Tänka positivt... Hur gör man?

[TinyWiny]

• Le mot dig själv i spegeln varje gång du tittar i en. Det får din hjärna att tro att du är glad och du mår bättre och blir gladare.
  
• Sluta använda ordet inte i onödan i dina tankar. Hjärnan förstår inte ordet inte.
  
• Ta inte ut nederlag i förskott utan var istället glad för det kan gå bra. Bättre att ha varit glad en stund än inte alls.
• Om du gråter och nojar för det som kanske komma skall så får du gråta och noja två gånger om det går dåligt och har nojat och gråtit i onödan om det går bra. Har du råd att slösa med energi på det viset?
• Istället för att måla upp värsta skräckscenariot varje gång något händer så tänk, äh, det ordnar sig för det gör ju faktiskt 99 gånger av 100 det. Den gången det inte ordnar sig så får du ta tag i problemet då. Ta inte ut problemet i förskott.
• Skaffa dig ett mantra t ex. Jag är bra. Jag duger som jag är. Det kommer att ordna sig. Ta inte med några negationer i ditt mantra, hjärnan förstår inte ordet inte. Om du t ex tänker att du vill slippa huvudvärken som har plågat dig hela dagen så tänk inte, jag har inte huvudvärk, jag har inte huvudvärk för då hör hjärnan jag har huvudvärk, jag har huvudvärk. Tänk istället, jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra. Det du programmerar in är det som kommer ut.
  
• Lev i nuet. Vad vill du minnas när du blir gammal? Alla planer du gjorde eller att du faktiskt njöt av den första tussilagon, av ett barns leende, av att solen sken? Tillåt dig att stanna upp just nu just idag, se dig omkring och njut av det du faktiskt har. Istället för att längta efter värmen på vintern och efter snöns gnistrande sken på sommaren så njut av det du har omkring dig just nu.
  
• Klaga inte på allt och inget. Regnar det så regnar det, tänk på gräset vad det växer bra när det regnar. Då blir det fint bete till hästarna och bra hö till vintern. Klaga inte på värmen när du har klagat på kylan hela vintern.
  
• Njut av de människorna du har omkring dig. Även om du är stressad så ring en vän, din mormor eller partner och berätta att du uppskattar dem.
  
• Uppskatta det du har istället för att sukta efter det du inte har.

 

[Fille]

Jag är expert på att fokusera på det negativa och stressa upp mig själv. Tänker massa negativa tankar som bara får mig att må mer dåligt. Riktigt, riktigt dåligt.

Går just nu genom en period där livet inte riktigt flyter på, men det är verkligen ingen katastrof - egentligen - men i mitt huvud är livet slut... Typ. Jag har egentligen alla förutsättningar att må helt ok trots grus i maskineriet. Så please Buke, ge mig era bästa tips, trix och idéer för att tänka mer positivt!

Terapi är på G, men det lär dröja ett tag innan det drar igång.

Hade kunnat vara jag som skrev det där!!!

 

[mino]

För mig funkar det bäst att göra tvärtom mot vad de flesta förespråkar här: undvika negativa tankar eller distrahera sig med annat. Jag går in i känslan helt i stället.

För mig är tankarna oftast resultatet av att jag känner någon känsla och i stället för att försöka trycka undan den (vilket aldrig funkar) så lyssnar jag på den och försöker förstå vad den är symtom på. Jag låter liksom känslan få fullt fokus och ta plats. Om jag då inser att jag är tex rädd eller ledsen så försöker jag tänka efter noga om jag har fog för det jag känner, om det är rimligt.

Ganska ofta är det nämligen så att mina känslolarm går igång på situationer där jag som vuxen inte alls är maktlös eller handfallen, känslorna har helt enkelt fel. Men det krävs att jag undersöker vilken känsla jag har och inte bara hoppar rakt in i att tänka mig ur obehaget.

Prova det, släpp kontrollen och låt känslan fylla dig och känn efter vad den säger. Det låter flummigt, men det gör det betydligt lättare att släppa taget sen och i alla fall känna sig neutral snarare än negativ.

 

[Blueberry]

Jag har ganska svårt att relatera till problemet eftersom jag är en sån där annan person som är nöjd och lever nu och känner lycka och fokuserar på det positiva och hur problem ska lösas. Men jag vet hur jag fungerar och att jag undviker neggon eftersom jag är väldigt känslig för hur folk i min omgivning mår och agerar.

Jag är väldigt snål med tid och energi. Jag vill inte lägga tid och energi på att sura eller älta, den tiden vill jag lägga på annat. Att ha det gött, må bra, träna, skratta sova, hångla eller annat som jag gillar. En minut av ältande är en stulen minut.

Jag har ingen telepatisk förmåga, jag är inget orakel, jag har inget tredje öga. Jag kan vara ett kontrollfreak emellanåt, men aldrig när gäller något jag inte kan kontrollera. Jag kan inte förutse framtiden och jag kan inte göra saker ogjorda. Punkt slut. Släpp det. Däremot kan jag sätta upp mål och nå dem. Det är konstruktivt och underbart.

Självskattning är underbart. Placera känslor och tankar på skalor, resonera lite kort med dig själv och svara med en siffra och inget annat. "Hur nöjd är jag med den här dagen?" "Hur god var middagen?" "Hur bra var min insats på mötet?" "Hur känns det att vakna i dag?" "Hur mycket skulle jag kunna tänka mig att betala för att få en bananasplit just nu?" "Hur motiverad är jag att göra det här?"
Perfekt att rannsaka sig själv och fråga sig saker några gånger om dagen, reflektion och snabb sammanfattning = många gånger bättre än att älta och gräva ner sig.

Det går att fostra hjärnan. Det går att välja tankar. Det går att lotsa sig själv förbi de svarta hålen. Och tänk på att du faktiskt sprider den energi du skapar, umgås med personer som kan lyfta dig men undvik att smitta dem med negget - de kommer inte orka med dig till slut.

Om du måste gräva ner dig i ält och tråktankar - ge det en deadline. 10 minuters intensivt neggande, därefter är det färdigt. Byt fokus, gör något roligt eller skönt eller bra, sätt upp ett mål, ät glass, surfa in på kategorin "humor" på Pinterest, köp ett nagellack - vad som helst för att hålla deadlinen och bryta av där.

Var snäll mot dig själv. Gör så gott du kan och sträva efter förbättring och utveckling.

Lyssna på Var nöjd med allt som livet ger och omfamna din inre Baloo.

 

[Korven]

Det där är faktiskt inte helt fel.

Jag har för mig att jag läst någonstans att hjärnan är just så lättlurad.

Om man ler med munnen, så inverkar muskelminnet så att hjärnan tror att den är glad.

Jag har testat - och det funkar

/Lizzie

Samma sak med det man säger högt till sig själv, hjärnan fattar inte att det är du själv. Den hör bara vad du är bra eller det kommer att gå bra osv.
Sen sa min äldre kompis till mig att det löser sig alltid, tänk inte mer på det. Sant, allt har löst sig på nåt sätt.
Tankar som kommer på natten flyttar jag fram till kl 07.00, DÅ ska jag tänka på det här problemet. Inte är det ett problem då inte.

 

[prinsessfeminist]

För mig funkar det bäst att göra tvärtom mot vad de flesta förespråkar här: undvika negativa tankar eller distrahera sig med annat. Jag går in i känslan helt i stället.

För mig är tankarna oftast resultatet av att jag känner någon känsla och i stället för att försöka trycka undan den (vilket aldrig funkar) så lyssnar jag på den och försöker förstå vad den är symtom på. Jag låter liksom känslan få fullt fokus och ta plats. Om jag då inser att jag är tex rädd eller ledsen så försöker jag tänka efter noga om jag har fog för det jag känner, om det är rimligt.

Ganska ofta är det nämligen så att mina känslolarm går igång på situationer där jag som vuxen inte alls är maktlös eller handfallen, känslorna har helt enkelt fel. Men det krävs att jag undersöker vilken känsla jag har och inte bara hoppar rakt in i att tänka mig ur obehaget.

Prova det, släpp kontrollen och låt känslan fylla dig och känn efter vad den säger. Det låter flummigt, men det gör det betydligt lättare att släppa taget sen och i alla fall känna sig neutral snarare än negativ.

Lättare sagt än gjort, men du har så rätt.
Jag skulle kunna skriva böcker i ämnet "distrahera dig och tänk att du mår bra så försvinner allt det onda" - men då hade jag varit en hycklare av rang - för det går inte bort!

Min strategi är att trycka undan; "inte nu, sedan, skall jag känna efter". Jag är panikslagen över att må dåligt och kan inte acceptera min deppigare och mörkare sida. I min värld är det "ynkligt och ansvarslöst" att "vältra sig i självömkan" (ja, jag citerar mig själv när jag har min mest nedlåtande ton mot mig själv). Det handlar för mig om att hålla huvudet högt och fortsätta och skyffla undan de tråkigheter som står i vägen för att känna sig - ja, tillfreds och glad.

MEN - det kommer ikapp och då kan smärtan kännas avgrundsdjup. Det vet jag, och jag gör allt för att skjuta upp det.

Så, vad jag vill säga är att det är en sak att göra det som fungerar i stunden och en annan sak att på allvar ta ansvar för sitt mående. Jag har någon emellanåt vågat släppa efter, så som du beskriver det och det var inte så farligt, men tillräckligt farligt för att jag helst undviker det.

Ja, vad jag vill säga är att det inte är lätt att leva som man lär.

 

[Gimlan]

Jag var precis som du. Jag funderade ut allt som kunde gå åt fanders, oroade halvt ihjäl mig över det. Ovanpå det planerades livet in i minsta detalj. Jag var helt nojig till slut, en oändlig spiral i nedåtgående tankar.
Då orkade jag inte mer. Jag bestämde mig.

V-E-M är det som bestämmer hur jag ska må? Jo, jag. Vem säger att jag ska göra mitt liv halvt outhärdligt genom att tänka ut allt elände? Jo, jag. Vem kan ändra på detta? Jo, JAG!

Den energin som gick åt att tänka eländes-tankar var helt förslösade. Jag har bara ett liv, jag har bara den här tiden, och det är upp till mig att göra något bra av det.

Så. Jag slutade planera, och gick in för att planera så lite som möjligt ( har lyxen att ha ett jobb som kräver planering, så mitt inneboende planeringsbehov får sitt utlopp där). Att ha det så privat kan vara lite komplicerat, men det är baske mig värt det.
Jag oroar mig så lite som möjligt, men får jobba ganska medvetet med det. Ibland trillar jag dit, men på något sätt oroar det mig inte lika mycket i själen längre. Det rinner liksom av mig.

I mitt fall sammanföll beslutet med en trettioårskris. Och beslutet ledde till en total kursändring i mitt liv, som jag håller än, 18 år senare. Jag tänker, medvetet, varje dag, att meningen med livet är att ha så roligt det bara går. Och vem kan göra livet roligt? Jo, jag. Och så gör jag det, så gott det går. Det räcker.

Det är inte lätt att ändra hela ens tankesätt. Men den enda vägen dit är att bestämma sig. Lycka till!

Men det är nog där jag hamnat nu, att jag inser att det är dags att ta makten över mitt liv och mina känslor.

 

[Gimlan]

• Le mot dig själv i spegeln varje gång du tittar i en. Det får din hjärna att tro att du är glad och du mår bättre och blir gladare.
  
• Sluta använda ordet inte i onödan i dina tankar. Hjärnan förstår inte ordet inte.
  
• Ta inte ut nederlag i förskott utan var istället glad för det kan gå bra. Bättre att ha varit glad en stund än inte alls.
• Om du gråter och nojar för det som kanske komma skall så får du gråta och noja två gånger om det går dåligt och har nojat och gråtit i onödan om det går bra. Har du råd att slösa med energi på det viset?
• Istället för att måla upp värsta skräckscenariot varje gång något händer så tänk, äh, det ordnar sig för det gör ju faktiskt 99 gånger av 100 det. Den gången det inte ordnar sig så får du ta tag i problemet då. Ta inte ut problemet i förskott.
• Skaffa dig ett mantra t ex. Jag är bra. Jag duger som jag är. Det kommer att ordna sig. Ta inte med några negationer i ditt mantra, hjärnan förstår inte ordet inte. Om du t ex tänker att du vill slippa huvudvärken som har plågat dig hela dagen så tänk inte, jag har inte huvudvärk, jag har inte huvudvärk för då hör hjärnan jag har huvudvärk, jag har huvudvärk. Tänk istället, jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra. Det du programmerar in är det som kommer ut.
  
• Lev i nuet. Vad vill du minnas när du blir gammal? Alla planer du gjorde eller att du faktiskt njöt av den första tussilagon, av ett barns leende, av att solen sken? Tillåt dig att stanna upp just nu just idag, se dig omkring och njut av det du faktiskt har. Istället för att längta efter värmen på vintern och efter snöns gnistrande sken på sommaren så njut av det du har omkring dig just nu.
  
• Klaga inte på allt och inget. Regnar det så regnar det, tänk på gräset vad det växer bra när det regnar. Då blir det fint bete till hästarna och bra hö till vintern. Klaga inte på värmen när du har klagat på kylan hela vintern.
  
• Njut av de människorna du har omkring dig. Även om du är stressad så ring en vän, din mormor eller partner och berätta att du uppskattar dem.
  
• Uppskatta det du har istället för att sukta efter det du inte har.

Jag vet allt det där, det jag behöver är strategier för att inte hamna där.

 

[Gimlan]

För mig funkar det bäst att göra tvärtom mot vad de flesta förespråkar här: undvika negativa tankar eller distrahera sig med annat. Jag går in i känslan helt i stället.

För mig är tankarna oftast resultatet av att jag känner någon känsla och i stället för att försöka trycka undan den (vilket aldrig funkar) så lyssnar jag på den och försöker förstå vad den är symtom på. Jag låter liksom känslan få fullt fokus och ta plats. Om jag då inser att jag är tex rädd eller ledsen så försöker jag tänka efter noga om jag har fog för det jag känner, om det är rimligt.

Ganska ofta är det nämligen så att mina känslolarm går igång på situationer där jag som vuxen inte alls är maktlös eller handfallen, känslorna har helt enkelt fel. Men det krävs att jag undersöker vilken känsla jag har och inte bara hoppar rakt in i att tänka mig ur obehaget.

Prova det, släpp kontrollen och låt känslan fylla dig och känn efter vad den säger. Det låter flummigt, men det gör det betydligt lättare att släppa taget sen och i alla fall känna sig neutral snarare än negativ.

Jag faller bara djupare, jag har nog redan ältat och analyserat ett bra tag innan helvetesgapet öppnar sig.

 

[Lovisaleonora]

Träning, träning och åter träning. Har du fått med dig detta hemifrån (som jag) så krävs det mycket och lång träning för att vända skutan. Du har ju liksom tränat på negativ syn hela livet, och nu ska du träna lika länge ur det. Tack & lov är det faktiskt inte så avancerat, om än lite jobbigt emellanåt.

Pappa är en riktigt negativ dysterkvist, det finns ingen situation han inte kan dra 20 negativa scenarion ur - oavsett hur positivt det än ser ut. Hade jag vunnit 20 miljoner hade han raskt listat en rad negativa saker med det, efter ett kort grattis.

Grundsynen är att vara öppen för allt. Det blir kanske inte som du planerat - det blir bättre. Fast det är svårt att se, om du är fast i att det planerade är det enda rätta. Och så blev det inte = misslyckat. Livet har på flera plan överraskat mig med att ge mig MER än jag bett om, men hade jag varit kvar i synen att om det inte blir som jag hårdplanerat är det total fail.

Öva dig på att låta tankarna vandra, bygg upp olika tänkbara POSITIVA händelser. Du fick inte den stallplatsen du vill ha, men några månader senare kommer någon och erbjuder dig en fantastisk plats som är 10 gånger bättre än du kunnat drömma om - tänk om det blir så?

Du får inte jobbet du sökte, för om du hade tagit det hade du inte varit fri att tacka ja till det fantastiska erbjudandet som väntar runt hörnet.

Och samtidigt: dra alltid ut "vad kan jag lära mig av detta?" ur alla situationer. Jätteviktigt, för kan du lära dig något av allt, är inget bortkastat.

 

[mino]

@prinsessfeminist och @Gimlan
Jag håller med om att det är svårt. Men det blir betydligt enklare om man övar sig i att separera mellan känslor och tankar. Jag menar alltså att man medvetet försöker identifiera grundkänslan och erkänna den innan man börjar tänka så mycket om problemet. En difus känsla av obehag får i alla fall mina tankar att skena betydligt mer än om jag klart har
konstaterat att obehaget handlar om att jag är rädd för att misslyckas med en arbetsuppgift eller ledsen för att jag inte klarat av x eller y.

 

[Enya]

Jag är positiv när jag är positiv och negativ när jag är negativ. På något vis kan jag inte vara det ena om jag inte får vara det andra ibland.

Det talas så mycket om att man inte får vara negativ, inte gnälla, inte älta och för allt i världen inte störa någon med sina problem. Man har aldrig så många vänner som när man är glad och positiv och så få vänner som när man är negativ och ledsen.

Författaren Val McDerid skriver böcker där huvudpersonen Tony Hill säger att han "spelar människa". Det är just så jag känner många gånger. Att jag spelar något jag inte är, för att göra andra nöjda. Att titta i spegeln och upprepa hur fin och bra jag är går inte min hjärna på alls. Det är enligt min hjärna bara tramsigt för jag vet ju att det är lögn. Att ljuga för mig själv gillar jag inte, jag går inte på det. Jag har aldrig förstått poängen.

Jag kan spela glad och positiv, inte gnälla, inte vara ledsen så någon märker det. Jag gör det ibland och folk går på det. Min familj och mina vänner går på det, sväljer det med hull och hår, men trots att jag verkligen "är" positiv så är det inte så min hjärna känner sig, den går fortfarande inte på lögnerna trots att andra gör det. Jag är fortfarande lika olycklig, lika negativ och ledsen trots att jag bemöter folk med ett leende, säger och skriver positiva saker och låtsar att allt är bra. Andra är nöjda, jag stör inte ju, men själv är jag inte dum nog och går på mina lögner.

Jag har inga vettiga råd. Inte mer än tillåta dig vara negativ, för utan de känslorna ibland är det svårt att vara riktigt och ärligt positiv. Tror jag. Att inte fastna där är väl det som är det viktiga och hur man inte gör det vet jag inte. Kanske är det att göra och uppleva saker som verkligen ger positivitet i kroppen, ärlig positivitet och inte ljugande sådan framför spegeln.

Vad ärlig positivitet är är nog olika för var och en. Det kan vara en härlig ridtur i ett härligt väder med en härlig häst. En bra bok i solen, andras glädje och andra positivitet. Det kan vara god mat, lugn och ro och en bra film. Att fånga sådana saker, vara glad för andras skull. Solen, naturen, livet. Att sno åt sig lite av andras positivitet, andras skratt. Att göra roliga saker och inte gå i samma spår hela tiden.

Jag vet faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Men jag vet att på alla människor funkar det inte att stå vid spegeln och inte tänka på ordet inte.

 

[Gimlan]

Jag brukar börja sakligt och bra men sen spårar det ur. Så det är inte så att jag undviker känslan, och jag är också duktig på att prata om vad som trycker mig. Det är liksom det att det bara accelererar vilt efter det. @mino

 

[virra]

För mig funkar det bäst att göra tvärtom mot vad de flesta förespråkar här: undvika negativa tankar eller distrahera sig med annat. Jag går in i känslan helt i stället.

För mig är tankarna oftast resultatet av att jag känner någon känsla och i stället för att försöka trycka undan den (vilket aldrig funkar) så lyssnar jag på den och försöker förstå vad den är symtom på. Jag låter liksom känslan få fullt fokus och ta plats. Om jag då inser att jag är tex rädd eller ledsen så försöker jag tänka efter noga om jag har fog för det jag känner, om det är rimligt.

Ganska ofta är det nämligen så att mina känslolarm går igång på situationer där jag som vuxen inte alls är maktlös eller handfallen, känslorna har helt enkelt fel. Men det krävs att jag undersöker vilken känsla jag har och inte bara hoppar rakt in i att tänka mig ur obehaget.

Prova det, släpp kontrollen och låt känslan fylla dig och känn efter vad den säger. Det låter flummigt, men det gör det betydligt lättare att släppa taget sen och i alla fall känna sig neutral snarare än negativ.

Det där tror jag det ligger mycket i. Jag tror inte alls på att tvinga sig att känna något annat, "fake it 'til you make it" eller distrahera mig med positiva känslor. Jag blir bara deppig av att försöka känna annorlunda än vad jag gör.

Istället försöker jag erkänna känslor. "Ok, nu är jag rädd, hur känns det?" "Ok, nu är jag spänd, hur känns det spända?" Efter mycket arbete med mig själv kan jag nu förstå att känslan är överdriven och oftast inte har med situationen att göra, som att jag har katastroftankar, men att dessa är orimliga och beror på nervositet orsakat av något annat i livet.
Så länge jag försöker trycka undan känslan finns den kvar, men när vågar låta den finnas fullt ut märker jag att den inte är farlig och att den inte behöver vara där. Jag kan säga åt mig att det blir bättre, att jag är okej som jag är eller att det inte finns något att vara rädd för.
En annan viktig komponent i det här är att verkligen våga vara ledsen när något verkligen har inträffat. Verkligen våga vara ledsen, tillåta sig att vara ynklig och hopplös och gråta eller vara arg. I takt med att jag har vågat vara rejält ledsen blir rädslan eller negativismen inför framtiden mindre, som att jag förstår att jag inte kommer gå under, även om något hemskt inträffar.

 

[Enya]

Träning, träning och åter träning. Har du fått med dig detta hemifrån (som jag) så krävs det mycket och lång träning för att vända skutan. Du har ju liksom tränat på negativ syn hela livet, och nu ska du träna lika länge ur det. Tack & lov är det faktiskt inte så avancerat, om än lite jobbigt emellanåt.

Pappa är en riktigt negativ dysterkvist, det finns ingen situation han inte kan dra 20 negativa scenarion ur - oavsett hur positivt det än ser ut. Hade jag vunnit 20 miljoner hade han raskt listat en rad negativa saker med det, efter ett kort grattis.

Grundsynen är att vara öppen för allt. Det blir kanske inte som du planerat - det blir bättre. Fast det är svårt att se, om du är fast i att det planerade är det enda rätta. Och så blev det inte = misslyckat. Livet har på flera plan överraskat mig med att ge mig MER än jag bett om, men hade jag varit kvar i synen att om det inte blir som jag hårdplanerat är det total fail.

Öva dig på att låta tankarna vandra, bygg upp olika tänkbara POSITIVA händelser. Du fick inte den stallplatsen du vill ha, men några månader senare kommer någon och erbjuder dig en fantastisk plats som är 10 gånger bättre än du kunnat drömma om - tänk om det blir så?

Du får inte jobbet du sökte, för om du hade tagit det hade du inte varit fri att tacka ja till det fantastiska erbjudandet som väntar runt hörnet.

Och samtidigt: dra alltid ut "vad kan jag lära mig av detta?" ur alla situationer. Jätteviktigt, för kan du lära dig något av allt, är inget bortkastat.

Lite som att det handlar om att våga släpa kontrollen på sitt liv?

 

[Gimlan]

Träning, träning och åter träning. Har du fått med dig detta hemifrån (som jag) så krävs det mycket och lång träning för att vända skutan. Du har ju liksom tränat på negativ syn hela livet, och nu ska du träna lika länge ur det. Tack & lov är det faktiskt inte så avancerat, om än lite jobbigt emellanåt.

Pappa är en riktigt negativ dysterkvist, det finns ingen situation han inte kan dra 20 negativa scenarion ur - oavsett hur positivt det än ser ut. Hade jag vunnit 20 miljoner hade han raskt listat en rad negativa saker med det, efter ett kort grattis.

Grundsynen är att vara öppen för allt. Det blir kanske inte som du planerat - det blir bättre. Fast det är svårt att se, om du är fast i att det planerade är det enda rätta. Och så blev det inte = misslyckat. Livet har på flera plan överraskat mig med att ge mig MER än jag bett om, men hade jag varit kvar i synen att om det inte blir som jag hårdplanerat är det total fail.

Öva dig på att låta tankarna vandra, bygg upp olika tänkbara POSITIVA händelser. Du fick inte den stallplatsen du vill ha, men några månader senare kommer någon och erbjuder dig en fantastisk plats som är 10 gånger bättre än du kunnat drömma om - tänk om det blir så?

Du får inte jobbet du sökte, för om du hade tagit det hade du inte varit fri att tacka ja till det fantastiska erbjudandet som väntar runt hörnet.

Och samtidigt: dra alltid ut "vad kan jag lära mig av detta?" ur alla situationer. Jätteviktigt, för kan du lära dig något av allt, är inget bortkastat.

Det är en bra sammanfattning av var jag vill nå. Men det är vägen dit som är lite svår

 

[Gimlan]

Det där tror jag det ligger mycket i. Jag tror inte alls på att tvinga sig att känna något annat, "fake it 'til you make it" eller distrahera mig med positiva känslor. Jag blir bara deppig av att försöka känna annorlunda än vad jag gör.

Istället försöker jag erkänna känslor. "Ok, nu är jag rädd, hur känns det?" "Ok, nu är jag spänd, hur känns det spända?" Efter mycket arbete med mig själv kan jag nu förstå att känslan är överdriven och oftast inte har med situationen att göra, som att jag har katastroftankar, men att dessa är orimliga och beror på nervositet orsakat av något annat i livet.
Så länge jag försöker trycka undan känslan finns den kvar, men när vågar låta den finnas fullt ut märker jag att den inte är farlig och att den inte behöver vara där. Jag kan säga åt mig att det blir bättre, att jag är okej som jag är eller att det inte finns något att vara rädd för.
En annan viktig komponent i det här är att verkligen våga vara ledsen när något verkligen har inträffat. Verkligen våga vara ledsen, tillåta sig att vara ynklig och hopplös och gråta eller vara arg. I takt med att jag har vågat vara rejält ledsen blir rädslan eller negativismen inför framtiden mindre, som att jag förstår att jag inte kommer gå under, även om något hemskt inträffar.

Tro mig, jag vågar känna och tänka allt det där. Till förbannelse, DET behöver jag inte öva på.

 

[Sleepy]

Hade jag vunnit 20 miljoner hade han raskt listat en rad negativa saker med det, efter ett kort grattis.

Visst är det otroligt? Hade en vän som var så; jag fick aldrig, aldrig vara glad för nånting. Jag fick inte vara lycklig, nöjd, tillfreds för det var ju inte hon. Så vad det än var det gällde så hittade hon minsann nånting negativt med det. När jag var gravid och sprudlade av lycka över min lilla bebis i magen, så drog hon långrandiga historier om allt som faktiskt kunde hända så att det gick tokigt. Stod jag och pussade på min nya häst och var glad, så stod hon och letade efter nåt fel på honom. Osv i all oändlighet. Så dränerande.

Mitt glas är halvfullt; alltid. Aldrig halvtomt.

 

[prinsessfeminist]

@prinsessfeminist och @Gimlan
Jag håller med om att det är svårt. Men det blir betydligt enklare om man övar sig i att separera mellan känslor och tankar. Jag menar alltså att man medvetet försöker identifiera grundkänslan och erkänna den innan man börjar tänka så mycket om problemet. En difus känsla av obehag får i alla fall mina tankar att skena betydligt mer än om jag klart har
konstaterat att obehaget handlar om att jag är rädd för att misslyckas med en arbetsuppgift eller ledsen för att jag inte klarat av x eller y.

Fast mina diffusa känslor av obehag tar jag tag i så snart jag kan. Tex ett obehagligt möte - det ser jag till att få avklarat så snart jag kan, för då är jag snabbt fri från känslan. Jag är expert på att röja de dåliga känslorna ur vägen, men jag vet inte om det alltid är så bra att vara så rationell?

Jag gör om känslan till ett praktiskt problem och så tar jag kontrollen över den. Det innebär i praktiken att jag sällan känner efter och accepterar känslan.

 

[TinyWiny]

Jag vet allt det där, det jag behöver är strategier för att inte hamna där.

Strategin är att träna, träna och åter träna. Förr var jag supernegativ precis som min mamma. Var någon fem minuter sen så målade jag upp den ena olyckan hemskare än den andra för mitt inre och det mådde jag självklart jättedåligt utav. Jag levde alltid några veckor eller månader framåt i tiden och jag var alltid superstressad och kunde absolut inte njuta utav livet eller något så enkelt som en tussilago i vägkanten. Jag klagade om det var varmt för då var det för varmt och jag klagade om det var snö för då var det ju för kallt och allt var alltid fel och självklart mådde jag ju skitdåligt utav det. Men en dag bestämde jag mig för att sluta vara så fruktansvärt negativ jämt. Innan tyckte jag också att det var löjligt att le mot sig själv i spegeln för dels tyckte jag att var jag så fet och ful att jag helst inte ville se mig själv i spegeln alls och mitt leende var ännu fulare så det ville jag verkligen inte se men jag fortsatte att traggla och det gav effekt. Nu om någon är sen så tänker jag, -ja, hen träffade väl någon i affären/på stan/vart som helst och blev stående och pratade en stund och oftast var det ju just det som hade hänt. Jag kan väl inte säga att jag tycker att jag är vacker precis men jag har accepterat att det är såhär jag ser ut och jag försöker göra det bästa utav det. Visst kan jag också tröttna på regnet när det strilar ner för sjunde veckan men då är det mest för att jag är rädd att det ska bli gegga i hagen och det går ju att åtgärda med ett lass grus eller två som jag fick göra i vintras. Det gäller att träna sig på att se lösningar istället för alla problem och jag vet att det inte är enkelt men jag vet också att det går.

Det finns tyvärr inga genvägar utan det handlar om att träna precis som man får träna på allt annat här i livet. Ingen är ju superduktig första gången men med träning så går det. Idag kan jag utan att ljuga för mig själv säga att jag är en sann optimist. Jag har lärt mig den hårda vägen att säga ifrån när någon gör mig illa och jag har lärt mig den hårda vägen värdet av att leva i nuet för man vet ändå aldrig vad framtiden bär i sitt sköte. Jag har slutat ta ut problemen i förskott utan istället lägga min energi på att lösa de problemen som verkligen finns. Men visst krävs det träning! Massor med träning och det gäller att ha i bakhuvudet hela tiden så att man inte trillar dit i sina negativa tankar igen. Börja med fem minuter om dagen då du enbart fokuserar på att tänka positiva tankar. Sedan utökar du till sju minuter och när du klarar det så utökar du några minuter till och några minuter till. Ingen människa kan vara positiv jämt men det gör väldigt stor skillnad om man försöker tänka positivt istället för att tänka negativt jämt.