Tonårsdotter

Status
Stängd för vidare inlägg.
Sv: Tonårsdotter

"inte psykologer, snälla inga psykologer blanda inte in onödiga folk"

På vilket sätt är psykologer onödiga?
Personligen hade jag en period som började när jag var 12år och fortsatte i
4års tid som jag mådde mer eller mindre dåligt psykiskt under hela tiden.
Jag var precis som Nuttes dotter, men snäppet värre.
Har vaknat på sjukhuset ett antal ggr efter att druckit alldeles för mycket sprit
eller försökt ta livet av mig, och för mig betydde psykologerna oerhört mycket.
Men visst finns det rötägg, precis som i alla andra yrkeskategorier.

Nutte: Sätt dig ner och prata med ut med din dotter, lyssna på henne och förminska inte hennes problem, om hon säger att hennes vänner mobbar ut henne så är det så hon känner, även om du är övertygad om att det inte är sant, och kanske har du rätt;
men faktum kvarstår, hon känner det som att dom faktiskt gör det.
Föreslå att hon skulle kunna gå och prata med någon, och kanske att ni senare kan gå tillsammans. Känns det inte bra för henne om hon skulle testa, så försök hitta någon annan. Hittar man någon man trivs med så kan det vara guld värt att få prata med någon utomstående, då man inte behöver vara rädd för att såra någon genom att berätta hur allt VERKLIGEN känns.
 
Senast ändrad:
Sv: Tonårsdotter

Yeah skrev:
"inte psykologer, snälla inga psykologer blanda inte in onödiga folk"

På vilket sätt är psykologer onödiga?


Finns många psykologer som sviker en, som får en att må sämre än vad man gör. EGNA erfarenhet på det ämnet

Men hellre en psykolog än en skolkurator.
 
Sv: Tonårsdotter

"Men visst finns det rötägg, precis som i alla andra yrkeskategorier."

Hade du läst hela mitt inlägg nogrannare hade du sett att jag poängterade det.
Jag har också gått till en hel del dåliga, b la två stycken som i princip förklarade
för mig varje gång att jag var dum i huvudet och vägrade lyssna på vad jag hade att säga. Men jag vet också att det finns en hel del bra som verkligen kan ge den hjälp på vägen man kan behöva.
 
Sv: Tonårsdotter

Nu har jag inte barn själv(vilket alla tycker man bör ha när man skriver här)men jag har erfarenheter av hur tonåringar kan bete sig å mår själv dåligt så jag har haf mkt kontakter med psykologer mm.
Dt behöver inte vara så att din dotter verkligen vill dö, visserligen kan hon säkert vara deprimerad men många tonåringar skär sig i armarna å i många fall just för att få uppmärksamhet.Du skriver att du har jobbigt med dig själv å vissa människor i dn omgivning å detta kan bidra till att du omedvetet ger din dotter mindre uppmärksamhet än hon behöver.Därför kan hon försöka få dig att uppmärksamma henne genom denna drastiska metod(vilket brukar funka när inget annat gör det)

Många skär sig för att få ut smärtan genom kroppen istället, det ger mindre ångest(det fungerar faktiskt) men jag tror inte att alla tonåringar skär sig pga detta, jag tror knappast att alla har upptäckt denna lindring.Jag kände många tonårs tjejer som skar sig för att de visste att andra gjorde det, de visste inte vad detta gav för effekt på dem men att man"skulle göra det".
Ni behöver absolut ta hjälp från en utomstående.Familjerådgivning å kurator/psykolog till eran dotter.
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Tonårsdotter

möjligt att det finns vissa psykologer som är bra, men av de som jag och andra vänner pratat med har ingen varit bra (förutom kuratorn på nuvarande skolan, om man nu kan klassa henne som psykolog.. men det borde man)
det är bara jobbigt att behöva "lämna ut sig" till någon man inte känner alls, speciellt om det inte fungerar sen och man måste byta psykolog och göra det där igen.. och igen o.s.v.
allra bäst att klara upp det med de som redan är inblandade
det blir så lätt stelt när man sitter hos psykologen, och (åtminstone ofta..) ingen vågar egentligen säga det den vill säga
 
Sv: Tonårsdotter

jag skar mig oxå när jag var mindre några gånger i veckan,händer max 4g per år nu,jag har någon jag kan prata med som förstår mig nu. men när jag berättade det för min bästa kompis för ca 1år sen så sa jag till henne att jag inte ville gå till en psykolog,men det är mkt bättre att prata med ng om det. jag skar mig pga jag höll för många känslor inom mig,jag grät inte utan skar mig istället för att få ut allt på en gång,sen hade jag mkt problem hemma och så, men försök att prata med henne om det,hota bara inte med psykolog som mina föräldar gjorde,det blev bara värre.
 
Sv: Tonårsdotter

"allra bäst att klara upp det med de som redan är inblandade"

Att klara av att göra det på egen hand är oerhört svårt när man mår riktigt
dåligt psykiskt, då kan en psykolog vara en stor hjälp.
 
Sv: Tonårsdotter

mm, det vet jag
men det ger också en väldigt bra relation om man lyckas
det bästa stödet man kan ha är nog ändå vänner, det är lättare att prata med dom än med en psykolog (i alla fall för mig)
 
Sv: Tonårsdotter

Psykolog, maybe. Men det kanske inte är något som går att prata om så. Kanske mer är, som Slice den överträffsäkra människan säger, att hon behöver uppmärksamhet osv. Om hon skär sig när ni "grälar", vad grälar ni egentligen om då? Anklagar du henne? Ställer henne mot väggen? Uppenbarligen väcker ju grälet något som får henne att må sämre, och det ligger ju då hos dig som äldre att stoppa grälen. Att vara förstående. Hur jobbigt det än är. Trösta dig med hur mkt lättare det blir om hon trivs mer med sin tillvaro.
 
Sv: Tonårsdotter

Det är tufft för en 14-åring att hantera känslor speciellt när det som skall vara hennes grund är skakigt.
Barn känner minst lika starkt som oss vuxna men har svårare att hantera känslor då dom är oförmögna att se bortom sig själv.
Dom kan inte ställa sig själva "vid sidan om" för att se sin situation som tredje person och får en bra överblick.
En tonåring kan sortera känslor, den kan hantera känslor på ett konstruktivt sätt och den kan faktiskt komma på bra lösningar för att hantera dom MEN det måste läras in. Ju tidigare desto bättre.
Som vuxen kan man lära in det på egen hand då hjärnan är såpass utvecklad men en tonåring är fysiskt inte utvecklad nog. Därmeot kan dom med hjälp av en vuxen ledas igenom hur man hantera kriser, hur man sorterar känslor och hur man bäst löser saker som inte känns bra på.
Just nu mår du dåligt och så länge du inte klara av att jobba för att bli mer än bara hålla dig flytande så kommer dottern inte heller att orka. Du behöver hjälp och dottern behöver hjälp.
Proffs hjälp och köerna till psyk är långa så vänta inte en minut till utan sätt bollen i rullning så fort du bara kan.
Glöm inte dig själv på vägen för genom att hela dig själv kan du hjälpa din dotter att hela sig.
Barn gör som vuxna gör och inte som dom säger.
Ju yngre, ju snabbare desto bättre för din dotter fixar inte att hantera sin ångerst.
I största allmänhet så är det precis som med 6-år, 9-år, 12-år och nu 14-år kriserna.
Barnet utvecklas mentalt, hormonellt, fysiskt osv och kommer i gungning där känslor kan storma rätt hårt speciellt hos mycket känsliga individer. Dom behöver en trygghet som står pall när det blåser, som orkar höra saker även om det är obehagligt. Där kan tex psykologen kanske göra mer nytta om barnet vill "skydda" föräldern eller känner sig konstig över att ha dödstankar och får skuldkänslor över detta.
Att en 14-åring tänker på döden (den vet att den inte är odödlig men det värsta av allt vet den att dom den älskar heller inte är odödliga) är inte ett dugg konstigt och inte heller fantiserar hur dom skall dö egentligen.
Genom att iscen sätta olika rollspel i hjärnan så kan ungdomen träna sig i hur den skall förhålla sig till döden. Ett sätt att bearbeta detta med döden och då den egna men också det värsta som skulle kunna hända att förälderna, syskon odyl dör.
En 14 åring gör samma sak som en 6 åring men tillvägagångsättet kan skilja sig pga mognaden.
Därifrån till att gå till att göra det man fantiserar om är en helt annan femma och det är när man märker att det gått för långt och att tonåringen är för vilse och man själv inte vet hur man skall hjälpa barnet att hitta tillbaka. Då behöver man desperat hjälp för att få barnet på rätt köl igen för annars kan den gå så vilse att den aldrig hittar hem igen.
Ge din dotter den hjälpen genom att söka hjälp för både henne och dig så ni får en chans att läka. Det är ni väl värda båda två.
 
Sv: Tonårsdotter

Hej försök att prta med henne vid bordet eller nåt försök vara till om hon låser in sig på rummet sätt dig utanför och prata med henne genom dörren, så hon ser att du bryr dig. Ingen som skär sig i armarna mår särkilt bra. Om du vill att hon ska prata med en psykologen eller kurator så ring till kuraton i skolan och säg åt henne att du vill att hon pratar med din dotter. vbet att det var en förälder som gjorde så på våran skola men vet inte om det funkar på alla skolor.
 
Sv: Tonårsdotter

Det är inte ofta jag håller med dig, Slice, men här är jag nog på samma bog som du.

jag har märkt att väldigt ofta pratar eller snarare grälar man om alla måsten, diverse olika krav hit och dit. Man kan behöva en sorts paus från det och bara snacka om sånt man VILL, försök ta reda på hur hon vill ha det, jag tror att hon är stor nog att fatta att ni inte skall vara serviceinrättning EGENTLIGEN. Hon vill inte skära sig EGENTLIGEN, hon är antagligen inte mobbad även om det känns så. Kanske kan ni åka iväg bara ni två. Försök komma överens om "regler" som ni båda tycker är rimliga - mitt tips är dessutm att om du "ger" henne mer ansvar så kommer hon antagligen att växa med det.

Ett exempel: När jag var tonåring hade jag otroligt svårt att passa tider, jag kom alltid försent och mina föräldrar var alltid galna på mig, jag tyckte självklart att de var asjobbiga, det var nog det vi gräade mest om. Sen hände en grej (som jag inte tänker berätta i detalj) och mina föräldrar la om strategi, de lät mig vara ute hur länge jag ville, med vissa villkor, en grej var att om jag sov över så var jag tvungen att ringa hem och säga var jag sov så de kunde ringa dit om de ville, en annan grej var att jag kunde ringa dem närsomhelst för att bli hämtad, det tredje var att jag alltid fick ett par hundra till taxi som man bara fick använda i nödfall. Och vad hände, jag kände att de litade på mig så jag kom i princip alltid hem i den tid vi hade innan. Jag missbrukade aldrig detta förtroende.
 
Sv: Tonårsdotter

Jag uppfattar det som att hon vill ha uppmärksamhet, vill bli sedd av NÅGON, men det betyder inte att hon vill ha uppmärksamhet av föräldrarna, det kan lika gärna vara någon annan speciell person.
Har en kompis som förut höll på att skära sig i armarna och sånt för uppmärksamhetens skull,
och jag känner igen mig själv i det där om att låsa in sig , för jag gör lika dant när jag tycker att mina föräldrar blir jobbiga.. eftersom ajg anser att dom itne har något med mitt privatliv att göra om ajg själv inte väljer att dela med mig av det :smirk: .
Men, när man väl delar med sig av saker , så vill man inte att det ska sopas under mattan, man vill inte höra att man är för ung för vissa känslor, för att tycka om personer, eller liknande saker ..
i tonåren har man otroligt känslostormar och allt blir ofta kaos i huvudet, det kanske man ska ha lite förstående för. :crazy:
 
Sv: Tonårsdotter

Det jag kan bistå med i denna tråden är min egna erfarenhet som ungdom. Har själv mått dåligt sedan 12-13 års ålder, och kännt mig helt utstött i livet, enda att inte vara bi i bikupan.:smirk:
Jag kom till slut till en kurator på barn och ungdomspsykologiska, ville verkligen inte dit sedan jag träffat värdelösa psykolger förut, men det hjälpte något oerhört! Så bra som jag mår nu har jag inte mått så länge jag minns. Helt tvärtom om mot den tjejen som för ett år sedan låg inlåst på sjukhuset.
Tycker inte det är något fel alls i att kontakta t.ex BUP och prata med dom om vad de tycker ska göras, de kan undersöka, bedöma och ge diagnos, och de är utbildade för det, vilket jag är säker på att de flesta 'amatör-psykologerna' här inte är :angel: Inget illa ment, men när det gäller saker som det här tycker jag att det ska bedömas professionelt.

Jag vet att många vill ha uppmärksamhet och söker det genom att skada sig själva, de kanske inte kan eller vågar säga vad de egentligen känner/vill. Frustrationen som det medför att inte bli förstådd (fast man ser efteråt vilka jäkla krav man satt på andra, de kan väl inte direkt tolka sårskorpor) ledde i mitt fall till att jag började må ännu sämre.

Mitt tips om det ej framkom tydligt nog:
Kontakta BUP och prata med dom, om din dotter går med på att gå dit så ge det en chans!

Lycka till.
-Anna
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag hittade några gamla anteckningar som jag skrev för 7-8 år sedan: “Jag önskar att jag kunde få en injektion med livslust som varade...
Svar
0
· Visningar
1 340
Senast: cassiopeja
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Efter mitt förra blogginlägg kom jag att tänka på det här med att jag var bra på att förtrycka mig själv under min uppväxt… Och då kom...
Svar
19
· Visningar
3 432
Senast: cassiopeja
·
Hundhälsa Jag har hand om en väninnas hund medan hon själv är utomlands. Hunden i fråga är en chihuahua, 5 år gammal. Har själv en ettårig...
2
Svar
23
· Visningar
3 775
Senast: Nirvana
·
Relationer Osäker på om tråden borde ha prefixet "relationer" men det är ju en typ av relation. Jag är rädd(?)för folk... och det blir bara värre...
2
Svar
31
· Visningar
6 116

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Guldfasanerna
  • Rintränings- och utställningstråd
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp