Alltså fangirls är jävligt knepiga. Jag kan bara ta från min egen för jag är en sådan som tycker att man skall tala om även de dåliga sidorna - om de är sanna, såklart.
Min favorit har slagit sina barn för de allra mesta saker (leker högt, äter långsamt, dåliga betyg, tjöt för att det gjorde ont att tappa något tungt på foten, passerade tvn och gick ivägen för den etc., etc.) och har också erkänt att det är hans syn på hur uppfostran skall fungera - 'Man ska börja när de är fyra!', modigt att slå en fyraåring. När han kom hem fick deras mamma säga åt barnen att springa och gömma sig och, som barnen sa, 'take the abuse'. Jag tycker det är viktigt att prata om, speciellt som många romantiserar sönder honom som familjefar och man för att han är söt när kameran är på, ungefär.
Istället är det barnen - de som har blivit slagna - som har fått en jäkla massa skit i den här romantiseringen. De är de man hatar på för att de berättat om sin uppväxt och för att de ruckat på bilden de så fint målat upp. Och fan, jag kommer inte låtsas som att han var en perfekt far eller make, jag kommer fortsätta protestera mot #otp-taggarna och alla gulliga captions av respekt för barnen och ex-frugan. Alla på tumblr kör den sockervaddsrosa versionen (en anledning till att jag drog, jag orkade inte med 'blinda fans') och de som ifrågasätter den blir tittade väldigt argt på. En sa att 'han slog dem inte, han disciplinerade dem!'. Really.
Det är ju också intressant, liksom - hur mycket ska man låta bli att berätta, om man vet att det är sant? Det är ju alltid någon som finns där bakom med en massa lidande i bagaget också som man vill respektera som blir jäkligt trampad på om man inte vågar se kritiskt på den som utsatt denne för saker. Ibland känner jag mig ensam som gör det.
