Tilltagande rädsla hos hund - erfarenheter sökes!

[Milosari]

Jag har haft tre såna hundar som blivit bra. Absolut känsliga hundar men fullt fungerande utan att rädslor styr deras liv och då var en i sånt skick att den inte ens vågade gå ut när den kom till mig och ville fly så fort den såg en annan människa. Men det kräver sin människa absolut men alla avlivas inte men många behöver byta miljö och upplägg för att bli bra.

Fast alltså har du ens läst ursprungsinlägget? TS har anpassat hela sitt liv efter hunden och den är rädd för VÄDRET.

Du menar säkert väl men dina inlägg andas väldigt mycket "pro life", och verkar se liv som viktigare än livskvalitet. Jag ser verkligen helt annorlunda på saken, för mig är det A och O att hunden är både trygg och lycklig. Kan den inte vara det har den inte ett tillräckligt bra liv.

 

[Milosari]

Och i samband med att dom ändrat motionen har beteendet försämrats. Jag förstår att du inte förstår vad jag försöker försöker förmedla här.
Rakt på sak: Dom har fått till sig att sluta skydda hunden. Dom skyddar hunden. Hunden blir värre. dom slutar motionera hunden för att den blivit värre. Då blir den ännu värre. Det här är ju ett typiskt exempel på där kommunikationen inte går fram, om det är för att den med kunskapen förmedlar dåligt eller djurägaren inte är mottaglig kan jag inte avgöra. Hunden mår dålig av att bo i det kvarteret den bor i men ägarna vill inte omplacera för att hunden är fäst vid ägaren. Krasst: alla hundar är fästa vid sina ägare mer eller mindre. Dom kommer krasst fästa sig vid en ny.
Det dom gör fungerar inte. Men dom gör inte heller som dom fått till sig. Dom vill inte heller ge lugnande. Dom vill inte heller besvara ens frågor om hur dom agerar men ber om hjälp, men det kan man till viss del läsa ut av infon dom angivit. Nu vill ägaren ha förståelse för att avliva hunden. Jag tycker man åtminstånde kan försöka omplacera hunden till ett hem på landet och ge den en chans än att beröva den livet först utan att ens försöka för att den är för fäst vid husse. Absolut, hittar man inte rätt så avliva hunden men lägga egot åt sidan och inse att hunden kommer kunna fästa sig vid en annan människa men i just den situationen hunden är i just nu så finns det bara en av alla dom människorna som faktiskt är någon form av trygghet och därför blir den fäst vid den människan. Hunden behöver dock lära sig att hitta tryggheten i sig själv vilket uppenbart har misslyckats med här i 6 års tid.
Hårt men krasst. jag tänker inte diskutera saken mer med dig nu. vi får väl vara överrens om att vi inte är överrens. Din referens till deprimerade människor har inget med detta att göra alls. Jag har inget med det att göra.

Men nu får du väl ändå ge dig. Vilken rappakalja. Jag ångrar mig och tror faktiskt inte ens att du vill väl, det låter mer och mer som att allt ska räddas till varje pris.

 

[Jensa75]

Jag vill inte kommentera Emma W:s inlägg mer än att säga att jag tycker hon har missuppfattat/feltolkat både syftet med mitt inlägg, min hunds problematik och problemutveckling, min inställning till medicinering, de råd vi fått och följer av den utbildade hundtränare/beteendeutredare vi har haft hjälp av som spenderat tid med oss och hunden. Tror inte att det går att påverka hur hon uppfattat och läst mina inlägg, så jag väljer att inte svara mer på detta.

Jag vill att min hund ska leva och att hon ska må bra. Just nu mår hon verkligen inte bra och det som orsakat denna akuta försämring är åska. Jag ger henne lite tid nu och kommer att göra ett sista försök med att addera medicinering eftersom det är det enda vi hittills inte prövat.

Omplacering är det enda alternativet jag är nästan säker på att jag INTE kommer att välja. Det handlar noll procent om mitt ego och 100 procent om hundens välmående.

 

[Jensa75]

Och glömde - ett stort tack till alla som tagit er tid att läsa, dela era erfarenheter, komma med sakliga råd och visa omtanke. Jag uppskattar det verkligen!

Det här är en väldigt svår situation där jag känner mig både ledsen och sårbar. Som många andra hundägare i en sådan här situation har jag förstås funderat mycket över om hennes rädsla och ångest beror på mig eller om jag gjort något fel. Därför har det betytt mycket att få ta del av era erfarenheter och ert stöd.

 

[Milosari]

Och glömde - ett stort tack till alla som tagit er tid att läsa, dela era erfarenheter, komma med sakliga råd och visa omtanke. Jag uppskattar det verkligen!

Det här är en väldigt svår situation där jag känner mig både ledsen och sårbar. Som många andra hundägare i en sådan här situation har jag förstås funderat mycket över om hennes rädsla och ångest beror på mig eller om jag gjort något fel. Därför har det betytt mycket att få ta del av era erfarenheter och ert stöd.

Jag tycker du låter som en extremt engagerad hundägare och jag tror verkligen inte att någon annan hade lyckats bättre med er hund. En del hundar är mentala vrak rent genetiskt, och det beror inte på miljön/er att problemen förvärras med åldern. De här hundarna har det genetiskt i sig att skapa negativa minnesbilder, de lägger dåliga erfarenheter på hög och till slut är det som du beskriver. En gång blåste det lite precis innan det åskade och efter det förknippar hunden blåst med obehag och blir alltså rädd för det.

Det ska inte vara såhär. Det ska vara lätt och roligt att ha hund. Hunden ska skänka glädje och tillföra positiva saker i ert liv, inte vara en källa till ständig oro.

 

[soom]

Men vad tufft det låter.

Jag har levt med en ljudrädd hund. Det började med ”vanlig” rädsla, alltså smällar, vi hyrde stugor långt ut i ingenstans på nyår och så funkade det när hunden var ung. Sen blev hon rädd för åska, kanske i 5-6-årsåldern. När vi flyttade och fick diskmaskin (tror hon var 9) så blev hon rädd för den, diskmedelsluckan öppnades med en smäll, så generaliserade hon det till att bli rädd för allt ljud den gjorde. Vi fick planera diskning till promenadtid. Vi gjorde en bilresa på motorväg, har ni tänkt på att det finns skarvar på vägar, ofta vid broar? Det hade inte jag. Det dunsar till när man kör över dem. Efter den resan var hon rädd för att åka bil (något hon gjort utan problem tidigare). Vi fick barn, barnet fick ingen bultbräda eller andra bankleksaker för det hade hunden inte klarat. När hon var tolv började hon springa runt på nätterna, rädd för något, vad räknade vi aldrig ut. Veterinär konsulterades men inga fysiska orsaker hittades. Då fick hon somna in. Jag är besviken på att ingen veterinär lyfte detta som ett alternativ utan det skulle medicineras med än det ena än det andra som inte hade nån effekt.

Så som jag läser dig, så är din hund på minst den nivå min var i slutet. Det låter också som att ni har försökt väldigt mycket. När man är mitt i något så kan det vara svårt att se saker klart. När man älskar nån vill man göra allt. I mina öron låter det som att hunden och ni har kämpat tillräckligt. Det låter inte som livskvalitet. Ni gör verkligen ingenting fel om ni låter hunden slippa, förmodligen tvärtom. Jag är helt övertygad om att det inte beror på nåt ni gjort.

 

[Jensa75]

Jag tycker du låter som en extremt engagerad hundägare och jag tror verkligen inte att någon annan hade lyckats bättre med er hund. En del hundar är mentala vrak rent genetiskt, och det beror inte på miljön/er att problemen förvärras med åldern. De här hundarna har det genetiskt i sig att skapa negativa minnesbilder, de lägger dåliga erfarenheter på hög och till slut är det som du beskriver. En gång blåste det lite precis innan det åskade och efter det förknippar hunden blåst med obehag och blir alltså rädd för det.

Det ska inte vara såhär. Det ska vara lätt och roligt att ha hund. Hunden ska skänka glädje och tillföra positiva saker i ert liv, inte vara en källa

Jag tycker du låter som en extremt engagerad hundägare och jag tror verkligen inte att någon annan hade lyckats bättre med er hund. En del hundar är mentala vrak rent genetiskt, och det beror inte på miljön/er att problemen förvärras med åldern. De här hundarna har det genetiskt i sig att skapa negativa minnesbilder, de lägger dåliga erfarenheter på hög och till slut är det som du beskriver. En gång blåste det lite precis innan det åskade och efter det förknippar hunden blåst med obehag och blir alltså rädd för det.

Det ska inte vara såhär. Det ska vara lätt och roligt att ha hund. Hunden ska skänka glädje och tillföra positiva saker i ert liv, inte vara en källa till ständig oro.

Du anar inte hur skönt dessa ord känns! Ungefär på ett liknande sätt beskrev beteendeutredaren/hundtränaren det också. Ängslan/osäkerhet/närhet till rädsla är ofta genetiskt och för de hundarna blir det ofta såhär. Hon förklarade också att detta är oerhört svårt att ”träna bort”. Även om det känns sorgligt så har det ändå gjort det hela lättare att bära. Och dina ord har samma påverkan på mig.

 

[Jensa75]

Men vad tufft det låter.

Jag har levt med en ljudrädd hund. Det började med ”vanlig” rädsla, alltså smällar, vi hyrde stugor långt ut i ingenstans på nyår och så funkade det när hunden var ung. Sen blev hon rädd för åska, kanske i 5-6-årsåldern. När vi flyttade och fick diskmaskin (tror hon var 9) så blev hon rädd för den, diskmedelsluckan öppnades med en smäll, så generaliserade hon det till att bli rädd för allt ljud den gjorde. Vi fick planera diskning till promenadtid. Vi gjorde en bilresa på motorväg, har ni tänkt på att det finns skarvar på vägar, ofta vid broar? Det hade inte jag. Det dunsar till när man kör över dem. Efter den resan var hon rädd för att åka bil (något hon gjort utan problem tidigare). Vi fick barn, barnet fick ingen bultbräda eller andra bankleksaker för det hade hunden inte klarat. När hon var tolv började hon springa runt på nätterna, rädd för något, vad räknade vi aldrig ut. Veterinär konsulterades men inga fysiska orsaker hittades. Då fick hon somna in. Jag är besviken på att ingen veterinär lyfte detta som ett alternativ utan det skulle medicineras med än det ena än det andra som inte hade nån effekt.

Så som jag läser dig, så är din hund på minst den nivå min var i slutet. Det låter också som att ni har försökt väldigt mycket. När man är mitt i något så kan det vara svårt att se saker klart. När man älskar nån vill man göra allt. I mina öron låter det som att hunden och ni har kämpat tillräckligt. Det låter inte som livskvalitet. Ni gör verkligen ingenting fel om ni låter hunden slippa, förmodligen tvärtom. Jag är helt övertygad om att det inte beror på nåt ni gjort.

Det är så mycket igenkänning i det du beskriver att jag nästan måste le. Särskilt det där med skarvar på vägen! Det finns även vissa gatulock på cykel- och gångvägar som klonkar när man går på dem, hade jag aldrig tänkt på tidigare och det här är min tredje hund så jag har gått många hundpromenader i mitt liv.

Min har blivit rädd för sovrummet efter åskan, för vi var där när den bröt ut första gången på natten. Nu darrar hon en stund varje kväll när vi går och lägger oss där.

Jag ska ta ett ordentligt samtal med veterinären kring allt i samband med att jag söker för att iaf ge medicinering en chans. Tack för stöd, för att du delar din berättelse och för dina ord - de ger mig tröst!

 

[kolblakkur]

Jag ska göra ett tillägg till mitt inlägg gällande medicinering av min hund:

En nära vän till mig är även veterinär (jag arbetar inom djursjukvården, så även kollega också) och när jag berättade att min hunds ljudrädsla började eskalera så sa hon direkt: får du inte bukt med detta nu så kommer det fortsätta att eskalera tills det helt enkelt inte är hållbart längre, då är det bara avlivning kvar.

Då var min hund inte alls så ljudrädd som din hund, har med henne på jobb och ingen kollega har noterat ljudrädsla hos henne.

Om du vill testa medicin så tycker jag att du ska göra det (rekommenderar försiktig upptrappning), men om det inte räcker hela vägen för att kunna ge hunden livskvalitet igen så är det bäst att hunden får somna in, hur jobbigt det än är. Livet ska inte vara en pina.

 

[Jensa75]

Jag ska göra ett tillägg till mitt inlägg gällande medicinering av min hund:

En nära vän till mig är även veterinär (jag arbetar inom djursjukvården, så även kollega också) och när jag berättade att min hunds ljudrädsla började eskalera så sa hon direkt: får du inte bukt med detta nu så kommer det fortsätta att eskalera tills det helt enkelt inte är hållbart längre, då är det bara avlivning kvar.

Då var min hund inte alls så ljudrädd som din hund, har med henne på jobb och ingen kollega har noterat ljudrädsla hos henne.

Om du vill testa medicin så tycker jag att du ska göra det (rekommenderar försiktig upptrappning), men om det inte räcker hela vägen för att kunna ge hunden livskvalitet igen så är det bäst att hunden får somna in, hur jobbigt det än är. Livet ska inte vara en pina.

Tack för tillägget! Det stämmer bra med det jag fått veta av beteendeutredaren också. Och även veterinären har låtit mig förstå att det kan bli värre med åren.
Och jag ser ju också själv att det byggs på. Vi bor i ett lugnt villaområde men även under promenader här kan ju någon stänga ett soptunnelock eller starta en gräsklippare, ett barn kan leka lite högljutt i sin trädgård och en moped kan passera på vägen. Det är helt omöjligt att rå på sånt.

Medicin blir nog det sista jag testar.

 

[Trasmatta]

Och där förstår du inte alls hur det fungerar, man kan inte bara ta en hund, rehabilitera den och sen sätta tillbaka den i samma miljö i samma förutsättningar och förutsätta att det kommer att fungera. Man kan inte göra samma fel gång på gång och förvänta sig ett annat resultat. Man måste göra förändringar.

Bara för att jag har kunskapen med många andra betyder inte att vi på nåt sätt är mirakelpersoner, men vi har ett intresse och har skaffat oss kunskap och erfarenheter och hjälper därför många hundar.

Jag rättar mig själv här efter att synat inläggen igen, tydligen har dom fått rådet att skydda hunden från allt. Det är inget råd man brukar ge alls. Inte ens om osäkerheten kommer via genetiken. Det för att det finns ingen grund för att det på något vis gynnar hunden i ett sånt här läge. Det verkar mer som att tränaren gav upp.
Jag läser att TS funderar på livskvaliten, funderat på omplacering men vill inte, vill inte heller ha det som dom har nu, vad finns då kvar? folk rekommenderar avlivning och jag gör det inte i ett första skede.

Men måste allt räddas då?
QUOTE="Jensa75, post: 21049835, member: 145485"]
Och glömde - ett stort tack till alla som tagit er tid att läsa, dela era erfarenheter, komma med sakliga råd och visa omtanke. Jag uppskattar det verkligen!

Det här är en väldigt svår situation där jag känner mig både ledsen och sårbar. Som många andra hundägare i en sådan här situation har jag förstås funderat mycket över om hennes rädsla och ångest beror på mig eller om jag gjort något fel. Därför har det betytt mycket att få ta del av era erfarenheter och ert stöd.
[/QUOTE]
Nej det ska extremt mycket till alltså rejäl misshandel vanvård olycka för en stabil hund ska bli rädd.
I princip är det alltid genetiskt.

 

[Otherside]

Jag tänker att den mängd medicinering som behövs för att ta bort rädslan och ångesten hos ts hund, bara gör den bortdomnad och apatisk. En hund ska ha ett liv som är vaket, alert, intresserat och roligt. Inte nerdrogat.

Det är bl.a. därför det är så viktigt att bara avla på hundar med bra mentalitet. Min hund hade D-höfter, som han levde ett långt liv med tack vare träning etc. Och han hade ett fantastiskt psyke! Hade det varit tvärtom A-höfter men uruselt psyke, hade det varit en katastrof.

 

[SiZo]

Jag tänker att den mängd medicinering som behövs för att ta bort rädslan och ångesten hos ts hund, bara gör den bortdomnad och apatisk. En hund ska ha ett liv som är vaket, alert, intresserat och roligt. Inte nerdrogat.

Det är bl.a. därför det är så viktigt att bara avla på hundar med bra mentalitet. Min hund hade D-höfter, som han levde ett långt liv med tack vare träning etc. Och han hade ett fantastiskt psyke! Hade det varit tvärtom A-höfter men uruselt psyke, hade det varit en katastrof.

Personligen så tycker jag att samtliga hundar som ska gå i avel borde bph-testas eller liknande. Oavsett om vi pratar blandras eller renrasig.

 

[prinsessfeminist]

Tack för tillägget! Det stämmer bra med det jag fått veta av beteendeutredaren också. Och även veterinären har låtit mig förstå att det kan bli värre med åren.
Och jag ser ju också själv att det byggs på. Vi bor i ett lugnt villaområde men även under promenader här kan ju någon stänga ett soptunnelock eller starta en gräsklippare, ett barn kan leka lite högljutt i sin trädgård och en moped kan passera på vägen. Det är helt omöjligt att rå på sånt.

Medicin blir nog det sista jag testar.

Jag har läst allt i denna tråd och vill bara passa på att berömma dig för allt du tänker igenom och hur väl du vill din hund.

Bestämmer du dig för att ta adjö, så tycker jag att gör din jycke en tjänst. Hennes problem är med stor sannolikhet genetiska, och precis som tex stor jaktlust, så kan man göra något, men inte "ta bort" den läggningen. (Missförstå mig rätt, en jakthund är avlad för jakt, men rädslor kan vara lika djupt "förprogrammerade").

Så oerhört sorgligt och ledsamt, men osjälviskt.

I dina skor skulle jag stoppat nu, och tänkt att nu kan jag inte göra mer som ger mer livskvalité.

 

[Jensa75]

Jag har läst allt i denna tråd och vill bara passa på att berömma dig för allt du tänker igenom och hur väl du vill din hund.

Bestämmer du dig för att ta adjö, så tycker jag att gör din jycke en tjänst. Hennes problem är med stor sannolikhet genetiska, och precis som tex stor jaktlust, så kan man göra något, men inte "ta bort" den läggningen. (Missförstå mig rätt, en jakthund är avlad för jakt, men rädslor kan vara lika djupt "förprogrammerade").

Så oerhört sorgligt och ledsamt, men osjälviskt.

I dina skor skulle jag stoppat nu, och tänkt att nu kan jag inte göra mer som ger mer livskvalité.

Tack!!

Nu har det gått ytterligare några dagar efter åskovädret och min hund är nu tillbaka på sin normala stressnivå, den är fortfarande hög jämfört med de flesta hundar, men där hon är när hon mår som bäst. Hon fungerar mer som hon gjort tidigare, och vi har haft några okej korta promenader. När vi är hemma ser jag att hon återigen kan slappna av. Rädslan finns förstås kvar men kommer inte lika ofta, intensivt och länge som det var dagarna efter åskan.

Vi kommer att söka mer hjälp och testa medicinering för att känna att vi gjort allt vi kan. Om hon skulle behöva så höga doser att hon inte längre är sig själv är det förstås inte heller en lösning, men det behöver vi ta reda på.

För mig handlar ett så svårt beslut om att vara övertygad om att hennes liv innehåller mer lidande än glädje. Där är jag inte idag. Om den dagen kommer vill jag veta hundra procent att vi gjorde allt vi kunde och att beslutet togs vid rätt tidpunkt.

Angående kommentarerna om avel kan jag bara hålla med och önskar förstås i efterhand att jag varit ännu mer noggrann och krävande som valpköpare. Psyket och vikten av de genetiska komponenterna är oerhört viktigt.

 

[SiZo]

Tack!!

Nu har det gått ytterligare några dagar efter åskovädret och min hund är nu tillbaka på sin normala stressnivå, den är fortfarande hög jämfört med de flesta hundar, men där hon är när hon mår som bäst. Hon fungerar mer som hon gjort tidigare, och vi har haft några okej korta promenader. När vi är hemma ser jag att hon återigen kan slappna av. Rädslan finns förstås kvar men kommer inte lika ofta, intensivt och länge som det var dagarna efter åskan.

Vi kommer att söka mer hjälp och testa medicinering för att känna att vi gjort allt vi kan. Om hon skulle behöva så höga doser att hon inte längre är sig själv är det förstås inte heller en lösning, men det behöver vi ta reda på.

För mig handlar ett så svårt beslut om att vara övertygad om att hennes liv innehåller mer lidande än glädje. Där är jag inte idag. Om den dagen kommer vill jag veta hundra procent att vi gjorde allt vi kunde och att beslutet togs vid rätt tidpunkt.

Angående kommentarerna om avel kan jag bara hålla med och önskar förstås i efterhand att jag varit ännu mer noggrann och krävande som valpköpare. Psyket och vikten av de genetiska komponenterna är oerhört viktigt.

Det är knepigt att vara noggrann som köpare också. Många raser BPH-testas knappt överhuvudtaget, hur ska man då veta? Att hunden är lugn när man är på besök säger inte så mycket tänker jag.

Nu vet jag inte om det är så för er, men jag måste ändå säga att det fanns en poäng ang motionen. Det finns studier som visar att hundar som inte motioneras/stimuleras ordentligt får mer ångest, framförallt är detta bevisat för separationsångest.

Nu vet jag inte alls hur mycket ni motionerar hunden, men om du själv känner att ni möjligen ligger lite på fel sida där så kan det vara värt att prova att öka motionen och stimulansen av hunden. Men med det sagt, en del hundar går också upp i energi mer ju mer vältränade de blir. Så det behöver man ha i bakhuvudet.

 

[Jensa75]

Jag vet att motion påverkar, och oftast på ett positivt sätt. Vi har testat olika varianter under årens lopp. Långa promenader ökar tyvärr hennes stress. Däremot försöker jag motionera och aktivera henne hemma, i hennes trygga zon. Vi har en inhägnad tomt som hon ibland vill vara ute på och där kan vi leka, springa, motionera. Inomhus söker hon eller problemlöser hon gärna när hon inte är rädd, och det är hon duktig på.

 

[Otherside]

Nu är jag bara nyfiken, men vilken ras är din hund, @Jensa75 ?

 

[Jensa75]

Nu är jag bara nyfiken, men vilken ras är din hund, @Jensa75 ?

Hon är en liten blandras.