Trivdes ni i skolan?

[Milosari]

Jag bytte skola rätt många gånger. Började på en Waldorfskola. Jag kunde redan läsa och räkna, så jag struntade i att sitta inne på lektionerna vilket var helt okej. Efter lite strul med ledningen där började jag på en annan, nystartad Waldorfskola. Men de var überreligiösa och jag hatade det. Slutade efter ganska få månader och blev satt i kommunal skola (3:an). Gick där t o m 6:an och älskade det. Jag hade en fantastisk klassföreståndare. Högstadiet fanns på en annan skola men där trivdes jag inte alls. Det var så hård stämning och klasskompisarna var inte särskilt trevliga. Så efter några månader bytte jag till en ny skola och där trivdes jag igen som fisken i vattnet. En mycket bra klassföreståndare där med, nog den bästa jag någonsin haft.

Jag är i alla fall glad för att jag fick byta skola när jag ville, och att jag bodde i en stor stad så det var möjligt.

 

[gul_zebra]

Ja och nej. Jag trivdes med själva plugget, älskade att lära mig, gör det än idag. Däremot trivdes jag inte alls med grupparbeten, raster, gympalektioner, friluftsdagar och skollunch som alla har en gemensam faktor i att jag var tvungen att försöka socialisera med andra elever eller stå ut med sämre struktur än vanligt. Hade hellre suttit kvar i klassrummet och pluggat lite till istället.

 

[hastflicka]

Lagstadiet var okay, jag minns inga stora omvalvande saker fran den tiden. Det var varken bra eller daligt.

Sedan i arskurs 4 forklarade min larare for klassen att det inte var nagon ide att forklara for mig for jag forstod inte i alla fall ... samtidigt som hon forklarade for Pappa nar han ringde (for att mina kompisar sa att jag inte fick svara pa fragor) att det var ingen ide att lata mig svara da jag ju svarade ratt. Jag minns angesten fran den tiden och tyvarr holl den kanslan i sig genom hela hogstadiet och gymnasiet tillsammans med kanslan av att inte kunna nagot.

Jag hade inga problem med kompisar utan hangde med alla grupper i klassen och var val sedd av alla.

Jag alskade universitetet dar jag antligen kande mig som likvardig och att jag kunde nagot

 

[tanten]

Avskydde låg och mellanstadiet pga usla lärare och mobbing.
Högstadiet blv bättre för då fick jag fick en braompis och höjde min status rejält.

Tuff gymnasietid pga problem hemma. Universitetstiden var härlig och jag fick många vänner. Älskade alla intelligenta samtal och de smarta personer jag mötte.

Så nej, grundskolan minns jag med avsky. Jag hade mina vännerutanför skolan. Vi var ett gäng som hängde ihop i en förening och vi hade stenkul. Skolkamraterna var intemina vänner.

 

[Korven]

Ja och nej. Jag trivdes med själva plugget, älskade att lära mig, gör det än idag. Däremot trivdes jag inte alls med grupparbeten, raster, gympalektioner, friluftsdagar och skollunch som alla har en gemensam faktor i att jag var tvungen att försöka socialisera med andra elever eller stå ut med sämre struktur än vanligt. Hade hellre suttit kvar i klassrummet och pluggat lite till istället.

Grupparbeten? Du menar när de skriver av det du gjort för att du var snabbare?

 

[Raderad medlem 94602]

Socialt: Ja! Gick på mindre ort där vi var många som hängde ihop både i och utanför skolan.
Själva skolarbetet: Både ock. Jag har inget läshuvud (dyslexi och dyskalkyli) men vissa ämnen gillade jag och presterade hyffsat i. Andra var ångest pga att jag var "så dålig". På min tid fanns inga diagnoser och därmed ingen förståelse för lågpresterande.

 

[Kilauea]

I mellanstadiet hade jag troligen depression, har vi insett såhär många år efteråt.
Högstadiet var jobbigt med mobbning.
Så nej, jag trivdes inte. Inte förrän jag började gymnasiet, då jag läste ett program där alla, nästan, mina klasskamrater var lika djurtokiga som jag (läste naturbruk, djurvård).
Det spelade liksom ingen roll där om mina närmaste vänner var sjuka tex, hela klassen umgicks.
Mina närmaste vänner idag är folk jag träffade på gymnasiet .

 

[Sel]

Absoolut avskydde 1-6. Det fanns ingen valfrihet, ingen anpassning, man var fast med samma sketna lärare i så gott som alla ämnen utom idrotten som var ännu värre. Jag tyckte det var aptrist och tyckte inte om att umgås i stora grupper - skolkade första gången redan i ettan.
Högstadiet var bättre, bara vardag, varken positivt eller negativt. Här visste man i alla fall att om man vantrivdes i ett ämne/med en lärare väntade något annat en timme senare.
Hatade fortfarande idrotten och gled istället iväg till hästen som jag hade stallad ungefär tRe minuter bort.

Har alltid haft bra betyg och goda resultat i skolan, men de sex första klasserna var bedrövliga på alla sätt och vis, och då var jag varken mobbad eller särbehandlad av de andra eleverna. Det är förbaskat trist att läsa att så många andra också upplever de tidiga skolåren så negativt.

 

[Kattennizze]

Nej. Avskydde hela skiten. Dock hade jag som tur va lätt för att lära mig så klarade av eländet rent kunskapsmässigt.

 

[Saigon]

Jag älskade skolan i låg- och mellanstadiet. Hade ynnesten att få gå i små klasser med härliga, snälla kamrater och underbara lärare. Vi hade i lågstadieklassen tre elever med downs syndrom som egentligen skulle ha gått i specialklass. Men på försök sattes de i vanlig klass tillsammans med lärarassistenter. Det blev otroligt lyckosamt för oss allihopa! Det var stundtals utmanade och tålamodsprövande med det gav oss insikter och utvecklade oss på ett sätt som jag är otroligt tacksam för idag. Sammanhållningen i klassen var superstark!

På högstadiet började min förtjusning i skolan sjunka. Men jag räddades av att ha en bästis som gjorde att jag trots det inte ville missa en minut av skolan.

Gymnasiet var minus bästis och jag minns bara tiden som extremt uttråkande. Jag skolkade då och då och tog inget på allvar. Alla lärare utom en var urusla och skolan likaså.

 

[parellikusken]

Som ADHD-barn var skolan komplicerad, sitta still och fokusera var inte min grej. Som tur är har jag alltid haft lätt för mig att lära så det har fungerat ändå.
Jag var dock mobbad genom hela grundskolan och mådde dåligt över det, så det var nog det största problemet.

 

[starcraft]

Jag trivdes bra fram tom fjärde klass. Från sexan-sjuan tyckte jag det var pest. Jag hade svårt med kompisar, men utan att vara direkt mobbad, jag var bara inte med. tyckte det var jobbigt att bli intryckt i någon mall som jag inte passade i. Jag var dålig på engelska, men fick ingen extra hjälp. Jag var duktig på matte, men var sjukt understimulerad och sov mig igenom de flesta lektionerna, men ingen brydde sig eftersom jag hade alla rätt på proven. Gymnasiet var bättre även om jag inte direkt älskade det så var det 50 gånger bättre än högstadiet.

 

[Modest]

Grundskolan, njae. Framför allt inte socialt. Hittade liksom inga likasinnade, utan förställde mig på olika vis för att passa in i diverse grupper. Var ganska ensam. Min mamma ville dessutom att jag skulle gå i specialklass på mellanstadiet och sedan byta skola till högstadiet, vilket gjorde att jag också rycktes upp ur de sociala sammanhang jag skapat mig.

Skolan i sig gick väl bra, ansträngde mig inte ett dyft och gick ur grundskolan med medelmåttiga betyg som räckte för att komma in på natur.

 

[villhöver]

Jag har trivts i skolan, hela vägen. Har haft ganska lätt för mig lärandemässigt och socialt, så skolan har inte varit något bekymmer - även om jag kunnat tycka att jag spenderat alldeles för mycket av min vakna tid där
Störigast har nog varit när jag fått "kritik" för att jag jobbar för snabbt - men det släppte lärarna senare eftersom de upptäckte att jag inte slarvade för att det gick så fort, utan hade rätt även om det gick fort.
Detta hängde med även till högskolan - men då kurskamrater som inte ville sitta nära mig vid salstenta då jag var klar för fort och de blev stressade av det (de sa det öppet till mig). Jag kan inte hjälpa att jag är snabb...

 

[gul_zebra]

Grupparbeten? Du menar när de skriver av det du gjort för att du var snabbare?

Haha I wish! Jag var så blyg så jag försökte bara följa med strömmen - fanns inget att skriva av

 

[Ponnyryttaren_02]

Jag trivdes inte i grundskolan. Jag har för mig att låg- och mellanstadiet var okej men inte så mycket mer än så, men högstadiet var ett helvete. Jag var så himla ensam och utanför vilket tog mycket energi, jag kunde liksom inte vara mig själv utan försökte hela tiden vara normal för att passa in men det funkade såklart inte. Hade hoppats att gymnasiet skulle bli en nystart men det blev det inte, jag är fortfarande minst lika ensam. Jag får väl se om det någonsin blir bättre

 

[clusia]

Nja både och. Jag hade rätt bra kompisar och en bra bästis så jag var inte ensam på något sätt.
Jag hade så himla dålig självkänsla och försökte mest gömma mig på lektionerna. Vågade aldrig fråga om hjälp i kombination med många rätt opedagogiska lärare gjorde att jag var ganska dålig i skolan vilket sänkte mig ännu mer. Önskar att någon lärare fångat upp mig mer och stöttat mig.

 

[Björk]

Skolan i sig var toppen hela vägen. Jag gick 1an o 2an i Stockholmsförort och började 3an på liten bruksort dit vi flyttat. Blev jättepoppis i nya klassen, alla ville leka med mig och det var smickrande, men nästan lite jobbigt. Mellanstadiet var en fantastisk tid - vi var en bra o schysst klass och minns många roliga lekar och partyn som vi hade då (80-tal).

Däremot var det tufft på det sociala planet i högstadiet; jag o mina två bästa vänner var ”töntar” och kände oss ganska utanför o fick höra en del taskiga tillmälen mm.

Under de tre åren lärde vi oss att hålla oss, ibland gick vi inte på toa på hela dagen.... Orsaken var att samtliga toaletter fanns nere i uppehållsrummet och där ville vi INTE synas... där satt alla tuffa och vi kände hånfulla blickar o hörde fniss osv när vi gick dit.

Dessutom pluggade vi och visade lärarna respekt, då fick man stå ut med att höra att man var en plugghäst och fjäsker.
Hade en lärare i engelska o tyska som gjorde allt värre genom att efter varje prov informera hela klassen om vilka som fick tre högsta poängen- han kallade det ”guld, silver och brons”. Jag hade nästan jämt guld eller silver och det var ju bra, men att han sa mitt namn varje gång gjorde ju bara att vissa i klassen ännu mer såg mig som en tönt, fjäsker o plugghäst.

Jag hade lätt för mig i skolan, på gymnasiet gick jag ut med högt medelbetyg. På gymnasiet hittade jag mer mig själv igen; vi blandades upp med andra eftersom vi gick på grannorten. Jag valde också en teoretisk linje där majoriteten VILLE lära sig något och pluggade. Jag blev mer utåtriktad och vågade visa mer av mig själv.

Universitetet var ju liksom en helt annan sak, där gick jag efter att ha jobbat tre år; på utbildningen krävdes (då) minst ett års arbetslivserfarenhet och de studierna var ju mycket mer av eget ansvar. Alla var vuxna och vi gick där för att få en riktig yrkesutbildning (HR).

 

[Ajda]

Älskade låg och mellanstadiet. Jag tycker om att lära mig saker och var vetgirig.
Högstadiet innebar ny skola och nya uppblandade klasser. Hårt klimat och kompisgänget splittrades. Mina bästa vänner började festa och jag var inte alls mogen för det. Var ensam ett tag innan jag hittade nya kompisar men det blev aldrig riktigt en känsla av att vi var ”bästa vänner som umgås i vått och torrt”.

När jag sen började gymnasiet hamnade jag i ett fantastiskt kompisgäng och jag har bara fina minnen från den tiden. Vi hade så roligt. Vi är bästa vänner än idag (är 33 nu).
Jag sörjer litegrann mina kompisar från låg och mellanstadiet att vi inte har kontakt idag. För jag har så fina minnen av dem och upplever de barndomsminnen som bland de bästa stunderna i mitt yngre liv. Min ena kompis bodde på landet med hästar och bad. Ja det var en idyll som jag ser tillbaka på med värme.

 

[Mineur]

Ja, det tror jag. Jag har inga superstarka minnen från varken låg- eller mellanstadiet, så jag antar att det liksom mest knatade på bara.

I högstadiet var årskurs 6-8 helt okej, men i 9:an var jag ganska ledsen och ensam. Jag var inte mobbad som så, men hade heller inte några direkta vänner i skolan eftersom de jag umgåtts med dittills bestämde sig för att de inte ville vara med mig längre.