Trivdes ni i skolan?

[Lycan]

Jag trivdes mycket bra år 1-5. Jag gick på en liten skola där vi hade världens godaste hemlagade mat. Vi var 12 elever och alla lekte med alla. Vi var som en stor familj. Sedan lade kommunen ner vår lilla skola och jag fick börja 6:an på en större skola. Efter det sög livet och jag ville mer eller mindre bara försvinna från planeten. Lektionerna blev kanske bättre men allt annat blev sämre. Jag tappade mina kompisar och de flesta elever på den nya skolan var inte så snälla. Så nu i vuxen ålder har jag svårt för människor från min egen årskull. De blir stämplade vid första anblicken tills de har bevisat att de är bra människor.

 

[Eli]

Nej jag fick en chock redan när jag började 6-års. Gick inte på förskola utan var hemma med mamma tills då. Förstod inte alls varför alla barn skulle göra samma saker och lyssna på fröken. Kände mig även underlägsen de andra barnen och förstod inte riktigt hur man skulle bete sig och vara en bra kompis. Hade svårt att få kompisar i klassen och på fritiden umgicks jag med barn som var ett eller två år yngre än mig, vilket jag skämdes för av någon anledning.

I mellanstadiet skildes mina föräldrar och de har aldrig haft någon bra relation efter det och det påverkade mig väldigt mycket i skolan också.

Hela skoltiden fokuserade jag på det sociala spelet och att försöka passa in så det blev inte så mycket plugg gjort. Hade lätt för att lära men gjorde aldrig mer än det absolut nödvändigaste för att få betyg. I gymnasiet fick jag dock några bra lärare som såg mig och peppade mig så i deras ämnen fick jag bra betyg.

 

[Angel]

Jag trivdes ok i lågstadiet och mellanstadiet men gick i en väldigt stökig klass i högstadiet där ungarna var arslen mot både varandra och lärarna och vi inte direkt fick lära oss någonting heller eftersom det var så rörigt. Det var både tråkigt för att jag saknade umgänge men också för att det kändes som slöseri med tid. Kändes mest som jag satt i biblioteket och läste böcker. Såhär i efterhand borde jag nog försökt få byta skola till en med lite bättre rykte. Gymnasiet var däremot kul och universitet älskar jag.

 

[kökshäxan]

Ganska sent också Australien för bara några år sedan? (på ett sätt tycker jag alltid om när någon kritiserar den filmen bara pga att det inte var ok då som 12 åring ) Men kultursverige är upprörda ändå över förbuden (men inte Jersild vilket hedrar honom han skriver att han inte skulle gjort om det). Ganska sexistiskt är det inte? Tänk en film om en flicka 11 år som går runt och tänker på sex hela tiden och med närbilder på skrevet när hon onanerar och så ha sex med en 30+? årig man? (minns jag vagt men hittar inte i recensioner, blundade iofs säkert en del) osv.

Var det inte Kay Pollak, regissören av filmen, som svarade att han inte skulle tagit med vissa scener idag? Jag läste det på wiki men hittade inget om att Jersild uttalat sig.

 

[kökshäxan]

Jag trivdes på det stora hela riktigt bra i grundskolan, men så här i efterhand kunde en del varit betydligt bättre. Hade en lärare i lågstadiet som satte dåliga betyg, nästan bottenbetyg, i alla ämnen utom de vi hade skriftliga prov i där hon inte vågade sänka mig. Förutom betygen utnyttjade hon alla chanser att ge sig på mig, bland annat hittade hon på att jag hade talfel, läspade, och jag fick gå ifrån några gånger varje månad för att träffa talpedagog och göra talövningar som inte gav något alls. Det hängde kvar ända tills mitten av högstadiet när det kom en ny talpedagog till skolan som direkt sa att det här var underligt: -Du har inget talfel, det finns inte ens en tendens till läspning. Och sen var det slut med besöken hos talpedagogen. Riktigt dåligt att ingen sa ifrån innan utan bara gick på vad en lärare från lågstadiet ville. I och för sig gjorde det inte så mycket för jag tyckte själv aldrig att jag läspade - jag var ju inte döv.

Då förstod jag inget av det läraren på lågstadiet höll på med utan det var så det var bara, inget jag funderade över, men nu som vuxen går det att se varför hon gav sig på mig. Jag kommer från en politikerfamilj och min pappa var också ordförande för den lokala Hem & Skola-föreningen och politiskt stod han i motsats till läraren och gick emot henne på mötena som han nog dominerade genom sin erfarenhet som politiker gissar jag och hon tog ut det på mig. Mina föräldrar borde sagt ifrån men de var ointresserade av min skolgång och allmänt frånvarande som föräldrar skulle man kunna säga.

Gymnasiet trivdes jag inte så bra med, tyckte tempot var alldeles för högt med enormt mycket läxor och prov och att undervisningen inte höll måttet. Samtidigt hade jag i två naturämnen helt fantastiska lärare, särskilt en av dem. Han lärde mig hur man tänker och strukturerar upp matematiska problem och är den lärare innan universitetet som utan tvekan betytt mest, kanske mest av alla lärare jag haft. Så gymnasiet var lite blandat med en del dåligt men också riktigt bra.

Universitetet passade mig väldigt väl, kunde inte bli bättre, jag kom bra in det direkt och fick faktiskt själv börja undervisa i matematik redan som förstaårsstudent och sen fortsatte det på den vägen.

 

[Badger]

Var det inte Kay Pollak, regissören av filmen, som svarade att han inte skulle tagit med vissa scener idag? Jag läste det på wiki men hittade inget om att Jersild uttalat sig.

Säkert, garanterat, jag var nog absolut slarvig.

 

[Qelina]

Tänker på grundskolan. Trivdes ni i skolan eller inte? Vad tror ni det var som gjorde att ni antingen trivdes eller inte trivdes?

Jag var inte så förtjust i skolan men klarade mig genom den med mycket vånda och stort besvär.

Jag trivdes inte alls, höga krav på mig själv, lärare som egentligen borde anmälts för sexuella trakasserier, väldigt mobbad, kunskapstörstande och ville alltid lära mig mer än på den nivån i skolan än vad lärarna var, sattes alltid bredvid dom andra barnen vid skolbordet och i grupparbeten för att lärarna rakt ut sa att jag som var så skötsam skulle ta hand om barnen med problem, ofta stora problem.

Sen förutom mobbing och lärarna som utnyttjade mig så var grupparbeten det allra allra värsta, det slutade alltid med att jag fick göra allt arbete, att jag fick ta hand om alla andra, att ingen annan engagerade sig, att jag blev en extra lärare, att jag tyckte det var hemskt att klara av både skolan och det sociala pga aspergern och jag önskar att jag hade fått diagnosen tidigare så jag kanske kunde ha fått göra mitt på egen hand och inte hade behövt jobba i grupp eftersom det var sjukt, sjukt svårt för mig.

Mina höga krav ledde till att jag kraschade. Jag kunde sitta uppe och plugga till ett på natten, mina föräldrar kom och sa att jag skulle sova, gick och la mig och sen gick jag upp igen vid 3-4 och fortsatte, pluggade alla helger och jag fattar nu i efterhand att jag lätt kunde fått MVG i alla ämnen som jag fick med mindre än hälften av det arbete och plugg jag gjorde.

Det finns hjälp för dom utåtagerande barnen men för mig, den tysta tjejen som i perioder inte pratade alls med någon förutom familjen och närmsta vännerna sågs inte, presterade på topp i alla ämnen. Jag blev lämnad. Kunde inte hejda mig och behövde på samma sätt som dom som fick kämpa i skolan behövt hjälpt att begränsa mig, fick vi ett arbete som skulle vara på 4 A4 sidor skrev jag 34 sidor, jag var då 13-14 år.

Pga aspergern har jag haft väldigt lätt att memorera saker men alldeles för mycket detaljer och öppna frågor var inte alls bra för mig. Om man på ett prov fick frågan "Berätta om Egyptens gudar" eller " Skriv allt du vet om medeltidens historia", hur tusan ska man få med allt det på 1-3 timmar eller hur lång tid man nu hade på sig? Och detaljer, det skrevs nog ner enormt mycket med än vad lärarna ville veta. Kunde läsa igenom en text på 300 sidor, sen skrev jag en egen sammanfattning och lärde mig det utantill, hade nästan fotografiskt minne för jag brukade sätta mig och stirra på det jag skrivit innan proven och liksom memorera det så att jag sen kunde plocka fram var just den faktan stod på vilken sida. Lärde mig ofta helt oviktiga saker som typ att en viss molekyl vred sig i 5,6 graders vinkel.

Och för att avsluta det hela fast det finns mycket mer så var det en sak som mina föräldrar brukade säga nämligen "Gör bara ditt bästa", i vuxen ålder har jag förstått och fått förklarat efter att vi pratat om det att dom inte menade så men jag tog ju allt ordagrant och att jag ju visste att mitt bästa var MVG+++ så mina föräldrar ansåg att dom tog bort kraven från mig och att jag alltid fått höra från dom när jag försökt säga att dom hade för höga krav så ansåg dom att dom inte hade några höga krav alls. Och inställningen hemma var i allt vi gjorde att när man tror att man är helt slut har man 70% kvar att ge...

Lärarna pressade också, dom ansåg att jag var så duktig att jag t.ex. gjorde hela högstadiets naturämnen som kemi, biologi, fysik på en termin. I första klass låg jag på samma nivå som dom som gick i trean/fyran.

 

[Smulis]

Nej, jag blev mobbad under hela grundskolan så skolan var något jag avskydde och hade ångest inför dagligen. Under framför allt lågstadiet så kunde jag inte ens gå till och från skolan då jag blev förföljd av mina mobbare hela vägen så jag fick skjuts av min pappa om inte mamma gick med mig fram och tillbaka. Jag vågade dock aldrig berätta att jag blev mobbad utan mina föräldrar fick reda på det tack vare att en kompis till mig som gick klassen över mig berättade det för sin mamma som i sin tur berättade det för mina föräldrar då. Varför jag inte vågade berätta det för dom minns jag inte, vet inte om jag skämdes över det eller något.

Så nej skolan är inget jag ser tillbaka på med saknad om man säger så.

 

[trazel]

År 1-6 trivdes jag mycket bra. Gick i en liten skola på landet och var kompis med allt och alla, och hade dessutom lätt för mig.
År 7-9 gick jag inne i stan och vi från landet blev väl allmänt lite mobbade, jag hade fortfarande lätt för mig, men skolkade väl i ganska stor omstäckning. Livet var jobbigt på fler plan än skolan då.
Gymnasiet skolkade jag mest igenom - Inga riktiga vänner och fel linje som inte intresserade mig alls. Fick dock slutbetyg eftersom jag ändå hade rätt lätt för mig.