Tänka positivt... Hur gör man?

[Gimlan]

Papper och penna, skriv. I punktform; inte långa meningar. Tvinga ut orostankarna ur huvudet och formulera dem till ord. Allt du kan komma på. Placera orden i punktform på ett papper, där du kan sitta och titta på dem och betrakta dem med lite distans. Prioritera runt dem i värsta-ordning. Hantera dem. Fundera på sannolikheten för att var och en ska inträffa. Fundera på lösningar. Fundera på andra möjliga saker som skulle kunna inträffa istället; positiva saker. Vilken lista blev längst? Etc, osv. Hantera oron, skapa distans.

Bra!! Den kan nog fungera!

 

[Jonaz]

Det som du lätt glömmer bort är att du ju ser till att fixa saker och ting för dig själv. Du har ju redan skaffat nya jobb och boende i ny stad! Du vet att du måste fixa saker och gör det därmed. Det har du lite för lätt att glömma bort och vill istället fokusera på olika scenarion som kanske kommer hända i framtiden.
Går det att försöka lägga mer fokus på ditt fixande?

 

[Jonaz]

Kom också ihåg att de bästa sakerna som händer i livet händer av slump. När livet får ha sin gång blir det som bäst. Man träffar människor, hästar, får kontakter på de mest oväntade sätt. Därför ska man inte ens planera för mycket utan måste våga ha ett delvis öppet sinne också. Det blir lättare att ha ett öppet sinne om man kommer ihåg de där bra sakerna.

Inte menat att vara klämkäckt, utan jag menar faktiskt vad jag skriver.

 

[Gimlan]

Just det är jag ju bra på, men det är när den strategin fallerar som hjärnan börjar brinna och jag blir ibland väldigt påfrestande både för mig och andra.

Men du har rätt i att jag borde fokusera mer på det. Folk omkring mig brukar faktiskt bli imponerade av min handlingskraft

 

[Gimlan]

Kom också ihåg att de bästa sakerna som händer i livet händer av slump. När livet får ha sin gång blir det som bäst. Man träffar människor, hästar, får kontakter på de mest oväntade sätt. Därför ska man inte ens planera för mycket utan måste våga ha ett delvis öppet sinne också. Det blir lättare att ha ett öppet sinne om man kommer ihåg de där bra sakerna.

Inte menat att vara klämkäckt, utan jag menar faktiskt vad jag skriver.

Jag får nog lov att hålla med, men jag försöker ju ha kontroll på tillvaron in i minsta detalj och månader i förväg, vilket är väldigt jobbigt, svårt och inte särskilt realistiskt. Har sen flera månader tillbaka haft panik över vad som kommer ske i höst tex.

 

[Jonaz]

Jag får nog lov att hålla med, men jag försöker ju ha kontroll på tillvaron in i minsta detalj och månader i förväg, vilket är väldigt jobbigt, svårt och inte särskilt realistiskt. Har sen flera månader tillbaka haft panik över vad som kommer ske i höst tex.

I know. Därför tycker jag att du ska försöka lägga lite fokus på att oplanerade bitar behövs och leder framåt. Låt omgivningen och slumpen förgylla ditt liv!

Viss kontroll och handlingskraft behövs verkligen. Men också släppa på det ibland för att få ett så bra liv framöver som möjligt.

 

[sjoberga]

Vilken jäkla dystopi det vore. Om man kunde planera varje detalj och sedan blev den precis så. Liksom ett manus istället för ett liv.

 

[Gimlan]

Vilken jäkla dystopi det vore. Om man kunde planera varje detalj och sedan blev den precis så. Liksom ett manus istället för ett liv.

Låter väl skönt

 

[Gimlan]

I know. Därför tycker jag att du ska försöka lägga lite fokus på att oplanerade bitar behövs och leder framåt. Låt omgivningen och slumpen förgylla ditt liv!

Viss kontroll och handlingskraft behövs verkligen. Men också släppa på det ibland för att få ett så bra liv framöver som möjligt.

Jag tenderar att glömma bort då och då att jag är ett kontrollfreak, tror liksom att alla andra ha sån benkoll på sina liv, men det är verkligen också något jag måste jobba på. Det hänger rätt tydligt ihop med mina stressade negativa tankar.

 

[Jonaz]

Jag tenderar att glömma bort då och då att jag är ett kontrollfreak, tror liksom att alla andra ha sån benkoll på sina liv, men det är verkligen också något jag måste jobba på. Det hänger rätt tydligt ihop med mina stressade negativa tankar.

Alltså jag kan också bli galet stressad när jag inte vet hur det ska bli i den närmsta framtiden. I slutspurten innan jag fått jobbet i Nässjö och fått nej från SJ var jag galet stressad ett tag och funderade på massa olika mer eller mindre otrevliga framtidsscenarier. Klart man blir stressad! Det är normalt och bra då man måste sätta lite mer press på sig att fixa en lösning. Det jag vågar på ett annat sätt än vad du vågar är att lita mer på att det löser sig och att jag löser saker. Som nu med nya jobbet som jag fått i höst som är på timbasis. Det är läskigt att inte veta att man har garanterad inkomst. Jag är övertygad om att jag kommer få ordentligt med timmar, annars hade jag inte tagit det. Men är det så att det skulle bli skit i höst - ja då får jag lösa det då helt enkelt!! Jag skulle kunna välja att tänka massa katastoftankar men det leder inte till något bra. Istället ser jag det som en jättemöjlighet att få ett jobb där man är mer eller mindre säker på att jag kommer att trivas och så småningom dyker det upp en tjänst.

Nu menar jag inte alls att det alltid är så jäkla lätt att bara välja att inte tänka katastoftankar, men jag tror du förstår vad jag menar.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag får nog lov att hålla med, men jag försöker ju ha kontroll på tillvaron in i minsta detalj och månader i förväg, vilket är väldigt jobbigt, svårt och inte särskilt realistiskt. Har sen flera månader tillbaka haft panik över vad som kommer ske i höst tex.

Men är du jag? Jag planerar alltid för minst ett halvår framöver och får därför magsår när jag inte kan förutsäga hur det kommer bli. Minns speciellt en diskussion med min sambo där han höll på att få totalt bryt på mig som på fullaste allvar satt och stressade över, och försökte planera för, vad jag skulle ta mig till om 14 månader. Då var jag förvisso extremt stressad generellt, till och med för att vara jag, men det visar ju tydligt hur min hjärna funkar.

 

[Gimlan]

Men är du jag? Jag planerar alltid för minst ett halvår framöver och får därför magsår när jag inte kan förutsäga hur det kommer bli. Minns speciellt en diskussion med min sambo där han höll på att få totalt bryt på mig som på fullaste allvar satt och stressade över, och försökte planera för, vad jag skulle ta mig till om 14 månader. Då var jag förvisso extremt stressad generellt, till och med för att vara jag, men det visar ju tydligt hur min hjärna funkar.

Ha ha, hej tvillingsjälen Min hjärna snurrar iväg på exakt samma sätt ju mer stressad jag är. (Min partner är också nära att få bryt på mig ibland när jag valsar iväg till att jag varit arbetslös i 15 år och att allt är kört.)

@Jonaz Jag fattar, det är klart att man, och ska till viss del, kan bli stressad, men jag drar på väl stora växlar - kan jag väl medge

En vän sa häromdagen att om jag levt på stenåldern så hade jag varit värsta överlevaren eftersom jag ser alla lejon långt innan nån annan gör det och fått 100 gånger mer adrenalinpåslag en normalmänniskan

 

[prinsessfeminist]

Sen kan man bara le med munnen , det ger en gladkänsla i hela kroppen

Sen brukar jag tänka att jag gör det som gör mig glad, umgås med folk som gör mig glad ..och att man gör ju alltid det bästa av allt och har man negativa tankar så kan man faktiskt vända det till att tänka på nåt HELT annat ....du kan aldrig ha mer än en tanke i taget och tankarna styr våra liv jättemycket ...så låt ingen negativ tanke bo i din hjärna för länge

Instämmer.

Jag brukar undvika dystergökar och gnällspikar eftersom jag när jag känner mig dämpad, blir smittad av negativa känslolägen och allt blir värre då.

Människor som är positiva har motsatt effekt och smittar med sitt stämningsläge, alltså skall man söka kontakt med dem.

Tyvärr lever jag inte alltid som jag lär, och nu senast när jag känt mig deppad, så har jag bara dragit mig undan all social kontakt. Jag märker att det förvärrar situationen, så då måste man ta sig i kragen och försöka ta kontakt med de där personerna som piggar upp.

Sedan tänker jag också som martha - bestäm dig för vad du skall tänka. Istället för "XX är så mycket bättre än mig, jag kan inte", så tänk"undrar om jag kan ta reda på vad XX gör för han/hon är bättre än mig, om XX kan, så borde jag väl?"

 

[Totola]

Tror mycket att det handlar om att man lärt sig ett sätt att tänka, när man sen plötsligt inser att det kan finnas andra sätt att tänka har man åratal av invanda mönster att ändra.
Största delen tror jag mao handlar om träning.

Jag har tränat på mental träning i ett antal år nu (5?) och man blir bättre och bättre, det går enklare med tiden så det går mer och mer naturligt, men man får fortsätta påminna sig själv och göra övningar ibland, som med vilken träning som helst.
Släppa prestationskrav och i första hand bara nöja sig med att man GÖR, tränar, även om det inte alltid går som man tänkt. Provar lite olika för att hitta det som passar just för dig.

Det finns massvis med böcker, mantran, knep för idrottare/säljare m fl för att kunna prestera bättre, träning i positivt tänkande, att meditera är jättebra, mindfulness, för att öppna sig och inte fastna vid tankar som inte betyder något.
Själv har jag sållat bort en hel del som inte passat mig, men också hittat övningar som jag inte trott skulle funka genom att fortsätta prova och till slut lärt mig eller anpassat det till att passa mig.

En bra sak kan också vara att ha en förebild som man vet är väldigt positiv, och helt enkelt tänka; "hur skulle ***** ha tänkt/gjort i den här situationen?".
Komma ihåg att klappa sig på axeln när det går framåt, och som sagt strunta i att det ibland känns misslyckat; man måste våga misslyckas för att kunna gå framåt.

Jag varvar med minst 10 olika moment i dagsläget, för att dom funkar olika bra i olika situationer. Men man får börja med en sak i taget såklart!

 

[Gimlan]

Ja... jag inser att det lär ta tid, dels att hitta rätt strategier dels att kartlägga var och när de här feltänken dyker upp.

Jag har faktiskt en förebild. En bilmekaniker som med värme skrattar med hela kroppen när jag kommer med mina bekymmer.

 

[Raderad medlem 6459]

Ha ha, hej tvillingsjälen Min hjärna snurrar iväg på exakt samma sätt ju mer stressad jag är. (Min partner är också nära att få bryt på mig ibland när jag valsar iväg till att jag varit arbetslös i 15 år och att allt är kört.)

Då funkar vi på exakt samma sätt! Min sambo blir förståeligt rätt trött ibland, särskilt när jag spinner i väg och pratar snabbare och snabbare om vad i hela friden jag ska ta mig till och han helt plötsligt undrar vilken tidsperiod det är jag talar om och så visar det sig alltid att jag är ett och ett halvt år fram i tiden .

Min mormor är precis på samma sätt som jag (och hon driver mig till vansinne!) så jag väljer att skylla på mina gener i det här fallet . Vet dock att det är upp till mig att hantera detta så att jag inte sabbar tillvaron för mig själv (hur kul är ens liv när man inte ens uppskattar vad fan man har nu utan istället oroar sig över en eventuell framtid) och får min stackars sambo att ge upp hoppet om mig. Så jag kämpar på med att hålla mig i nuet och försöka att bara dagdrömma om positiva saker. Funkar rätt bra ändå att lura sig själv på det viset tycker jag .

 

[Totola]

Ja... jag inser att det lär ta tid, dels att hitta rätt strategier dels att kartlägga var och när de här feltänken dyker upp.

Jag har faktiskt en förebild. En bilmekaniker som med värme skrattar med hela kroppen när jag kommer med mina bekymmer.

Jättebra början!
Bara att påminna sig ofta!

 

[Gimlan]

Då funkar vi på exakt samma sätt! Min sambo blir förståeligt rätt trött ibland, särskilt när jag spinner i väg och pratar snabbare och snabbare om vad i hela friden jag ska ta mig till och han helt plötsligt undrar vilken tidsperiod det är jag talar om och så visar det sig alltid att jag är ett och ett halvt år fram i tiden .

Min mormor är precis på samma sätt som jag (och hon driver mig till vansinne!) så jag väljer att skylla på mina gener i det här fallet . Vet dock att det är upp till mig att hantera detta så att jag inte sabbar tillvaron för mig själv (hur kul är ens liv när man inte ens uppskattar vad fan man har nu utan istället oroar sig över en eventuell framtid) och får min stackars sambo att ge upp hoppet om mig. Så jag kämpar på med att hålla mig i nuet och försöka att bara dagdrömma om positiva saker. Funkar rätt bra ändå att lura sig själv på det viset tycker jag .

Min pappa är exakt likadan så jag antar att det handlar om nån sorts arv, biologiskt eller socialt, men som du också skriver; det är upp till mig (oss ) att handskas med det och ge sig själv chansen till ett roligare liv

Dagdrömma gillar jag, det ska jag se till att göra oftare. Också en hej som jag vet peppar mig och gör mig mer positiv. Får försöka få in hjärnan mer på det spåret

 

[Gimlan]

Jättebra början!
Bara att påminna sig ofta!

Ja, jag tror att jag är redo att ta tag i det här nu. Det har varit en process att ta sig hit av olika skäl som jag vill hålla inne med, så jag hade nig inte varit redo förr, eller haft kraften.

 

[Moonshadow]

Jag var precis som du. Jag funderade ut allt som kunde gå åt fanders, oroade halvt ihjäl mig över det. Ovanpå det planerades livet in i minsta detalj. Jag var helt nojig till slut, en oändlig spiral i nedåtgående tankar.
Då orkade jag inte mer. Jag bestämde mig.

V-E-M är det som bestämmer hur jag ska må? Jo, jag. Vem säger att jag ska göra mitt liv halvt outhärdligt genom att tänka ut allt elände? Jo, jag. Vem kan ändra på detta? Jo, JAG!

Den energin som gick åt att tänka eländes-tankar var helt förslösade. Jag har bara ett liv, jag har bara den här tiden, och det är upp till mig att göra något bra av det.

Så. Jag slutade planera, och gick in för att planera så lite som möjligt ( har lyxen att ha ett jobb som kräver planering, så mitt inneboende planeringsbehov får sitt utlopp där). Att ha det så privat kan vara lite komplicerat, men det är baske mig värt det.
Jag oroar mig så lite som möjligt, men får jobba ganska medvetet med det. Ibland trillar jag dit, men på något sätt oroar det mig inte lika mycket i själen längre. Det rinner liksom av mig.

I mitt fall sammanföll beslutet med en trettioårskris. Och beslutet ledde till en total kursändring i mitt liv, som jag håller än, 18 år senare. Jag tänker, medvetet, varje dag, att meningen med livet är att ha så roligt det bara går. Och vem kan göra livet roligt? Jo, jag. Och så gör jag det, så gott det går. Det räcker.

Det är inte lätt att ändra hela ens tankesätt. Men den enda vägen dit är att bestämma sig. Lycka till!