna var jämngamla med oss, men den pojken (i min ålder) hittade bara på en massa hyss så vi ville helst inte leka med dom.

Jag och brorsan var dom där lugna och försiktiga barnen, grannpojken roade sig med att kasta sönder den tredje grannens fönsterrutor på hans slitna uthus typ medans jag stod förstelnad bredvid, och brorsan blundade och höll för öronen medans han grinade. Grannpojken VAR verkligen en riktig skitunge!

Vi hade dock en period när vi hade några större bråk, en gång blev jag så trött på han så jag jagade upp han i trädkojan sen plockade jag ner stegen så han inte kunde komma ner igen.

En annan gång ledsnade pappa ur och tog ut oss i vedboden och gav oss en varsin yxa och satte sig på huggstubben och sa ”Varsågod, slå ihjäl varandra då! Bara jag slipper lyssna på erat bråk mer! Slåss då, ni ville ju det!!!”

Tror inte vi bråkade särskilt mycket mer efter det!

Mamma blev själv med oss när jag var 12 och brorsan 10, så hon fick ju ta hela lasset med oss själv då. I respekt för henne så kunde vi sansa oss även fast det kändes som om man skulle smälla av ibland!

Vi hade varsitt rum, jag hade häst så var nästan i stallet all ledig tid, och brorsan spelade dataspel sin lediga tid. Känns aldrig som om vi gått och nött på varandra någon gång! Hade en helt underbar barndom, och brorsan var verkligen min bästa vän.

Tyvärr så har vi jättedålig kontakt idag. Absolut inte osams på något sätt och vis, men vi pratar bara så sällan. Nu ska han dessutom flytta från Dalarna ner till Malmö så nu lär vi ju knappt ses alls. Jättetråkigt!

Yxincidenten hade jag skämts över varje dag i resten av mitt liv om jag varit din pappa!

 

[pollex]

Absolut inte okej tycker jag. Hur skulle särskilt den sistnämnda kunna vara okej?

Om man inte är okej med att en klasskompis till barnet bär sig åt så, varför är det okej att ett syskon gör det?

Jag fipplade lite med det där inlägget fram och tillbaka på telefonen så formuleringarna kanske inte blev fantastiska, ser att ”okej” kan låta som en konstigt fråga i när man kommer längre ner bland händelserna eftersom jag skapade dem i någon sorts våldsstegrande ordning.

Bra kontrollfråga om klasskompisar, tycker jag!

 

[Sleepy]

Jag tänker också att man behöver ge verktyg (där ”hämta en vuxen” definitivt är ett), men frågan är väl lite hur stor frihet man ska ge dem när de tränar på att använda dem? Jag tänker att barn definitivt vet att man inte ska slåss/dylikt, men de gör ju inte alltid som de vet...

Det är egentligen basic saker det handlar om. Att fråga innan en lånar någon annans sak, inte ta eller förstöra det den andre har, att turas om, att dela osv. Att prata med varandra, komma överens, visa hänsyn. Jag ser det inte som ett verktyg att "hämta någon vuxen", däremot ser jag det som förälderns ansvar att ha uppsikt och kliva in och bistå när det behövs.

Att slåss, smälla i dörrar, skrika och gapa är öht inte ett alternativ. Då har det gått alldeles för långt redan.

 

[hastflicka]

Det ar tre ar mellan mina Aldsta, och 7 ar till den yngste. De tva aldre tog lillebror under sina vingar nar Han var listen och de tva aldsta brakade nastan aldrig som sma. Nu nar alla tre ar vuxna ar de basta kompisar och uppskattar verkligen varandras sallskap. De tjattar eller pratar i stort sett flera ganger om dagen.

 

[Poison-heart]

Det har skiftat lite beroende på ålder. Har två äldre systrar, den ena 2 år äldre och den andra 7,5 år äldre. Jag och den äldsta bråkade nästan aldrig. Det skilde ju en del i ålder. Jag och den mellersta bråkade egentligen inte heller särskilt mycket. Vi delade alltid rum och kom för det mesta bra överens.

Mina bonusbarn på 6 och 7 år bråkar mer än dom är sams. Dom kan inte ens borsta tänderna samtidigt utan att det blir bråk. Slitsamt...