Om det här är en tramstråd så får jag kanske ventilera min extrema frustration över Ingmar Bergman som kursen ger mig just nu - han höll mig uppe till fyra föregående natt och lämnade mig med svidande ögon. Jag har blivit matad med honom som kulturelitens cinematografiska guldkalv sedan barndomen men nu när jag läser kursen och tar del av hans anteckningar, intervjuer och arbetsböcker så är det ingen gudalik varelse med megafonen i en hand och filmklappen i den andra som reser sig ur manusskripten.
Jag vet inte vad jag förväntat mig, men hans ansikte är bara en vanlig mans, hans röst som vilken annan mans som helst, de slitna kläderna, en historia som flera kanske skulle känna igen sig i - sonen och den auktoritära fadern. Jag vill nästan göra som matadoren i tjuren Ferdinand - jag vill ju att han ska provocera mig! Dra fram känslor! Stånga mig i bröstkorgen, gör så att jag tappar andan. Jag förväntade mig en känslostorm.
Men nej, där sitter han och nickar och pratar vänligt i sin slitna jacka. Hade jag inte vetat att det var han hade det kunnat vara vem som helst. Jag vet inte riktigt vad det var jag sökte, men det var inte vad jag fann, även om det inte är dåligt. Det är bara .. förvirrande.