Tonårstjej som mår skit

[Stormogul]

Sv: Tonårstjej som mår skit

Om du tittar i högra hörnet på inlägget ser du vem hon skriver till. Du har själv skrivit inlägg riktade till mig som skulle vara till TS så du ska nog hålla lite bättre koll i fortsättningen så blir det lättare.

Sorry! Är ny här, så jag kan inte så många funktioner!

 

[SoffiProppi]

Sv: Tonårstjej som mår skit

Förstår om du mår dåligt o är orolig. Jag är själv tonåring o förstår nästan precis hur din dotter mår. Tycker ändå hon verkar vara en stark person. Många styrkekramar till er!

Hoppas verkligen allt löser sig för er! Min kompis har befunnit sig i samma sits som din dotter, men med fantastiskt stöd från skolan mår hon nu toppen bra. Även hon är ett genibarn i Bild o Musik.

 

[Skogstamefan]

Sv: Tonårstjej som mår skit

Usch, du har det inte lätt. Känner igen mej mycket i din beskrivning om "helvetet" med dottern, befinner oss i ungefär samma situation här. Skillnaden, är att här får vi inget stöd, utan det verkar som de tror att det är vårt (föräldrarnas) fel. Och gudarna ska veta, att jag vänt ut o in på allt i vårt liv, för att försöka hitta vad vi gjort för fel! Eftersom det blivit så här. Har gått hos en kurator ibland, och hon säjer, att man inte ska anklaga sej själv, och att vi inte gjort nåt fel, men det är lätt att börja anklaga sej själv med tankar som, jag skulle nog inte ha skiljt mej från hennes far, osv..då hade nog allt varit bra..

Jag tycker inte att du ska ha ångest över att du berättat. Man kan ju inte gå och bära det inom sej och ha en mask, som om allt skulle vara bra, då blir man nog tokig. Jag har berättat för vissa utvalda vänner, men borde nog ha berättat för mor o farföräldrar osv, men orkar inte just nu. Förhoppningsvis, så förstår släkten lite iallafall, av vad ni går igenom.

Du får gärna skicka PM o prata av dej, då du orkar, det är bra att släppa på ventilen ibland..

 

[Litenvit]

Sv: Tonårstjej som mår skit

Usch, du har det inte lätt. Känner igen mej mycket i din beskrivning om "helvetet" med dottern, befinner oss i ungefär samma situation här. Skillnaden, är att här får vi inget stöd, utan det verkar som de tror att det är vårt (föräldrarnas) fel. Och gudarna ska veta, att jag vänt ut o in på allt i vårt liv, för att försöka hitta vad vi gjort för fel! Eftersom det blivit så här. Har gått hos en kurator ibland, och hon säjer, att man inte ska anklaga sej själv, och att vi inte gjort nåt fel, men det är lätt att börja anklaga sej själv med tankar som, jag skulle nog inte ha skiljt mej från hennes far, osv..då hade nog allt varit bra..

Jag tycker inte att du ska ha ångest över att du berättat. Man kan ju inte gå och bära det inom sej och ha en mask, som om allt skulle vara bra, då blir man nog tokig. Jag har berättat för vissa utvalda vänner, men borde nog ha berättat för mor o farföräldrar osv, men orkar inte just nu. Förhoppningsvis, så förstår släkten lite iallafall, av vad ni går igenom.

Du får gärna skicka PM o prata av dej, då du orkar, det är bra att släppa på ventilen ibland..

Ta avstamp från dagen som är. Oavsett vems "fel" det är - om någons - så är det från och med NU som ni kan göra något. Det går inte att börja göra något åt saken från och med igår, så skit i att slå dig själv i huvudet med något du kanske kunde gjort bättre tidigare.

Styrkekramar till er som skrivit och till era tonåringar.