- Svar: 5
- Visningar: 883
Imorgon är det begravning för mormor och återigen har det där brännande klotet av ångest och sorg, som jag känner igen alltför väl numera, lagt sig tillrätta i bröstet. Det här att sorg kan göra fysiskt ont är nytt för mig, men det har jag blivit alltför medveten om under de senaste två månaderna. På väg till farmors begravning för drygt en månad sedan trodde jag ett tag att jag skulle gå sönder på riktigt, att jag inte skulle klara av det, att antingen skulle hjärtat eller lungorna eller bröstkorgen spricka. Eller alltihop på samma gång, för all del. Jag vill inte känna så igen.
Jag önskar att jag kunde känna mig stärkt av vetskapen att farmors begravning sedan inte blev riktigt så jobbig som jag hade föreställt mig. Den vetskapen hjälpte i början, men den har förlorat sin kraft. Nu känns det bara precis lika urjobbigt på precis samma sätt som det gjorde under tiden som ledde upp till den där timmen i början av oktober då vi begravde farmor.
Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag vill fly undan känslorna, men det går inte. Jag vill gråta men orkar inte, har gråtit så otroligt mycket de senaste veckorna och kroppen kan liksom inte längre. Jag vill vara stark för mamma, för resten av familjen, men vet inte hur pass väl jag lyckas upprätthålla fasaden. Jag vill vara hemma hos min sambo, där jag inte behöver fundera över någon fasad, men det är flera hundra mil dit. Samtidigt är jag glad att vara här, att jag lyckades ta mig hit, trots att mitt flyg blev inställt mindre än 72 timmar innan det skulle gå. Fy fan vilken pärs det var att försöka leta upp ett alternativ nu när världen är som den är.
Just nu känns det svårt att se bortom detta, att försöka föreställa mig hur det kommer att bli när allt är klart och jag inte längre går runt och tänker på död och sorg stup i kvarten. Jag tror att jag kommer att känna mig väldigt, väldigt trött. Tom. Möjligen en gnutta hopplös. Men jag hoppas också att jag kan börja se livets fina lite mer igen. Börja leta mig tillbaka till den där positiva, sprudlande personen som jag vet finns inuti mig någonstans. Börja bygga upp min stukade personlighet igen. Det faktum att det snart är jul, min absoluta favorithögtid, kommer förhoppningsvis att hjälpa en hel del.
Men just nu, just nu känns det hopplöst och jobbigt. Väldigt, väldigt jobbigt. Det är så fruktansvärt sorgligt, så obegripligt, att de är borta båda två. Älskade farmor, älskade mormor. Oj, vad vi tyckte om er.
Jag önskar att jag kunde känna mig stärkt av vetskapen att farmors begravning sedan inte blev riktigt så jobbig som jag hade föreställt mig. Den vetskapen hjälpte i början, men den har förlorat sin kraft. Nu känns det bara precis lika urjobbigt på precis samma sätt som det gjorde under tiden som ledde upp till den där timmen i början av oktober då vi begravde farmor.
Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag vill fly undan känslorna, men det går inte. Jag vill gråta men orkar inte, har gråtit så otroligt mycket de senaste veckorna och kroppen kan liksom inte längre. Jag vill vara stark för mamma, för resten av familjen, men vet inte hur pass väl jag lyckas upprätthålla fasaden. Jag vill vara hemma hos min sambo, där jag inte behöver fundera över någon fasad, men det är flera hundra mil dit. Samtidigt är jag glad att vara här, att jag lyckades ta mig hit, trots att mitt flyg blev inställt mindre än 72 timmar innan det skulle gå. Fy fan vilken pärs det var att försöka leta upp ett alternativ nu när världen är som den är.
Just nu känns det svårt att se bortom detta, att försöka föreställa mig hur det kommer att bli när allt är klart och jag inte längre går runt och tänker på död och sorg stup i kvarten. Jag tror att jag kommer att känna mig väldigt, väldigt trött. Tom. Möjligen en gnutta hopplös. Men jag hoppas också att jag kan börja se livets fina lite mer igen. Börja leta mig tillbaka till den där positiva, sprudlande personen som jag vet finns inuti mig någonstans. Börja bygga upp min stukade personlighet igen. Det faktum att det snart är jul, min absoluta favorithögtid, kommer förhoppningsvis att hjälpa en hel del.
Men just nu, just nu känns det hopplöst och jobbigt. Väldigt, väldigt jobbigt. Det är så fruktansvärt sorgligt, så obegripligt, att de är borta båda två. Älskade farmor, älskade mormor. Oj, vad vi tyckte om er.
