Tilltagande rädsla hos hund - erfarenheter sökes!

[Jensa75]

Åh, vad otroligt jobbigt det låter! Vad var det för lugnande du fick för nyår? Det är inget alternativ att prova med det ett tag till och se vad som händer?

Min hund får en sorts bensodiazepin utskrivet för nyår, och det funkar ganska bra på henne. Hon får definitivt en högre tolerans för smällare. Hon blir dock inte extremt påverkad av annat än just raketer, och kan skaka av sig sina skräckupplevelser ganska fort (lyckligtvis), så jag vet förstås inte hur det skulle funka i ert fall.

Men jag tycker att det kan vara bra att nämna att det absolut inte är något fel att avliva en hund för att den har mentala problem. Förstår att det är jobbigt att ens tänka i de banorna, men om en hund till exempel hade haft ett komplicerat benbrott som inte går att åtgärda och därför inte ens kunnat ta vanliga promenader hade ju de flesta förmodligen tyckt att avlivning var rätt beslut. Din hund är ju lika begränsad, så ifall träning och/eller medicinering inte hjälper är det fullt rimligt att överväga det. Även om det förstås är det sista man vill göra.

Hon fick först ett lugnande (kommer inte ihåg namnet) som jag var tvungen att börja med några veckor innan nyår, men det slutade med att hon istället fick Sileo som funkade rätt ok på nyår, dock mycket sämre effekt nu när det åskade.

Det känns sådär för mig att låta hunden stå på lugnande hela tiden, men det kanske är jag som har en felaktig bild av vad det innebär.

 

[EmmaW]

Vi går nog mindre än många andra. Vi har märkt att när vi försökt pressa henne till längre promenader har hennes stress snarare ökat än minskat. Hon verkar må bäst av sina kortare rundor runt kvarteret, och sedan några år tillbaka har vi låtit henne ha det så. Däremot har vi en inhägnad tomt där vi är ute med henne och hon får leka och springa av sig. Det fungerar tills det kommer något lite högre ljud, då springer hon direkt in i huset.

När hon blir rädd försöker vi inte tvinga henne att stanna kvar i situationen. Vi ger henne avstånd från det som skrämmer om det går, pratar lugnt och låter henne söka stöd hos oss om hon vill. Vi har fått hjälp av en utbildad hundtränare/beteendeutredare och försöker arbeta på ett sätt som ska öka hennes trygghet utan att pressa henne.

Jag förstår, när hundar har ångest och rädsla är motion jätteviktigt för att få ur stressen och hitta balansen i kroppen. Med mindre motion ökar både ångest och rädsla. Med det sagt är det inte enkelt att motionera en enkel hund som är rädd för allt. Jag har sjäv haft en sån hund för många år sedan.
När du säger söker stöd så tänker jag att det är jättebra att ni erbjuder henne det men på vilket sätt? Man kan vara ett stöd men samtidigt måste man jobba aktivt för att avdramatisera situationen som uppstår. Ni verkar ha det ganska jobbigt. Som @kolblakkur föreslog så kanske medicinering i samband med ovanstående kan vara en väg att gå framåt för er allas skull. Se inte åldern som ett hinder att fortsätta, men anser du att situationen är ohållbar så omplacera och ge henne en chans hos någon annan. Jag har själv en sån omplacering som kom till mig och var livrädd för precis allt, i dag är hon lugn och trygg i en annan miljö och annan erfarenhet.
Miljö är också otroligt viktigt att ta i beaktande på rädda hundar. Många hittar lugnet på landet och kan blomma ut till fina orädda individer med lite tid.

 

[Milosari]

Jag skriver det här med stor sorg och hoppas på sakliga råd från er som har erfarenhet av hundar med svår ångest eller ljudrädsla.

Vi har en liten blandrastik på drygt sex år som vi älskar oerhört mycket. Problemet är att hennes rädsla har blivit värre och värre genom åren, och nu börjar jag tyvärr fundera över hennes livskvalitet.

Har n har bott med oss hela livet och alltid haft det tryggt och bra hos oss. Egentligen började problemen redan vid könsmognaden, när hon var omkring 8–9 månader och fick sitt första löp. Då förändrades hon. Hon utvecklade en massa osäkerhet och rädslor för allt möjligt, långvarig matvägran och blev så mager att vi gjorde en omfattande veterinärutredning. Man hittade egentligen inget tydligt medicinskt fel. Eftersom hennes mående verkade vara tydligt kopplat till löpen rekommenderade veterinären kastration, och vi valde att följa det rådet. Efter kastrationen blev matvägran mycket bättre och hon verkade också må något bättre psykiskt.

Vi tog även hjälp av en utbildad hundtränare och beteendeutredare. Bedömningen var att hon visade väldigt mycket osäkerhet. Under lång tid jobbade vi med olika övningar för att stärka hennes självförtroende och minska hennes osäkerhet. Hon blev väldigt duktig på övningarna och fick fin kroppskontroll, men trots allt arbete blev hon egentligen aldrig en tryggare hund. Träningen gav alltså viss effekt på hennes färdigheter, men inte på själva rädslan. Hundtränarens råd blev till slut att försöka ”skydda henne” så gott det går för saker som gör henne osäker och rädd, och att hennes rädslor troligen vara genetiska.
Det här är alltså inte ett problem som uppstått nyligen, utan något vi levt med och arbetat aktivt med i över fem år.

I dag handlar det inte längre bara om åska eller fyrverkerier. Hon blir rädd t.o.m i sitt eget hem. Om en bil gasar till lite på vägen utanför kan hon börja skaka. Hon blir lätt spänd, vaksam och har svårt att komma ner i varv igen. Det som oroar mig mest är att rädslorna verkar bli mer långvariga. Vi hade åska för nästan en vecka sedan och på kvällarna blir hon fortfarande ibland rädd och skakar, trots att ovädret sedan länge är över. Kan räcka med ett svagt ljud för att utlösa detta. Förr kunde hon återhämta sig snabbare, men nu känns det som att hon fastnar i ett stresspåslag som håller i sig länge.

Även veterinärbesök innebär ett enormt stresspåslag för henne. Senast vi var där, för att få utskrivet lugnande inför nyår, hörde veterinären ett blåsljud på hjärtat som hon bedömde sannolikt berodde på den extrema stressen. Något sådant har ingen veterinär hört tidigare.

Hon vill nästan aldrig gå ut. När det är dags för promenad ligger hon ofta kvar i sin bädd och rullar över på rygg för att göra motstånd när vi försöker få med henne. Vi går bara mycket korta rundor i kvarteret, eftersom det är det enda som fungerar. Även då är hon ständigt på helspänn. Kommer en bil, ett oväntat ljud eller till och med en lite kraftigare vindpust kan hon bli skrämd. Vid några enstaka tillfällen har hon gjort halvhjärtade utfall mot min man när han lyft upp henne ur bädden för att ta ut henne. Jag uppfattar det inte som aggressivitet i grunden, utan som en hund som är så rädd att hon försöker slippa situationen.

Hon är också extremt bunden till mig. Om jag åker och handlar, trots att resten av familjen som hon bott med hela livet är hemma, blir hon mycket orolig och lugnar sig inte förrän jag kommer tillbaka.

Vi har under flera år gjort stora anpassningar för hennes skull. Vi har sällan gäster, vi reser i princip aldrig eftersom vi inte hittat någon hundvakt hon mår bra hos, och jag känner mig själv ganska bunden till hemmet. Det är förstås inte det viktigaste, det viktigaste är att hon verkar leva med så mycket oro.

Samtidigt är det här det svåraste. När hon känner sig trygg hemma är hon världens finaste hund. Hon är otroligt kärleksfull, vill gärna ligga nära oss och kan vara både glad och lekfull. Hon älskar nuförtiden mat och godsaker. Hon älskar oss och vi älskar henne. Det är därför det här gör så ont. Jag vill inte ge upp om henne, men jag vill inte heller hålla fast vid henne om hon faktiskt lider större delen av sitt liv.

Min plan är att göra ett sista seriöst försök genom att söka en veterinär med särskild kompetens inom beteendemedicin och utreda om psykofarmaka, i kombination med beteendebehandling, skulle kunna hjälpa henne. Jag inser att även själva veterinärbesöket kommer att bli en stor utmaning för henne, men jag känner att jag vill ge henne den chansen innan jag fattar ett så svårt beslut. Om inte ens det hjälper börjar jag tyvärr fundera på om avlivning kan vara det mest barmhärtiga alternativet.

Jag skriver inte det här för att någon ska tala om för mig att avliva henne eller inte. Jag skulle däremot gärna vilja höra från er som haft hundar med liknande problem.

Har någon haft en hund med så här omfattande ångest?
Hade läkemedel någon effekt? Hur resonerade ni kring hundens livskvalitet?
Finns det något mer ni tycker att jag absolut bör prova innan jag fattar ett så svårt beslut?

Tack till alla som orkat läsa.

Jag har aldrig hört talas om någon hund som blivit av med generell ångest och rädsla. Alla jag har träffat på har avlivats, och det efter för lång tid med dålig livskvalitet. Specifika rädslor går ibland att göra något åt (jag har själv haft två hundar med specifika beteendestörningar/rädsla), men det du beskriver är något annat och i en annan liga. Att behöva uppleva stark stress och ångest är förknippat med mycket dålig livskvalitet, kanske värre än smärta som hundar ändå verkar tåla relativt väl.

Jag har läst att du skrev att det inte var en fråga om avlivning, men det är min absolut starkaste rekommendation att hunden ska slippa fortsatt lidande. Det finns veterinärer som avlivar i hemmet så hon slipper ännu ett veterinärbesök på klinik.

 

[EmmaW]

Jag har aldrig hört talas om någon hund som blivit av med generell ångest och rädsla. Alla jag har träffat på har avlivats, och det efter för lång tid med dålig livskvalitet. Specifika rädslor går ibland att göra något åt (jag har själv haft två hundar med specifika beteendestörningar/rädsla), men det du beskriver är något annat och i en annan liga. Att behöva uppleva stark stress och ångest är förknippat med mycket dålig livskvalitet, kanske värre än smärta som hundar ändå verkar tåla relativt väl.

Jag har läst att du skrev att det inte var en fråga om avlivning, men det är min absolut starkaste rekommendation att hunden ska slippa fortsatt lidande. Det finns veterinärer som avlivar i hemmet så hon slipper ännu ett veterinärbesök på klinik.

Jag har haft tre såna hundar som blivit bra. Absolut känsliga hundar men fullt fungerande utan att rädslor styr deras liv och då var en i sånt skick att den inte ens vågade gå ut när den kom till mig och ville fly så fort den såg en annan människa. Men det kräver sin människa absolut men alla avlivas inte men många behöver byta miljö och upplägg för att bli bra.

 

[Trott]

Jag har haft tre såna hundar som blivit bra. Absolut känsliga hundar men fullt fungerande utan att rädslor styr deras liv och då var en i sånt skick att den inte ens vågade gå ut när den kom till mig och ville fly så fort den såg en annan människa. Men det kräver sin människa absolut men alla avlivas inte men många behöver byta miljö och upplägg för att bli bra.

Men även om du tagit emot 3 såna hundar, är hemmen för så här pass rädda individer ganska begränsad.
Med tanke på hur många omplaceringar som har rejäla problem som aggressioner osv så är det inte lätt att hitta hem.
Varför skaffa sig problem som eventuellt inte går att bota om man vill ha en ny hund?
Som många av oss ofta skriver, det ska vara kul att vara hund, och det ska vara kul att ha hund.

 

[EmmaW]

Men även om du tagit emot 3 såna hundar, är hemmen för så här pass rädda individer ganska begränsad.
Med tanke på hur många omplaceringar som har rejäla problem som aggressioner osv så är det inte lätt att hitta hem.
Varför skaffa sig problem som eventuellt inte går att bota om man vill ha en ny hund?
Som många av oss ofta skriver, det ska vara kul att vara hund, och det ska vara kul att ha hund.

Absolut är det så men det betyder ju inte att man inte kan försöka omplacera. Det finns ju fler än jag som har den erfarenheten. Den jag har just nu tog mig 2,5 timme innan jag fick röra den i förra hemmet. Den var så otroligt rädd för allt. Dom sålde den för att den var så otroligt rädd för precis allt och dessutom åt dåligt och tappat för mycket i vikt. I dag är hon en stabil liten tjej, var med på Falsterbo häromdagen och tog sig igenom dagen utan problem( inte alla som klarar det vilket jag är fullt medveten om), men så har jag också jobbat massor med henne under dom 2,5 år jag haft henne. Om man inte vill avliva och inte kan ge hunden det den behöver så kan man ju i alla fall kolla runt och se om man hittar en match. Sen kanske inte du vill ha en sån hund, men jag har haft det förut och jobbat med flertalet och har inget emot det. Jag jobbar gärna med såna hundar och ser dom hitta tryggheten och tilliten i sig själva igen.

Sen får jag nog säga att merparten av omplaceringshundar faktiskt inte alls är aggressiva utan omplaceras av andra orsaker. Barn, jobb, ändrade livsförhållanden står högre på listan än aggressiva omplaceringar.

 

[prinsessfeminist]

@Jensa75

Stackars liten...

Vad jobbigt hon har lilla vännen, och vad du har varit noggrann och tålmodig med att ge henne det bästa du kan.

Jag har ingen egen erfarenhet av någon hund med så svår generell ångest, men det verkar som om rädslor är starkt ärftligt.

Du har fått flera konkreta tips, och i dina skor skulle jag kanske övervägt några.

Men du ska inte ha dåligt samvete om du bestämmer dig för att ta adjö och avsluta hennes lidande.

Många hade inte orkat/ kunnat/haft förmågan att göra allt du gjort för henne.

Tänker på er. Så sorgligt.

 

[Wingates]

Absolut är det så men det betyder ju inte att man inte kan försöka omplacera. Det finns ju fler än jag som har den erfarenheten. Den jag har just nu tog mig 2,5 timme innan jag fick röra den i förra hemmet. Den var så otroligt rädd för allt. Dom sålde den för att den var så otroligt rädd för precis allt och dessutom åt dåligt och tappat för mycket i vikt. I dag är hon en stabil liten tjej, var med på Falsterbo häromdagen och tog sig igenom dagen utan problem( inte alla som klarar det vilket jag är fullt medveten om), men så har jag också jobbat massor med henne under dom 2,5 år jag haft henne. Om man inte vill avliva och inte kan ge hunden det den behöver så kan man ju i alla fall kolla runt och se om man hittar en match. Sen kanske inte du vill ha en sån hund, men jag har haft det förut och jobbat med flertalet och har inget emot det. Jag jobbar gärna med såna hundar och ser dom hitta tryggheten och tilliten i sig själva igen.

Sen får jag nog säga att merparten av omplaceringshundar faktiskt inte alls är aggressiva utan omplaceras av andra orsaker. Barn, jobb, ändrade livsförhållanden står högre på listan än aggressiva omplaceringar.

Vet faktiskt inte om jag tycker det är etiskt försvarbart att omplacera väldigt rädda hundar för att de kanske kan bli bra med mycket arbete.
Både för tiden det tar att få dem att må bättre inte känns human, hundar lever ju i nuet - samt att de kanske inte blir bättre heller och då har fått lida i onödan.

 

[Sel]

Absolut är det så men det betyder ju inte att man inte kan försöka omplacera. Det finns ju fler än jag som har den erfarenheten. Den jag har just nu tog mig 2,5 timme innan jag fick röra den i förra hemmet. Den var så otroligt rädd för allt. Dom sålde den för att den var så otroligt rädd för precis allt och dessutom åt dåligt och tappat för mycket i vikt. I dag är hon en stabil liten tjej, var med på Falsterbo häromdagen och tog sig igenom dagen utan problem( inte alla som klarar det vilket jag är fullt medveten om), men så har jag också jobbat massor med henne under dom 2,5 år jag haft henne. Om man inte vill avliva och inte kan ge hunden det den behöver så kan man ju i alla fall kolla runt och se om man hittar en match. Sen kanske inte du vill ha en sån hund, men jag har haft det förut och jobbat med flertalet och har inget emot det. Jag jobbar gärna med såna hundar och ser dom hitta tryggheten och tilliten i sig själva igen.

Sen får jag nog säga att merparten av omplaceringshundar faktiskt inte alls är aggressiva utan omplaceras av andra orsaker. Barn, jobb, ändrade livsförhållanden står högre på listan än aggressiva omplaceringar.

Men det måste vara OTROLIGT sällsynt med hem som ditt. Människor som både lever och bor optimalt och är villiga att låsa och anpassa större delen av sina liv i flera år för att kanske, möjligtvis lyckats rehabilitera enormt stressade hundar och som dessutom har kunskapen att göra det. Dessutom bekosta eventuella veterinärbesök, garantera att inte skicka vidare och fatta ett eget beslut om avlivning ifall det inte fungerar.
Med så svår problematik som TS beskriver hade jag varit enormt försiktig med att ens överväga en omplacering.

 

[EmmaW]

Men det måste vara OTROLIGT sällsynt med hem som ditt. Människor som både lever och bor optimalt och är villiga att låsa och anpassa större delen av sina liv i flera år för att kanske, möjligtvis lyckats rehabilitera enormt stressade hundar och som dessutom har kunskapen att göra det. Dessutom bekosta eventuella veterinärbesök, garantera att inte skicka vidare och fatta ett eget beslut om avlivning ifall det inte fungerar.
Med så svår problematik som TS beskriver hade jag varit enormt försiktig med att ens överväga en omplacering.

Jag känner flera. Det finns många kompetenta människor där ute med kunskap men det betyder inte att hunden är just vad dom söker ändå. Min var mindre än jag tänkt mig, jag trodde hon var större men tänkte om när jag kom dit. Man ska vara lika försiktig som i andra omplaceringar. Det handlar ju om att hitta rätt människa annars är det ju inte ett val.

Ts har fortfarande inte bemött hur dom bemöter hunden utan svarar med att dom har hjälp med det. Det säger faktiskt ingenting. Dom har fått till sig att inte skydda hunden. Vilket dom nu gör som inte längre går mer än runt kvarteret. Hunden har blivit sämre. Ingen som ser sammanhanget? Har då den andra grundläggande informationen gått fram här tänker jag? Den infon säger mig att hunden aldrig riktigt lärt sig att hitta tryggheten i sig själv och det är då något man måste jobba på. Hundar med ångest och rädsla behöver motion som är deras naturliga avstressare och ofta mycket mer än många andra hundar. En fysiskt trött hund reagerar inte i den mån som en hund full av energi gör. Att av dramatisera situationen är det viktigaste och hur man själv agerar. Precis som om man har en hund vid hundmöten som gör utfall. Blir hunden rädd och du agerar genom att tycka synd om den så kommer den känna det, den kommer känna paniken hos dig om du själv blir rädd för hundens skull. Med det sagt innnan någon halshugger mig här nu så är det i princip omöjligt att inte tycka synd om en rädd hund om man har någon form av empati men det handlar inte bara om att bemöta hunden rätt utan även att kontrollera dom signaler man ovemdvetet sänder ut till hunden som den läser av. Tar man upp den i famnen och tröstar varje gång den blir rädd så förstärker man beteendet. Hunden måste lära sig att möta sin rädsla på egna tassar även om man är en liten hund.
Att rehabilitera hundar är inte alltid lätt, men det är inte så ovanligt som man kan tro att det finns bra människor därute som gör det men jag är inte här för att övertyga någon. Alla får göra sitt eget val om vad dom tror är bäst.

 

[Trasmatta]

Jag känner flera. Det finns många kompetenta människor där ute med kunskap men det betyder inte att hunden är just vad dom söker ändå. Min var mindre än jag tänkt mig, jag trodde hon var större men tänkte om när jag kom dit. Man ska vara lika försiktig som i andra omplaceringar. Det handlar ju om att hitta rätt människa annars är det ju inte ett val.

Ts har fortfarande inte bemött hur dom bemöter hunden utan svarar med att dom har hjälp med det. Det säger faktiskt ingenting. Dom har fått till sig att inte skydda hunden. Vilket dom nu gör som inte längre går mer än runt kvarteret. Hunden har blivit sämre. Ingen som ser sammanhanget? Har då den andra grundläggande informationen gått fram här tänker jag? Den infon säger mig att hunden aldrig riktigt lärt sig att hitta tryggheten i sig själv och det är då något man måste jobba på. Hundar med ångest och rädsla behöver motion som är deras naturliga avstressare och ofta mycket mer än många andra hundar. En fysiskt trött hund reagerar inte i den mån som en hund full av energi gör. Att av dramatisera situationen är det viktigaste och hur man själv agerar. Precis som om man har en hund vid hundmöten som gör utfall. Blir hunden rädd och du agerar genom att tycka synd om den så kommer den känna det, den kommer känna paniken hos dig om du själv blir rädd för hundens skull. Med det sagt innnan någon halshugger mig här nu så är det i princip omöjligt att inte tycka synd om en rädd hund om man har någon form av empati men det handlar inte bara om att bemöta hunden rätt utan även att kontrollera dom signaler man ovemdvetet sänder ut till hunden som den läser av. Tar man upp den i famnen och tröstar varje gång den blir rädd så förstärker man beteendet. Hunden måste lära sig att möta sin rädsla på egna tassar även om man är en liten hund.
Att rehabilitera hundar är inte alltid lätt, men det är inte så ovanligt som man kan tro att det finns bra människor därute som gör det men jag är inte här för att övertyga någon. Alla får göra sitt eget val om vad dom tror är bäst.

Men vill dom då? Vill dom köpa på sig problem än fler gånger?

 

[EmmaW]

Men vill dom då? Vill dom köpa på sig problem än fler gånger?

Man kan ju se det som ett problem eller som ett projekt, en uppgift, en möjlighet att kunna ge en hund en annan framtid, men ja annars skulle jag med flera inte göra om det så klart. Med den erfarenheten jag har räds jag inte att göra det. Det finns grundpelare som lägger grunden sen får man se till individen hur man bäst lägger upp träningen.

 

[Trasmatta]

Man kan ju se det som ett problem eller som ett projekt, en uppgift, en möjlighet att kunna ge en hund en annan framtid, men ja annars skulle jag med flera inte göra om det så klart. Med den erfarenheten jag har räds jag inte att göra det. Det finns grundpelare som lägger grunden sen får man se till individen hur man bäst lägger upp träningen.

Jag fattar men en hund lever 10 plus år jag tanker mest om dessa personer vill leva så årtionde efter årtionde?

 

[EmmaW]

Jag fattar men en hund lever 10 plus år jag tanker mest om dessa personer vill leva så årtionde efter årtionde?

Åter igen ja, sen är ju många omplaceringar så hur länge man har dom varierar ju. Sen rehabiliterar man ju hundarna och tränar dom, dvs dom blir bättre med tiden. Dom kvarstår ju inte i samma utmaning som när dom kom. Man får räkna med att gå till veterinärer och lägga lite extra kostnader också om det behövs.
Den jag har i dag vågade inte ens gå ut när hon kom hit eller ens äta när man var i samma rum. I dag ligger hon ute på gräsmattan och solar, helt avslappnad, äter gärna i samma rum men tex bara ur en viss skål. Det är helt okej för mig att hon bara accepterar vissa skålar. Hon hälsar även på människor hon inte känner nu, kan vara lös utomhus utan och sticka och om hon blir orolig (hon blir inte rädd längre) så söker hon sig till mig. Jag säger att det är okej och gör ingen stor grej av det. Hon har lärt sig efter massor av arbete att hitta tryggheten i sig själv, om hon ändå behöver tryggheten från mig så blir hon lugn när jag säger att det är okej. Det är något hon landat i att då har jag koll och hon behöver inte oroa sig.

Det ligger så klart massor av jobb bakom det men för oss som gör det så är det värt det. Därför gör vi det igen och igen. Men absolut det är inte för alla och kräver en viss kunskap. För att under rätt omständigheter så kan hunden blir helt annorlunda. Ibland gör ett miljöombyte från staden till landet en otrolig skillnad.

Med det sagt vill jag göra skillnad på hundar som är generellt rädda för allt eller alla ljud och dom som reagerar på tex enbart fyrverkerier. Jag upplever det som två helt skilda saker som tränas olika och just fyrverkerier är svårare precis som åska då man inte kan visa på var ljudet kommer ifrån och det är svårare att styra träningen på dessa saker då det oftast ligger utom ens kontroll.

 

[Trasmatta]

Åter igen ja, sen är ju många omplaceringar så hur länge man har dom varierar ju. Sen rehabiliterar man ju hundarna och tränar dom, dvs dom blir bättre med tiden. Dom kvarstår ju inte i samma utmaning som när dom kom. Man får räkna med att gå till veterinärer och lägga lite extra kostnader också om det behövs.
Den jag har i dag vågade inte ens gå ut när hon kom hit eller ens äta när man var i samma rum. I dag ligger hon ute på gräsmattan och solar, helt avslappnad, äter gärna i samma rum men tex bara ur en viss skål. Det är helt okej för mig att hon bara accepterar vissa skålar. Hon hälsar även på människor hon inte känner nu, kan vara lös utomhus utan och sticka och om hon blir orolig (hon blir inte rädd längre) så söker hon sig till mig. Jag säger att det är okej och gör ingen stor grej av det. Hon har lärt sig efter massor av arbete att hitta tryggheten i sig själv, om hon ändå behöver tryggheten från mig så blir hon lugn när jag säger att det är okej. Det är något hon landat i att då har jag koll och hon behöver inte oroa sig.

Det ligger så klart massor av jobb bakom det men för oss som gör det så är det värt det. Därför gör vi det igen och igen. Men absolut det är inte för alla och kräver en viss kunskap. För att under rätt omständigheter så kan hunden blir helt annorlunda. Ibland gör ett miljöombyte från staden till landet en otrolig skillnad.

Med det sagt vill jag göra skillnad på hundar som är generellt rädda för allt eller alla ljud och dom som reagerar på tex enbart fyrverkerier. Jag upplever det som två helt skilda saker som tränas olika och just fyrverkerier är svårare precis som åska då man inte kan visa på var ljudet kommer ifrån och det är svårare att styra träningen på dessa saker då det oftast ligger utom ens kontroll.

Är ju fantastiskt att dessa personer finns isåfall

 

[Trott]

Jag känner flera. Det finns många kompetenta människor där ute med kunskap men det betyder inte att hunden är just vad dom söker ändå. Min var mindre än jag tänkt mig, jag trodde hon var större men tänkte om när jag kom dit. Man ska vara lika försiktig som i andra omplaceringar. Det handlar ju om att hitta rätt människa annars är det ju inte ett val.

Ts har fortfarande inte bemött hur dom bemöter hunden utan svarar med att dom har hjälp med det. Det säger faktiskt ingenting. Dom har fått till sig att inte skydda hunden. Vilket dom nu gör som inte längre går mer än runt kvarteret. Hunden har blivit sämre. Ingen som ser sammanhanget? Har då den andra grundläggande informationen gått fram här tänker jag? Den infon säger mig att hunden aldrig riktigt lärt sig att hitta tryggheten i sig själv och det är då något man måste jobba på. Hundar med ångest och rädsla behöver motion som är deras naturliga avstressare och ofta mycket mer än många andra hundar. En fysiskt trött hund reagerar inte i den mån som en hund full av energi gör. Att av dramatisera situationen är det viktigaste och hur man själv agerar. Precis som om man har en hund vid hundmöten som gör utfall. Blir hunden rädd och du agerar genom att tycka synd om den så kommer den känna det, den kommer känna paniken hos dig om du själv blir rädd för hundens skull. Med det sagt innnan någon halshugger mig här nu så är det i princip omöjligt att inte tycka synd om en rädd hund om man har någon form av empati men det handlar inte bara om att bemöta hunden rätt utan även att kontrollera dom signaler man ovemdvetet sänder ut till hunden som den läser av. Tar man upp den i famnen och tröstar varje gång den blir rädd så förstärker man beteendet. Hunden måste lära sig att möta sin rädsla på egna tassar även om man är en liten hund.
Att rehabilitera hundar är inte alltid lätt, men det är inte så ovanligt som man kan tro att det finns bra människor därute som gör det men jag är inte här för att övertyga någon. Alla får göra sitt eget val om vad dom tror är bäst.

TS har ju skrivit om omfattande veterinärundersökning, utbildad huntränare och beteendevetare, varför ska TS behöva försvara hur mycket motion hunden får till dig när de har tagit hjälp IRL? Mötion kanske löser en del, men när TS beskriver en hund som inte ens vill ut på tomten för att kissa, då är det mer problem än vad motion löser låter det som.
Det är lite som att säga åt en svårt deprimerad person att gå en promenad så känns det bättre, när människan kanske inte ens förmå sig att resa sig ur sängen mer än i absoluta nödfall för just toabesök.

 

[EmmaW]

TS har ju skrivit om omfattande veterinärundersökning, utbildad huntränare och beteendevetare, varför ska TS behöva försvara hur mycket motion hunden får till dig när de har tagit hjälp IRL? Mötion kanske löser en del, men när TS beskriver en hund som inte ens vill ut på tomten för att kissa, då är det mer problem än vad motion löser låter det som.
Det är lite som att säga åt en svårt deprimerad person att gå en promenad så känns det bättre, när människan kanske inte ens förmå sig att resa sig ur sängen mer än i absoluta nödfall för just toabesök.

Och i samband med att dom ändrat motionen har beteendet försämrats. Jag förstår att du inte förstår vad jag försöker försöker förmedla här.
Rakt på sak: Dom har fått till sig att sluta skydda hunden. Dom skyddar hunden. Hunden blir värre. dom slutar motionera hunden för att den blivit värre. Då blir den ännu värre. Det här är ju ett typiskt exempel på där kommunikationen inte går fram, om det är för att den med kunskapen förmedlar dåligt eller djurägaren inte är mottaglig kan jag inte avgöra. Hunden mår dålig av att bo i det kvarteret den bor i men ägarna vill inte omplacera för att hunden är fäst vid ägaren. Krasst: alla hundar är fästa vid sina ägare mer eller mindre. Dom kommer krasst fästa sig vid en ny.
Det dom gör fungerar inte. Men dom gör inte heller som dom fått till sig. Dom vill inte heller ge lugnande. Dom vill inte heller besvara ens frågor om hur dom agerar men ber om hjälp, men det kan man till viss del läsa ut av infon dom angivit. Nu vill ägaren ha förståelse för att avliva hunden. Jag tycker man åtminstånde kan försöka omplacera hunden till ett hem på landet och ge den en chans än att beröva den livet först utan att ens försöka för att den är för fäst vid husse. Absolut, hittar man inte rätt så avliva hunden men lägga egot åt sidan och inse att hunden kommer kunna fästa sig vid en annan människa men i just den situationen hunden är i just nu så finns det bara en av alla dom människorna som faktiskt är någon form av trygghet och därför blir den fäst vid den människan. Hunden behöver dock lära sig att hitta tryggheten i sig själv vilket uppenbart har misslyckats med här i 6 års tid.
Hårt men krasst. jag tänker inte diskutera saken mer med dig nu. vi får väl vara överrens om att vi inte är överrens. Din referens till deprimerade människor har inget med detta att göra alls. Jag har inget med det att göra.

 

[Trott]

@EmmaW vi läser uppenbarligen olika trådar trots den bara är 2 sidor lång. Hur får du detta till att TS vill få förståelse att avliva hunden?

Du kan ju ta hunden själv då, rehabilitera den och sen lämna tillbaka till TS eftersom du är mirakelpersonen som fixar alla hundar.

Jag skriver inte det här för att någon ska tala om för mig att avliva henne eller inte. Jag skulle däremot gärna vilja höra från er som haft hundar med liknande problem.

 

[EmmaW]

@EmmaW vi läser uppenbarligen olika trådar trots den bara är 2 sidor lång. Hur får du detta till att TS vill få förståelse att avliva hunden?

Du kan ju ta hunden själv då, rehabilitera den och sen lämna tillbaka till TS eftersom du är mirakelpersonen som fixar alla hundar.

Och där förstår du inte alls hur det fungerar, man kan inte bara ta en hund, rehabilitera den och sen sätta tillbaka den i samma miljö i samma förutsättningar och förutsätta att det kommer att fungera. Man kan inte göra samma fel gång på gång och förvänta sig ett annat resultat. Man måste göra förändringar.

Bara för att jag har kunskapen med många andra betyder inte att vi på nåt sätt är mirakelpersoner, men vi har ett intresse och har skaffat oss kunskap och erfarenheter och hjälper därför många hundar.

Jag rättar mig själv här efter att synat inläggen igen, tydligen har dom fått rådet att skydda hunden från allt. Det är inget råd man brukar ge alls. Inte ens om osäkerheten kommer via genetiken. Det för att det finns ingen grund för att det på något vis gynnar hunden i ett sånt här läge. Det verkar mer som att tränaren gav upp.
Jag läser att TS funderar på livskvaliten, funderat på omplacering men vill inte, vill inte heller ha det som dom har nu, vad finns då kvar? folk rekommenderar avlivning och jag gör det inte i ett första skede.

 

[Jensa75]

Och i samband med att dom ändrat motionen har beteendet försämrats. Jag förstår att du inte förstår vad jag försöker försöker förmedla här.
Rakt på sak: Dom har fått till sig att sluta skydda hunden. Dom skyddar hunden. Hunden blir värre. dom slutar motionera hunden för att den blivit värre. Då blir den ännu värre. Det här är ju ett typiskt exempel på där kommunikationen inte går fram, om det är för att den med kunskapen förmedlar dåligt eller djurägaren inte är mottaglig kan jag inte avgöra. Hunden mår dålig av att bo i det kvarteret den bor i men ägarna vill inte omplacera för att hunden är fäst vid ägaren. Krasst: alla hundar är fästa vid sina ägare mer eller mindre. Dom kommer krasst fästa sig vid en ny.
Det dom gör fungerar inte. Men dom gör inte heller som dom fått till sig. Dom vill inte heller ge lugnande. Dom vill inte heller besvara ens frågor om hur dom agerar men ber om hjälp, men det kan man till viss del läsa ut av infon dom angivit. Nu vill ägaren ha förståelse för att avliva hunden. Jag tycker man åtminstånde kan försöka omplacera hunden till ett hem på landet och ge den en chans än att beröva den livet först utan att ens försöka för att den är för fäst vid husse. Absolut, hittar man inte rätt så avliva hunden men lägga egot åt sidan och inse att hunden kommer kunna fästa sig vid en annan människa men i just den situationen hunden är i just nu så finns det bara en av alla dom människorna som faktiskt är någon form av trygghet och därför blir den fäst vid den människan. Hunden behöver dock lära sig att hitta tryggheten i sig själv vilket uppenbart har misslyckats med här i 6 års tid.
Hårt men krasst. jag tänker inte diskutera saken mer med dig nu. vi får väl vara överrens om att vi inte är överrens. Din referens till deprimerade människor har inget med detta att göra alls. Jag har inget med det att göra.

Jag är ledsen att du uppfattat det så. Det stämmer inte med vad jag tycker att jag beskrivit, så antingen har jag uttryckt mig illa eller så har du missuppfattat det jag skrivit.

Kan inte just nu gå in i en hätsk debatt om hur rätt eller fel vi gör eller beskriva hur vi hanterar varje situation med vår hund. Vi följer de råd vi fått av den utbildade hundtränare/beteendeutredare vi anlitat, och jag är trygg med att vi gör det efter allra bästa förmåga.

Återkommer när jag har mer tid att läsa och svara.