Vad är det som avgör vilken klass man tillhör?

[stjarnhimmel]

Idag när vissa arbetaryrken är relativt välbetalda är det snarare inflytande över sin arbetssituation som utmärker klass i förhållande till yrke. Alltså hur mycket maktutrymme du har i din yrkesroll, både gällande dig själv och andra.

Kan du utveckla det?
För jag jobbade på en arbetsplats där kravet för anställning var jurist eller liknande. Samtidigt var det mkt lite inflytande för individen. Du själv var mkt styrd. Och även i din roll mot andra hade du litet utrymme.

 

[Trani]

Kan du utveckla det?
För jag jobbade på en arbetsplats där kravet för anställning var jurist eller liknande. Samtidigt var det mkt lite inflytande för individen. Du själv var mkt styrd. Och även i din roll mot andra hade du litet utrymme.

Det handlar även som saker som anställningstrygghet, utrymme att löneförhandla och möjlighet att avancera och liknande. Universitetsutbildning garanterar inte att du får skitmycket makt i ditt yrke men en gissning är att din anställning var tryggare, bättre betald och mindre slitig än t ex en underskötersketjänst. Många klassiska manliga(!) arbetaryrken är idag ganska välbetalda men det betyder inte att de inte fortfarande är arbetaryrken. Min poäng är att det handlar om annat (mer) än lönen och arbetarklassen behöver hela tiden synliggöras eftersom det finns en tendens att inte vilja se den och dess problem.

 

[stjarnhimmel]

Det handlar även som saker som anställningstrygghet, utrymme att löneförhandla och möjlighet att avancera och liknande. Universitetsutbildning garanterar inte att du får skitmycket makt i ditt yrke men en gissning är att din anställning var tryggare, bättre betald och mindre slitig än t ex en underskötersketjänst. Många klassiska manliga(!) arbetaryrken är idag ganska välbetalda men det betyder inte att de inte fortfarande är arbetaryrken. Min poäng är att det handlar om annat (mer) än lönen och arbetarklassen behöver hela tiden synliggöras eftersom det finns en tendens att inte vilja se den och dess problem.

Jag har själv jobbat som undersköterska och tycker de är värda all respekt. Men - anställningen var definitivt tryggare som undersköterska och mindre stressig.
Så jag tycker din bild blir förenklad. Det tog många år innan jag fick fast anställning.
Huruvida det går att få en fast anställning tror jag handlar om andra saker. Inom många akademikeryrken inom kultur/ samhälle är det svårt att få fast anställning.
Jag kan tänka mig att inom många områden är det också svårt att avancera. Jag gissar att lärare inom förskola/ grundskola inte automatiskt avancerar.

Vilka räknar du till arbetarklassen när du säger att de ska synliggöras? Förutom undersköterskor

 

[Thaliaste]

Jag brukar inte tala om klass, eftersom jag tycker att det ordet tillhör en svunnen tid. Den traditionella tolkningen är inte tillämpar längre så som samhället förändrats sedan dess. Gränsen mellan den som köper och säljer arbete, och den som äger eller inte äger produktionsmedel, är inte längre intressant som skiljelinje mellan olika grupper i samhället. Därför tycker jag att det är bättre att använda andra ord, när samhället förändras. Problemen finns ju kvar, men ser annorlunda ut och behöver därför ett annat språk för att beskrivas. Jag brukar nog oftast tala om olika socioekonomiska grupper, dvs en kombination av det kulturella/sociala och det ekonomiska.

Framöver tror jag att tillgången till, och förmågan att använda, information kommer att få ökad betydelse som gruppmarkör.

 

[Thaliaste]

Det handlar även som saker som anställningstrygghet, utrymme att löneförhandla och möjlighet att avancera och liknande. Universitetsutbildning garanterar inte att du får skitmycket makt i ditt yrke men en gissning är att din anställning var tryggare, bättre betald och mindre slitig än t ex en underskötersketjänst. Många klassiska manliga(!) arbetaryrken är idag ganska välbetalda men det betyder inte att de inte fortfarande är arbetaryrken. Min poäng är att det handlar om annat (mer) än lönen och arbetarklassen behöver hela tiden synliggöras eftersom det finns en tendens att inte vilja se den och dess problem.

Jag håller med @stjarnhimmel om att jag tycker att du har en lite förenklad bild av arbetsmarknaden idag. Långt ifrån alla universitetsutbildningar garanterar en trygg eller välbetald anställning. Även sådana yrken/arbetsgivare som tidigare ansågs vara trygga (t ex myndigheter) har förändrats till att bestå av mycket projektanställningar och bemanningstjänster. Jag tror det är jätteviktigt för att kunna ställa krav på bättre villkor på arbetsmarknaden att inse att otryggheten slår på ett mer komplext sätt idag än klassisk uppdelning arbetarklass/medelklass.

 

[Mabuse]

Jag brukar inte tala om klass, eftersom jag tycker att det ordet tillhör en svunnen tid. Den traditionella tolkningen är inte tillämpar längre så som samhället förändrats sedan dess. Gränsen mellan den som köper och säljer arbete, och den som äger eller inte äger produktionsmedel, är inte längre intressant som skiljelinje mellan olika grupper i samhället. Därför tycker jag att det är bättre att använda andra ord, när samhället förändras. Problemen finns ju kvar, men ser annorlunda ut och behöver därför ett annat språk för att beskrivas. Jag brukar nog oftast tala om olika socioekonomiska grupper, dvs en kombination av det kulturella/sociala och det ekonomiska.

Framöver tror jag att tillgången till, och förmågan att använda, information kommer att få ökad betydelse som gruppmarkör.

Jag håller med, klass är för trubbigt, och att dessutom tänka sig att samhället bara består av tre homogena grupper är för grovyxat.

Jag tycker Bourdieus sätt att beskriva samhällsgrupper funkar, där man kan ha olika sorters kapital som ger status, inte bara pengar, och smak är den tydligaste klassmarkören. Smak är mycket tydligare för att gruppera efter än pengar, i mitt tycke.

 

[MJLee]

Intressant frågeställning! I andra länder som tex England är ju språket mycket tydligare - när jag pluggade där var jag helt fascinerad av att två människor som inte bodde många mil från varandra kunde ha helt olika accenter. Jag vet att i USA säger man ung, överklassen planerar i fem generationer, medelklassen fem årtionden, arbetarklassen fem år och underklassen i fem veckor. Jag tror att det ligger lite i det, att de 'övre' klasserna i brist på annat ord generellt har mycket bättre överblick och planering om hur framtiden ska se ut, man vet vad som är rätt skola, rätt linje, rätt examen för att få rätt jobb. Dessutom har man ofta ett nätverk som kan hjälpa vänners barn in på arbetsmarknaden och hjälpa egna och andras barn till lägenheter osv. Jag blir alltid lite road av när svenskar förfasar sig över korruption i andra länder när alla vet att jobben i Sverige går ofta inte till de mest kvalificerade utan de som har bäst kontakter.

I min familj om man räknar båda sidorna av familjen och med ingifta har jag allt från överklass till förtidspensionärer och de som går på soc. Helt underbart faktiskt!

 

[Mabuse]

Intressant frågeställning! I andra länder som tex England är ju språket mycket tydligare - när jag pluggade där var jag helt fascinerad av att två människor som inte bodde många mil från varandra kunde ha helt olika accenter. Jag vet att i USA säger man ung, överklassen planerar i fem generationer, medelklassen fem årtionden, arbetarklassen fem år och underklassen i fem veckor. Jag tror att det ligger lite i det, att de 'övre' klasserna i brist på annat ord generellt har mycket bättre överblick och planering om hur framtiden ska se ut, man vet vad som är rätt skola, rätt linje, rätt examen för att få rätt jobb. Dessutom har man ofta ett nätverk som kan hjälpa vänners barn in på arbetsmarknaden och hjälpa egna och andras barn till lägenheter osv. Jag blir alltid lite road av när svenskar förfasar sig över korruption i andra länder när alla vet att jobben i Sverige går ofta inte till de mest kvalificerade utan de som har bäst kontakter.

I min familj om man räknar båda sidorna av familjen och med ingifta har jag allt från överklass till förtidspensionärer och de som går på soc. Helt underbart faktiskt!

Fast att ha rätt kontakter är ju i många jobb att vara mest kvalificerad, social kompetens och nätverk är en del av de kvalifikationer som behövs i vissa jobb - att man vet hur det funkar, är en del av en yrkesgemenskap, osv.

Den andra huvudanledningen till att ett jobb tillsätts via kontakter är att personlig rekommendation är det enda sättet att egentligen kunna veta något om personens kvalifikationer - meriter på ett papper säger ju sällan allt man behöver veta. Det man menar med kontakter är ju egentligen rekommendationer, alltså både att man känner någon, och att den bedömer att man vore lämplig för ett visst jobb. Det ena ger ju inte med automatik det andra.

Och sen är en ordentlig rekryteringsprocess också rätt dyr och tidskrävande, om det är ett jobb där de flesta skulle passa, så är det kanske inte ens vettigt att dra igång en stor process, man löser problemet mest effektivt genom att plocka någon ur bekantskapskretsen.

 

[MJLee]

Fast att ha rätt kontakter är ju i många jobb att vara mest kvalificerad, social kompetens och nätverk är en del av de kvalifikationer som behövs i vissa jobb - att man vet hur det funkar, är en del av en yrkesgemenskap, osv.

Den andra huvudanledningen till att ett jobb tillsätts via kontakter är att personlig rekommendation är det enda sättet att egentligen kunna veta något om personens kvalifikationer - meriter på ett papper säger ju sällan allt man behöver veta. Det man menar med kontakter är ju egentligen rekommendationer, alltså både att man känner någon, och att den bedömer att man vore lämplig för ett visst jobb. Det ena ger ju inte med automatik det andra.

Och sen är en ordentlig rekryteringsprocess också rätt dyr och tidskrävande, om det är ett jobb där de flesta skulle passa, så är det kanske inte ens vettigt att dra igång en stor process, man löser problemet mest effektivt genom att plocka någon ur bekantskapskretsen.

Fast nja är det verkligen så? Det beror på varför jag rekommenderar personen. Om jag rekommenderar, inte för att jag vet professionellt att den personen är mest lämpad pga av kvalifikationer och/eller personliga egenskaper, utan för att jag känner föräldrarna, umgås med dem privat och gärna gör dem en tjänst, då är det knappast pga att personen är mest kvalificerad eller att du vet att den personen är lämpad för tjänsten. Tjänster och gentjänster, nästa gång är det dina vänners barn som behöver en praktik eller jobb. Har du redan praktiserat på arbetsplatsen så har du ett rejält försprång när en tjänst tillsätts.

Det har varit diverse 'skandaler' där chefer hjälpt sina kollegers barn till jobb/praktik och det är nog mer kutym än inte att barn till anställda får sommarjobba/praktisera på en arbetsplats. Inom en viss bank (ej namngiven) är det mycket väl känt att är du barn till någon som arbetar där, särskilt om personen har en hög position så blir du mer eller mindre per automatik anställd och karriärtrappan går lite lättare. Lite samma sak inom diplomatkåren, har dina föräldrar varit diplomater, du känner andra som är anställda på UD, är det fasiken så mycket enklare att komma in där.

För att återknyta till den ursprungliga trådstarten, både bank och UD är väl vad som klassas som 'fina' yrken som räknas till överklass/övre medelklass och att få arbete där är därmed svårare om du inte tillhör en viss social grupp som har just de privata kontakterna som underlättar att anställas.

 

[Tass]

Konstnären Carl Johan de Geer säger att han har gjort en omvänd klassresa, vilket enligt hans mening då är en klassresa nedåt.
Vilken klass skulle man säga att en konstnär tillhör?
Om man är lite hippie och lever mer utanför samhället, vad är man då?

 

[Mabuse]

Fast nja är det verkligen så? Det beror på varför jag rekommenderar personen. Om jag rekommenderar, inte för att jag vet professionellt att den personen är mest lämpad pga av kvalifikationer och/eller personliga egenskaper, utan för att jag känner föräldrarna, umgås med dem privat och gärna gör dem en tjänst, då är det knappast pga att personen är mest kvalificerad eller att du vet att den personen är lämpad för tjänsten. Tjänster och gentjänster, nästa gång är det dina vänners barn som behöver en praktik eller jobb. Har du redan praktiserat på arbetsplatsen så har du ett rejält försprång när en tjänst tillsätts.

Det har varit diverse 'skandaler' där chefer hjälpt sina kollegers barn till jobb/praktik och det är nog mer kutym än inte att barn till anställda får sommarjobba/praktisera på en arbetsplats. Inom en viss bank (ej namngiven) är det mycket väl känt att är du barn till någon som arbetar där, särskilt om personen har en hög position så blir du mer eller mindre per automatik anställd och karriärtrappan går lite lättare. Lite samma sak inom diplomatkåren, har dina föräldrar varit diplomater, du känner andra som är anställda på UD, är det fasiken så mycket enklare att komma in där.

För att återknyta till den ursprungliga trådstarten, både bank och UD är väl vad som klassas som 'fina' yrken som räknas till överklass/övre medelklass och att få arbete där är därmed svårare om du inte tillhör en viss social grupp som har just de privata kontakterna som underlättar att anställas.

Jag tror knappast det hör till kutym på svensk arbetsmarknad att i första hand anställa dem vars enda merit är att man känner föräldrarna. Visst kan det finnas enstaka organisationer som jobbar så, men de jag känner som jobbar på bank och på UD (Diplomatprogrammet), så har de möjligen fått jobbet delvis på rekommendation av lärare/kollegor, men vilka deras föräldrar är spelar ingen roll annat än att de är övre medelklass och har ett visst sätt. Föräldrarna har på intet sätt varit involverade i barnens jobb, och eftersom de har helt andra yrken skulle det heller inte spelat nån roll om de lagt sig i.

Rätt meritlista (rätt utbildning, rätt jobb, rätt praktikplatser) verkar funka lika bra.

Att svensk arbetsmarknad i första hand bygger på att föräldrarnas vänner ger en jobb känner jag inte alls igen mig i, annat än kanske första sommarjobben i gymnasiet. För mer avancerade jobb är det mycket viktigare vilka meriter man har, och vem som rekommenderar en.

Om det vore sant att rekrytering i huvudsak sker via föräldrar, så skulle ju headhunters och rekryteringsfirmor inte ha någon marknad alls, men det har de ju bevisligen.

 

[Petruska]

De jobb jag jag kommer på som någon har fått genom sina föräldrar är i stort sett i familjeföretag samt helt okvalificerade jobb. Tex som städare på pappas arbetsplats. Och då handlar det om unga personer och ganska tillälliga jobb.

Sen har ju ens uppväxt ofta socialiserat en så att man lätt funkar på vissa jobb/i vissa miljöer snarare än andra. Men det är ju snarare en sorts klassfråga än en fråga om föräldrarnas konkreta nätverk.

 

[Mabuse]

Konstnären Carl Johan de Geer säger att han har gjort en omvänd klassresa, vilket enligt hans mening då är en klassresa nedåt.
Vilken klass skulle man säga att en konstnär tillhör?
Om man är lite hippie och lever mer utanför samhället, vad är man då?

Han är ju kulturell elit, knappast omvänd klassresa. Horisontell klassresa från ekonomisk till kulturell elit, möjligen, om det är så att han kommer från den ekonomiska eliten.

 

[Petruska]

Jag håller med, klass är för trubbigt, och att dessutom tänka sig att samhället bara består av tre homogena grupper är för grovyxat.

Jag tycker Bourdieus sätt att beskriva samhällsgrupper funkar, där man kan ha olika sorters kapital som ger status, inte bara pengar, och smak är den tydligaste klassmarkören. Smak är mycket tydligare för att gruppera efter än pengar, i mitt tycke.

I vardagligt prat tror jag att ordet klass används mycket mer flytande än på det marxistiska viset. Bourdieu är lite överkurs för många.

 

[Hyacinth]

I vardagligt prat tror jag att ordet klass används mycket mer flytande än på det marxistiska viset. Bourdieu är lite överkurs för många.

Ha! Jag drar väl den referensen för att jag är "Mogen För Min Ålder"

 

[Trani]

Jag håller med @stjarnhimmel om att jag tycker att du har en lite förenklad bild av arbetsmarknaden idag.

+ @stjarnhimmel
Jag menar inte att det är den enda parametern för att definiera klass utan att det är mer relevant än lönen. Bourdieus teori om olika kapital tycker jag är väldigt relevant! Klass är mer än vad du har för utbildning och anställning.

 

[KattenKorven]

Man kan ju dela in det i kulturell och ekonomisk klass, om man absolut måste snacka pengar. Jag räknar mig som ganska solid kulturell medelklass. Alltså, jag är medelklass även om jag för tillfället har asdålig lön och ett halvbra jobb. Mina syskon är också klockren medelklass trots att flertalet av dem saknar akademisk utbildning och lever på rätt låg inkomst, just på grund av vårt kulturella kapital. Mamma är akademiker från ett medelklasshem och förde över sitt kulturella kapital på oss. (Vi hade aldrig överdrivet mycket pengar när jag växte upp men var väl fattiga på ett "medelklassigt sätt", om man nu ska vara sån.)

Jag upplever tydlig skillnad i språkbruk, värderingar och allmänbildning mellan mig och mina vänner som är uppväxta i traditionella arbetarklassfamiljer. Jag ser inte att klassindelningen har direkt med ekonomi att göra i dagens samhälle utan snarare vad man får med sig i övrigt från sin uppväxt.

 

[stjarnhimmel]

Jag har sett att flera olika personer i andra skrivit om tex medelklassvärderingar. Vad innebär det?

Att man har värderingar utifrån någon som är lite privilegierad?

 

[vallhund]

Finns tack o lov gott om folk på höga positioner i samhället som tagit sig dit på egna meriter utan nepotism, tack o lov är sådant möjligt i Sverige.

 

[labb]

Bönder står över indelningen efter klass, precis hela spännvidden från låg till hög finns inom bondeståndet. Samma med hästmänniskor.