Kommenterar alla ovanstående, men försöker mest ge ett första svar på vad vi kan göra:
Vill absolut inte påstå att avarterna är är uppdelade i de som tränar för Branderup och andra, det finns, ungefär, lika mycket allvarliga avarter innom alla våra inriktningar men de uppenbarar sig på lite olika sätt.
Vad vi kan göra är att hjälpa andra, att ge andra tillfälle till reflektion. Att skriva någon på näsan hjälper inte, det skadar både den som skriver och den som läser, men trots det måste alla ha kurrage att säga ifrån till någon då de ser en trolig brist. Att bara ge positiv kritik skapar lite självgoda ryttare som slutar ifrågasätta sig själva på det sätt vi måste. Negativ kritik har sin plats och vi måste våga ge och ta den, förmånen att få vara med hästen och få rida ger motivation nog, behöver man en tränare som smickrar för att orka eller vilja har man inte med hästar att göra. Sista meningen är något hårddragen, uppmuntran är nyttigt i svackor och för att känna igen när man gör rätt.
Det viktigaste är dock självkritik och att svälja prestigen. Det svider, men det hjälper. Medicin är besk. Samtidigt måste vi inse att vi är människor, prestige och tävlingsinstinkt finns i de flesta, och att förändra till exempel en invand ryttares sits är en lång och skakig väg. Erkänner man känslorna för sig själv är det lättare att höja sig över känslorna av presige och brådska och lättare att ge andra förutsättningar för att lyckas även de.
Fel får förekomma. Vi får göra misstag, gör vi inte misstag gör vi kanske för lite, så länge vi är självkritiska för det ridningen frammåt. Kan vi dessutom dela med oss av misstagen är det ännu bättre och delar man med sig av sina misstag minskar pressen på att veta eller göra bäst, och man kommer kunna arbeta med sin häst på ett bättre sätt.
Så är det, man skall se till bettens funktion, men man skall försöka se till alla redskaps funktion. Och man måste sätta sig in i vad ryttaren har för sig när man inte är där. Stången behöver inte vara bland det första man tänker på för oss nybörjare. Min häst fick jag att slappna av i nacken, att kunna söka sig frammåt, först med grimma. Fortsatta vägen är följsam sits, balans och väl avvägda träningar. Jag provade både vanligt bett och stång innan. Bara ett exempel, definitivt, jag vet.
Nybörjare kommer alltid finnas. Efter en termin på universitetet visste jag hur världen skulle styras och hur universum skapades, det var berusande, men bedrägligt. Efter ett år började jag förstå hur mycket hantverk och hårt arbete det låg bakom och vid examen förstår man hur mycket man inte vet men har möjlighet att lära sig.
Jag reagerar inte mot nybörjarnas förtjusning i stång och vackra sadlar utan mot de mer erfarnas bristande förmåga att dirigera om denna förtjusning till det vanliga hantverket, ett svårt men viktigt jobb, och jag reagerar inte mot alla misstag som sker utan mot att de inte används för att lära sig av utan snarare permanentas.
Alltså:
Självkritik
Våga göra fel
Reflektion
Åstadkom något själv
Våga kritisera
Tänk positivt
Förstå andras känslor
Skapa goda förutsättningar för andra nybörjare
Surfa mindre, läs gärna men rid mer!