Vad som var lite kul i mitt fall var att första gången jag körde runt själv efter att ha fått körkortet, så kändes det ungefär som att "Nu, nu är allt som det ska vara"
Min farsa (som jag övningskörde mycket med), var nämligen så extremt petig att det var omöjligt att slappna av med honom i passagerarsätet. Han påpekade alltid vad som var dåligt, men aldrig vad som var bra. När jag väl körde ensam, då blev det lättare att fokusera på själva körningen än att göra honom nöjd. Det har gjort att jag nu känner mig helt trygg med att köra i såväl stockholms innerstad som på långresor mitt i natten på mörka vägar i ödemarken, trots att jag bara haft körkort i ungefär ett halvår. Faktum är att jag nu litar mer på när jag själv kör än när andra kör "min" (farsans...) bil, så ska jag med någon annan någonstans, då vill jag köra
