För flera år sedan var det en man som ofta var ute med sin ljusa labbe vid mitt dåvarande jobb. Den hunden gick alltid lös, trots stadsmiljö (dock med gräs bredvid vägarna, grönområden osv). Det var just en sådär löjligt lydig hund. Aldrig att jag såg den avvika en millimeter från vad den förväntades göra. Fotgående varje gång de mötte någon eller korsade en bilväg, blixtsnabb och tveklös inkallning oavsett vad som dök upp, varken hund eller husse rörde en min ens om de mötte en hund som gjorde utfall... Husse såg alltid nöjd ut, hunden gick alltid med glatt gungande svans och verkade väldigt nöjd med livet på alla sätt (och var i utmärkt hull). Där och då började t.o.m. jag tänka att det kanske vore bra att ha en labbe
Jag pratade med husse någon gång också och berömde honom och hans fina hund. Han var jättetrevlig, men vi var ju båda eniga om att det var lite lättare för honom med labbe än för mig med saluki

Samtidigt hade han valt labbe och varit jättenoga med träning från start just för att få till det så bra som det då var. Otroligt inspirerande ekipage att möta!