Uppfostran (er vs era föräldrars mm)

[Askur2017]

Det har inte min dotter sagt. Hon har sagt att hon inte vill ha barn, bo ensam i ett hus på landet fullt med katter och ha massa hästar.

Hur gammal är hon? Min ville inte heller ha några barn förrän hon fyllt 16

 

[clusia]

Hur gammal är hon? Min ville inte heller ha några barn förrän hon fyllt 16

8 så det kan ju ändras med andra ord

 

[Skrottiskrott]

Just det, jag kan verkligen rekommendera boken "Boken som du önskar att dina föräldrar hade läst" av Philippa Perry, samt podden "Kära barn", numera "Kära barn 2.0", med Louise Hallin.

 

[Badger]

När det gäller barnuppfostran, vilka är era grundpelare?
Är uppfostran något ni tänker mycket på och har mål ni strävar mot eller är ni mer det blir som det blir?

Hur tänker ni om ni tänker på hur era föräldrar uppfostrade er, vad tar ni med er som ni vill göra lika och vad tar ni med er som ni vill försöka göra annorlunda?

Har ni läst någon bok eller sett något program ni vill rekommendera?
Eller tvärtom något ni tar avstånd från?

Har inga grundpelare men läste på en del och vi skaffade samsyn innan barn. Alla mor och farföräldrar har hyggligt rimliga uppfostringsmetoder. Men man kunde ju såklart förbättra något och sedan är väl bara att vänta på vad man får för kritik själv. Men i allmänhet, vara artig mot barn tex och resonerande och förklarande och liknande.

 

[Anna]

Hur gammal är hon? Min ville inte heller ha några barn förrän hon fyllt 16

Jag vill inte ha några förrän jag var 38

Hemma hos oss handlar det mycket om respekt. Vi respekterar varandras gränser, varandras nej och varandras känslor. I den mån det går, givetvis. Vissa NEJ från en fyraåring kan inte riktigt gälla rakt av i alla situationer, såsom att balansera på fönsterbräden eller försöka gå ut själv i minusgrader i trosor och mössa. Visst blir vi arga ibland - alla tre - men vi ber om ursäkt om vi gjort fel och ingen är långsint. Och det är inte alltid lätt för en fyraåring att respektera vuxnas gränser och kroppsliga integritet heller och det köper vi.

Jag har pratat med henne som jag pratar med en vuxen (på lite anpassad nivå) sedan hon var bebis och det fortsätter jag med. Hennes pappa också även om han har en tendens att ibland glida in i lite förenklat språk, en arbetsskada. Tror dels att det får henne att känna sig delaktig på ett bra sätt men hon har också ett sjuhelsikes ordförråd.

Man får fråga om allt och vi försöker svara på allt, även om det ibland är lite komplicerade frågor. Jag hoppas att det fortsätter även när hon blir större och kan ha ännu mer filosofiska funderingar.

Annars är det viktigt för mig att inte prata om vikt och utseende och sådant på ett negativt sätt. Jag suckar inte framför spegeln åt finnar och gråa hår (OT: ska man verkligen behöva ha dem simultant?!) eller vägrar gå ut utan smink. Man får vara som man vill.

Och så är det viktigt att vara artig tycker jag. Jag håller såklart inte Ribbing-nivå, men man hälsar och tackar och säger "kan jag få" istället för att bara peka på en frukt och grymta

 

[BernT]

Det har inte min dotter sagt. Hon har sagt att hon inte vill ha barn, bo ensam i ett hus på landet fullt med katter och ha massa hästar.

Haha min med. Minus katter då men massa hästar men ibland kommer det ”när jag har barn” fast sen ”nä jag ska nog mest ha hästar”

 

[Roheryn]

Hur gammal är hon? Min ville inte heller ha några barn förrän hon fyllt 16

Jag ville inte ha några barn förrän jag var 29 och fick barn... Min dotter som är 25 har inte heller visat några tecken på att vilja ha några barn och jag tror inte heller man ska ta eventuell barnlängtan (eller brist på) som tecken på att uppväxten och föräldrarna varit bra (eller dåliga).

KL
För egen del så tycker jag att det jag tagit med mig som riktigt, riktigt bra från min egen barndom var att mina föräldrar var väldigt jämställda och aldrig någonsin gjorde någon skillnad på min bror och mig för att han var pojke och jag flicka. Och att vi pratade om allt, diskuterade allt och att även vi barn hade rätt att säga vår mening och uttrycka vår vilja. Allt som kunde uttryckas lugnt och sansat i ord blev respekterat - även om man såklart inte alltid fick sin vilja igenom. Jag fick med mig en trygghet och en tro på mig själv och mina möjligheter i livet som faktiskt varit helt ovärderlig.

Vad gäller min dotter så har jag försökt ge henne samma sak som jag fick - trygghet, kärlek, en känsla av att kunna prata om allt (även om man har olika åsikter) och att tro på sig själv och sitt eget värde. Jag har inte haft någon tydlig "uppfostringsmetod" - annat än att prata och förklara från tidig ålder - men skaffade tyvärr barn med en man med mycket mer auktoritär syn på barn och uppfostran än jag. Det var en av orsakerna till att vi gick skilda vägar när dottern var 13 - det var inte helt ovanligt att en meningsskiljaktighet mellan mannen och dottern utvecklades till att han istället var arg på mig för att jag inte backade upp honom "mot" dottern... Så det var faktiskt oerhört skönt - förhoppningsvis även för dottern - att få större delen av hennes tonårstid utan att han försökte styra mig. Det jag hade gjort annorlunda om jag levt om mitt liv är att jag hade lämnat honom tidigare!

Jag tror ändå att min dotter fått en helt okej uppväxt - och hon har verkligen blivit en helt fantastisk person: Arbetsam med stort driv, trevlig, välformulerad och med (från tidig ålder!) stark känsla för rättvisa och att skydda de svaga. Vi har tillsammans spenderat mycket tid i stall, på tävlingar, på träningar osv med våra älskade hästar - och gör så fortfarande

 

[Madde_padde]

Trygga barn som känner att vi finns för dem. Att de vågar berätta för oss om något händer.

Tycker också jämställdhet är väldigt viktigt

 

[vemsomhelst123]

Kom på en sak som varit och är min käpphäst genom mitt yrkesliv och mina barns uppfostran. Det är att förmedla ett sunt förhållningssätt till mat. Det låter logiskt men det kräver att man är medveten. Aldrig berömma för att någon äter ”bra”. Aldrig använda mat som tröst, beröm eller skamma någon i förhållande till mat. Mat är som bensin, det är gott om ger tillfälle till samvaro. När man är mätt så ska man kunna sluta äta, gillar man inte viss mat eller textur så ska man slippa.

Det är min käpphäst också. Däremot tycker jag man kan smaka på saker och ibland smaka om om det var länge sen. Men vissa saker som är smakade x flera tjatar vi inte om. Det är otroligt många i min närhet som tjatar och värderar barnens ätande har jag märkt. Mest irriterande är det när de säger ”nu får du sluta prata och äta lite”. Det är ju ett tillfälle att umgås på för såväl vuxna som barn liksom..

 

[vemsomhelst123]

När det gäller barnuppfostran, vilka är era grundpelare?
Är uppfostran något ni tänker mycket på och har mål ni strävar mot eller är ni mer det blir som det blir?

Hur tänker ni om ni tänker på hur era föräldrar uppfostrade er, vad tar ni med er som ni vill göra lika och vad tar ni med er som ni vill försöka göra annorlunda?

Har ni läst någon bok eller sett något program ni vill rekommendera?
Eller tvärtom något ni tar avstånd från?

Jag tänker att jag umgås och pratar med mitt barn som att hen är en kompetent person. Vi undanhåller inte speciellt mycket för hen när det gäller vad som händer i världen etc. Hen har en vän som säkert både av arv och miljö undanhålls saker och har väldigt svårt att hantera besvikelser, tex är det ofta föräldern inte berättar att något ska hände förrän det är bestämt och alla är friska, eller vill att barnen inte ska prata om saker de ska göra med andra kompisar för att det inte ska bli avundsjuka. Och det är alltid viktigt att det blir rättvist. Det börjar bli jobbigt för det barnet nu när de är lite större i förhållande till omgivning, kompisar och skola. Så jag tror inte man ska kratta manegen för mycket, livet kommer vara fullt av besvikelser.

 

[animalasia]

Det är min käpphäst också. Däremot tycker jag man kan smaka på saker och ibland smaka om om det var länge sen. Men vissa saker som är smakade x flera tjatar vi inte om. Det är otroligt många i min närhet som tjatar och värderar barnens ätande har jag märkt. Mest irriterande är det när de säger ”nu får du sluta prata och äta lite”. Det är ju ett tillfälle att umgås på för såväl vuxna som barn liksom..

Ja och mycket som utrycks är utan att tänka. Tex ditt exempel eller ”idag Kalle har du ätit bra” vaddå bra? Har någon annan ätit dåligt då? Man äter för man är hungrig inte för att vara duktig.

 

[vemsomhelst123]

Ja och mycket som utrycks är utan att tänka. Tex ditt exempel eller ”idag Kalle har du ätit bra” vaddå bra? Har någon annan ätit dåligt då? Man äter för man är hungrig inte för att vara duktig.

Ja precis, jag tänker att evolutionen löst det där i de flesta fall, självklart kan det finnas barn med en selektivitet eller ätstörning där man måste både truga och laga specialrätter, men de allra flesta barn får ju i sig det de behöver om de erbjuds någorlunda kost

 

[julgrisen]

Det är min käpphäst också. Däremot tycker jag man kan smaka på saker och ibland smaka om om det var länge sen. Men vissa saker som är smakade x flera tjatar vi inte om. Det är otroligt många i min närhet som tjatar och värderar barnens ätande har jag märkt. Mest irriterande är det när de säger ”nu får du sluta prata och äta lite”. Det är ju ett tillfälle att umgås på för såväl vuxna som barn liksom..

Det där gör jag mig tyvärr skyldig till ibland . Mina femåringar kan lätt äta middag i två timmar för att munnen går i ett på båda två så ibland har jag allt bett dem att vara tysta en stund så de hinner stoppa in en gaffel med mat emellanåt… Jag försöker i allafall att innan säga ”det är väldigt roligt att lyssna på vad du har att säga”

 

[Askur2017]

Det där gör jag mig tyvärr skyldig till ibland . Mina femåringar kan lätt äta middag i två timmar för att munnen går i ett på båda två så ibland har jag allt bett dem att vara tysta en stund så de hinner stoppa in en gaffel med mat emellanåt… Jag försöker i allafall att innan säga ”det är väldigt roligt att lyssna på vad du har att säga”

Samma här när mina var små! Fast det handlade mest om att den ena behövde lära sig låta den andra få en syl i vädret någon gång

 

[vemsomhelst123]

Det där gör jag mig tyvärr skyldig till ibland . Mina femåringar kan lätt äta middag i två timmar för att munnen går i ett på båda två så ibland har jag allt bett dem att vara tysta en stund så de hinner stoppa in en gaffel med mat emellanåt… Jag försöker i allafall att innan säga ”det är väldigt roligt att lyssna på vad du har att säga”

Jag tycker ju det är härligt, fast ibland behöver man ju avrunda. Det är inte ovanligt hos oss att barnet är mätt men sitter kvar och äter lite emellanåt ändå eftersom vi inte är mätta. Men vi har nästan alltid tid med att det tar tid.

 

[Ajda]

Jag är absolut mer tolerant än vad mina föräldrar var.

 

[ameo]

När jag läser den här tråden inser jag hur skönt det är att ha småbarnsåren bakom sig...
Jag har haft merparten av ansvaret för att forma våra barn. Tydliga, rimliga gränser och frihet under ansvar har nog varit de viktigaste ledstjärnorna. Jag vet inte exakt hur jag löst det, men barnen har haft ganska klart för sig vilka gränser som varit möjliga att förhandla och vilka som varit stenhårda. Bälte på sig i bilen och inte gå in i hästhagen har varit stenhårt. Frågor om typ godis i affären har varit förhandlingsbara på nivån att jag vissa dagar sagt "nej, idag ska vi inte ha något godis" och andra dagar sagt att "ja, det kan vi köpa lite idag". Jag har varit noga med att inte säga "nej" till saker på reflex utan har försökt tänka efter först.
Barnen vet att de alltid kan ringa även om de satt sig i klistret. Som den gången när de varit på bio i grannstan och missat sista tåget hem. Dotterns första reaktion var "jag ringer mamma!" medan kompisarna mer blev rädda för att bli utskällda när de kom hem. (som om något skulle bli bättre av det...) Eller när andra dottern var på studentbal och en av hennes kompisar blivit lite (...) överförfriskad och inte ville åka med den planerade förälderns bil hem (pga skam). Dottern sa till henne att "du kan åka med oss hem, min mamma är chill!" Det gjorde mig så himla glad, för det är bannemig ett förtroende värt namnet!
Jag är också glad över att barnen har en öppen och positiv människosyn, att de inte har några som helst problem med personers olika ursprung, hudfärg, religion eller sexualitet.
De vet hur man uppför sig bland folk och är allmänt skötsamma och lättsamma att umgås med.
Döttrarna berättade att de diskuterat med sina jämnåriga kusiner om detta med hur de blivit "uppfostrade". Kusinerna har haft betydligt stramare tyglar i vad de har "fått göra" och har också känt att de behövt revoltera mot sina föräldrar. Mina döttrars kommentar till det var att de egentligen aldrig behövt revoltera mot oss, för de har inte upplevt några orimliga gränser. Och detta då trots att jag tycker att det funnits tydliga gränser, men som jag inledde med ovan, också frihet under ansvar.
Jag är väldigt glad över hur kloka och fina mina barn har blivit!

 

[Krålus]

Samma här när mina var små! Fast det handlade mest om att den ena behövde lära sig låta den andra få en syl i vädret någon gång

Min är 15 och kan bladdra på utan att ha bråttom att äta. Sedan sitter vi och väntar på henne. Förra veckan hade hon en busstid som gjorde att hon hade 25 minuter från maten var vid bordet. -jag har nog aldrig ätit så här fort. Häromdagen åt hon på 15 minuter för hon hade kulturskolan efter.

Mamman har mindre än 15 minuter för mat på fredagar på jobbet och normal lutar typ 10 minuter.

 

[Midsommarblomster]

En sak som jag tänk på på sistone är det här med att ta ansvar för sig själv, och att inte ta ansvar för andra. Det är två komponenter som jag tycker är väldigt viktiga, och det här med egenansvaret tycker jag komplext nog har både försvunnit och ökat i samhället de senaste decennierna. Vi är mer individualistiska än någonsin, samtidigt som jag upplever att egenansvaret ändå haltar och mycket är "någon annans fel". Jag vill lära mina barn att ta makten över sina egna liv, att förstå att de kan påverka riktningen och hålla sig själva ansvariga för sina egna handlingar och sitt beteende. Det är någonting som jag själv fann, i önskad utsträckning, alldeles för sent i livet. Det låter hårdare än vad jag menar det, i min mening är det en befrielse att inse att det är du som styr båten (utifrån givna förutsättningar). Det går också lite hand i hand i att inte ansvara för andra människor. Du behöver inte förminska dig för att göra andra bekväma, du behöver inte ursäkta andras dåliga beteende och du är inte ansvarig för hur andra ser på dig eller beter sig mot dig. Lägg ansvaret där det hör hemma.

Åter igen, saker som jag själv arbetar med och det krävs nog en dos erfarenhet och mognad för att komma dit. Ett barn, eller en tonåring, kommer naturligtvis svaja fram i det här. Men absolut komponenter man kan prata med barn om i alla situationer som går och på barnets nivå.