Just nu vet jag inte alls hur läget ligger. Det är svajigt. Jag vet inte vad jag vill. Och jag vet inte hur jag ska undvika det jag inte vill. Och hur ska jag förhålla mig till livet och mig själv?
Efter att mamma och syskonen åkte hem så gick jag under radarn några dagar. Därefter plockade jag bort mina syskon från vänlistan på FB. Det är så övertydligt att de inte vill ha med mig att göra. Det gör ont.
Jag sover mycket nu, mycket mer än vad som borde vara en normal nivå. Tidigare hade jag ju problem att sova en hel natt och vaknade ofta långt innan jag sovit klart utan att kunna somna om.
Hur ska jag göra för att inte lägga krokben för mig själv? Hur ska jag behålla gnistan för sådant jag gör utan att brinna upp? Jag kör bara på som en bulldozer och när jag inte orkar tappar jag humöret. Andra klarar ju sådant så varför gör inte jag det? Jag sitter och undrar irriterat "vad är det som är så himla jobbigt???"
Och jag tycks ha jäkligt ömma tår också. Jag vet inte om jag är född sån eller om jag har blivit sån. Det är liksom som om jag blir ilsk bara vid en antydan om att någon är respektlös eller kör över mig och ibland är jag mer eller mindre ilsk i förebyggande syfte också. Typ "våga inte använda mig som dörrmatta eller nervärdera mig". Det kan också vara så att ilskan är ett verktyg för att orka. Man skapar ett påslag av stresshormoner som gör att man klarar lite till.
Idag när jag var ute ensam på promenad så hade jag ju sovit gott, kände ingen stress alls och var lugn. Ändå noterade jag att hade jag inte haft skogen omkring mig, utan i stället utsatts för någon sorts krav, press eller liknande, då hade jag huggit direkt. Men nu var det bara skogen och jag som tur var och allt förblev lugnt.
Jag har ju den senaste månaden några gånger hamnat i lägen där jag inte ens orkat prata med folk. När en annan människa pratat med mig så ha orden landat som betongklumpar i hjärnan på mig och det har känts ansträngande att tolka orden och formulera ett svar.
Jag har försökt bromsa mitt tempo sedan i augusti-september ungefär. Jag skulle bara avsluta en del saker, ta hand om skörden och förbereda för vintern. Men taket var ju nödvändigt att åtgärda. Och jag var tvungen att byta bil. Och den nya bilen var jag tvungen att få lagad när den pajade. Och så blev det ekonomisk press av det här också. Så bromssträckan var ganska lång.
Men nu har jag kommit till en total halt. Det kom lite i senaste laget. Jag sabbade hela julen och har ingen familj längre. Och hur går jag vidare med det? Och hur ska jag hantera mitt temperament? Jag är ju så grönjävligt in i helskotta envis. Och målmedveten. I vardagen innebär det att jag vanligen vet vad jag vill och när jag bestämt mig så flyttar jag inte på mig. Kompromisslös kanske man skulle kunna säga. Förmodligen en pest för andra.
Och när jag inte har något långsiktigt mål att jobba mot blir jag vilsen. Att köpa ett hus har varit mitt livsmål i cirka 20 år. Nu när det är avklarat finns inget stort att jobba mot längre, så jag har riktat in min målmedvetenhet på att fixa till stället. Och där har jag lagt krokben för mig själv. Jag har så svårt för att prioritera. Jag vet inte hur man hittar balansen mellan att vara ett jäkla mähä som inte vill/gör något och bara "spelar läpp" och någon som tar ut sig för mycket. Hur balanserar man arbete med vila? Jag misstänker att jag blir överväldigad av ganska lite och att jag då upplever att inget händer om jag tar det lugnare.
Och hur ska jag göra med mitt jobb? Det är egentligen inget fel på jobbet men 8 timmar framför en dataskärm är för mycket. Jag pallar inte riktigt.
Efter att mamma och syskonen åkte hem så gick jag under radarn några dagar. Därefter plockade jag bort mina syskon från vänlistan på FB. Det är så övertydligt att de inte vill ha med mig att göra. Det gör ont.
Jag sover mycket nu, mycket mer än vad som borde vara en normal nivå. Tidigare hade jag ju problem att sova en hel natt och vaknade ofta långt innan jag sovit klart utan att kunna somna om.
Hur ska jag göra för att inte lägga krokben för mig själv? Hur ska jag behålla gnistan för sådant jag gör utan att brinna upp? Jag kör bara på som en bulldozer och när jag inte orkar tappar jag humöret. Andra klarar ju sådant så varför gör inte jag det? Jag sitter och undrar irriterat "vad är det som är så himla jobbigt???"
Och jag tycks ha jäkligt ömma tår också. Jag vet inte om jag är född sån eller om jag har blivit sån. Det är liksom som om jag blir ilsk bara vid en antydan om att någon är respektlös eller kör över mig och ibland är jag mer eller mindre ilsk i förebyggande syfte också. Typ "våga inte använda mig som dörrmatta eller nervärdera mig". Det kan också vara så att ilskan är ett verktyg för att orka. Man skapar ett påslag av stresshormoner som gör att man klarar lite till.
Idag när jag var ute ensam på promenad så hade jag ju sovit gott, kände ingen stress alls och var lugn. Ändå noterade jag att hade jag inte haft skogen omkring mig, utan i stället utsatts för någon sorts krav, press eller liknande, då hade jag huggit direkt. Men nu var det bara skogen och jag som tur var och allt förblev lugnt.
Jag har ju den senaste månaden några gånger hamnat i lägen där jag inte ens orkat prata med folk. När en annan människa pratat med mig så ha orden landat som betongklumpar i hjärnan på mig och det har känts ansträngande att tolka orden och formulera ett svar.
Jag har försökt bromsa mitt tempo sedan i augusti-september ungefär. Jag skulle bara avsluta en del saker, ta hand om skörden och förbereda för vintern. Men taket var ju nödvändigt att åtgärda. Och jag var tvungen att byta bil. Och den nya bilen var jag tvungen att få lagad när den pajade. Och så blev det ekonomisk press av det här också. Så bromssträckan var ganska lång.
Men nu har jag kommit till en total halt. Det kom lite i senaste laget. Jag sabbade hela julen och har ingen familj längre. Och hur går jag vidare med det? Och hur ska jag hantera mitt temperament? Jag är ju så grönjävligt in i helskotta envis. Och målmedveten. I vardagen innebär det att jag vanligen vet vad jag vill och när jag bestämt mig så flyttar jag inte på mig. Kompromisslös kanske man skulle kunna säga. Förmodligen en pest för andra.
Och när jag inte har något långsiktigt mål att jobba mot blir jag vilsen. Att köpa ett hus har varit mitt livsmål i cirka 20 år. Nu när det är avklarat finns inget stort att jobba mot längre, så jag har riktat in min målmedvetenhet på att fixa till stället. Och där har jag lagt krokben för mig själv. Jag har så svårt för att prioritera. Jag vet inte hur man hittar balansen mellan att vara ett jäkla mähä som inte vill/gör något och bara "spelar läpp" och någon som tar ut sig för mycket. Hur balanserar man arbete med vila? Jag misstänker att jag blir överväldigad av ganska lite och att jag då upplever att inget händer om jag tar det lugnare.
Och hur ska jag göra med mitt jobb? Det är egentligen inget fel på jobbet men 8 timmar framför en dataskärm är för mycket. Jag pallar inte riktigt.
