Vad är grejen med att ha långt till grannar?

[TinyWiny]

Kokar det inte ner till att var och en sannolikt bosätter sig där den trivs bäst?

Jag vill ha jord att stoppa fingrarna i och jag vill ha mossig granskog att vandra i. Jag vill ha god tillgång till kulturarrangemang. Alltså bor jag så.
Den som vill bo i en sekelskifteslägenhet bor där. Den som gillar nyproduktion söker sig dit.

Ja den som har tur kan bo där hen vill bo. Jag bodde i lägenhet i en himla massa år eftersom jag inte hade råd att bo där jag ville bo, på landet.

 

[tanten]

Ja den som har tur kan bo där hen vill bo. Jag bodde i lägenhet i en himla massa år eftersom jag inte hade råd att bo där jag ville bo, på landet.

Visst är ekonomi en faktor!!
Men ändå. Man letar väl i alla fall efter "näst bäst"?

I den del av landet som jag bor har vi konstaterat att flera av oss i bekantskapskretsen aldrig skulle ha råd att bo i en lägenhet. Det är så oändligt mycket billigare att bo i hus.

Bostadsrätter har stigit rejält i pris. Jag kan få en bättre trea för mitt fina hus, inte mer. Och månadskostnaden går inte att jämföra. Hyrorna är inte kul heller.
I de mindre samhällena i närheten går det att få en STORT villa för 600-700' Mitt eget hus är väl värt typ en mille nu. För mig är det väldigt mycket livskvalitet per krona.

 

[TinyWiny]

Visst är ekonomi en faktor!!
Men ändå. Man letar väl i alla fall efter "näst bäst"?

I den del av landet som jag bor har vi konstaterat att flera av oss i bekantskapskretsen aldrig skulle ha råd att bo i en lägenhet. Det är så oändligt mycket billigare att bo i hus.

Bostadsrätter har stigit rejält i pris. Jag kan få en bättre trea för mitt fina hus, inte mer. Och månadskostnaden går inte att jämföra. Hyrorna är inte kul heller.
I de mindre samhällena i närheten går det att få en STORT villa för 600-700' Mitt eget hus är väl värt typ en mille nu. För mig är det väldigt mycket livskvalitet per krona.

Problemet för mig var att jag hade för liten inkomst för att som ensamstående med två barn kunna få lån till hus. Häromkring låg snittvillan då på ungefär 400000 kr och det var inga så "dyra" hus jag tittade på utan väldigt mycket billigare men ändå fanns det ingen chans att få låna till hus med min lilla inkomst även om eget hus hade blivit billigare per månad. Jag letade hus att hyra i åtta år innan jag hade turen att ett hus dåvarande arbetsgivaren ägde blev ledigt och jag fick hyra det. Så, trots att jag inte hade råd att bo i lägenhet så hade jag inte heller möjlighet att låna till hus och hus att hyra växer inte på träd här heller varken då eller nu. Min bonusdotter har letat hus att hyra i sex år nu utan framgång. Jag känner mig enormt privilegierad som nu har möjligheten att bo precis som jag vill bo just för att jag vet att det inte alls är alla förunnat.

 

[Hyacinth]

Visst är ekonomi en faktor!!
Men ändå. Man letar väl i alla fall efter "näst bäst"?

I den del av landet som jag bor har vi konstaterat att flera av oss i bekantskapskretsen aldrig skulle ha råd att bo i en lägenhet. Det är så oändligt mycket billigare att bo i hus.

Bostadsrätter har stigit rejält i pris. Jag kan få en bättre trea för mitt fina hus, inte mer. Och månadskostnaden går inte att jämföra. Hyrorna är inte kul heller.
I de mindre samhällena i närheten går det att få en STORT villa för 600-700' Mitt eget hus är väl värt typ en mille nu. För mig är det väldigt mycket livskvalitet per krona.

Jo, men problemet är handpenning, lån och att man måste ha en fast inkomst. Många faller bort på en eller flera punkter.

 

[Hyacinth]

Jag skulle säga att många bosätter sig där de har råd eller möjlighet. Man tar det som finns.

 

[Narcissa]

På landet vet alla allt om alla.

Absolut inte! Jag vet inget om mina grannar och de vet inget om mig. Jag känner flera som bor på gård som har samma erfarenhet som vad jag har.

 

[Hyacinth]

Absolut inte! Jag vet inget om mina grannar och de vet inget om mig. Jag känner flera som bor på gård som har samma erfarenhet som vad jag har.

Bor du också på Österlen ?

Jag tror det är en skillnad när det är många sommarställen och ganska hög omsättning på folk. På många ställen i landet står det betydligt mer stilla än i södra Sverige.

 

[Narcissa]

Bor du också på Österlen ?

Jag tror det är en skillnad när det är många sommarställen och ganska hög omsättning på folk. På många ställen i landet står det betydligt mer stilla än i södra Sverige.

Haha nej men inte så långt ifrån.
Här är det bara åretruntboenden men vi vet ändå ingenting om varandra. Jag vet inte vad de heter ens. Däremot vet jag några bönder runt om eftersom jag köper foder till hästarna där.

 

[mandalaki]

Kokar det inte ner till att var och en sannolikt bosätter sig där den trivs bäst?

Om den kan så gör den säkert det, ja. Men frågeställningen i tråden var ju varför man trivs bäst på ett visst sätt (med långt till grannar). Inget annat, inte varför man bor på landet eller varför man bor i stan.

 

[mandalaki]

Kan man verkligen dela upp det så? Om jag och många andra är frivilligt singlar t.ex. så existerar ingen tvåsamvetsnorm? Och när mammor tar ut mer föräldraledighet "för att det passar dem bäst" utan någon bakomliggande tanke om högre ideal är det inte heller någon norm?

Jag tänker att det räcker med att många människor gör samma sak för att detta ska bli norm. Och det behöver ju inte vara något fel med det, men en viss medvetenhet kan vara klädsamt.

I båda fallen du tar upp finns ett normerande, ett ”man ska” leva i tvåsamhet vs vilja vara hemma med barnen. Men jag har aldrig uppfattat ett ”man ska” bo i stan. De som inte bor i stan tror jag oftast gör det för att de inte vill bo i stan, de vill bo på landet. Jag uppfattar det som att det finns fler stadsbor som längtar till landet än landsbygdsbor som längtar till stan.

 

[Petruska]

I båda fallen du tar upp finns ett normerande, ett ”man ska” leva i tvåsamhet vs vilja vara hemma med barnen. Men jag har aldrig uppfattat ett ”man ska” bo i stan. De som inte bor i stan tror jag oftast gör det för att de inte vill bo i stan, de vill bo på landet. Jag uppfattar det som att det finns fler stadsbor som längtar till landet än landsbygdsbor som längtar till stan.

Och @Ullmerkott

Nu har jag funderat på vad det är som gör att jag tycker att man tveklöst kan säga att det finns en tvåsamhetsnorm, men att jag är klart tveksam till om det finns en norm om att bo i staden.

Helt klart är ju att det nästan inte har att göra med vad som är det vanligaste. Den vanligaste hushållsformen i Sverige är väl en person i sin egen bostad. Trots det har vi en tvåsamhetsnorm; väldigt mycket omkring oss och i oss, talar för att man bör vara två och för att man bör vilja vara två. Jag skulle säga att det är så pass starkt, att de av oss som medvetet vill undvika att reproducera den normen, faktiskt behöver tänka på hur vi uttrycker oss och uppför oss i stort sett hela tiden.

Om man roar sig med att googla "urban norm" så blir det en hel del träffar. Vad jag förstår, så kan den där urbana normen både stå för att det anses mer rätt att bo i staden än på landsbygden, och för att orter formar sig efter vissa urbana ideal (snarare än strävar efter autencitet, tex).

Och, jämfört med tvåsamhetsnormen, så är det många fler som bor i städer (även om vi då inkluderar globalt sett mycket små orter som städer) i Sverige än vad som bor på landsbygden. Dock krymper inte befolkningen på landsbygden! Den växer bara långsammare än städernas befolkning.

Nu kan det ju vara för att jag bor i staden som jag inte ser någon norm om att bo i staden, men jag ser verkligen ingen sådan norm. Jag ser så klart en klyfta mellan stad och land, men det är ju inte samma sak. Tex på buke ser jag nästan ett ställningskrig, men det är ju inte heller samma sak som en norm.

Vi ser aldrig något ställningskrig kring vad som är bäst: leva ensam eller tvåsam. Nästan ingen tar risken att aktivt försvara ensamlivet, men folk försvarar tvåsamhetslivet med rätt stor kraft (och offrar rätt mycket för sina förhållanden).

Jag tror att vi kan se det här med klyftan mellan stad och land som en sorts "krig" om tolkningsföreträde, makt, resurser med mera - men jag ser ingen norm för att bo i staden.

Som sagt, det kan vara för att jag bor i staden. Man ser ju normer som skaver lättare än de man lever i.

Edit: förlåt för besinningslöst långt inlägg, men nu har detta snurrat i mitt huvud i flera dagar!

 

[Raderad medlem 94602]

Det har blivit mycket prat i tråden om stad eller landet. Jag har bott i Göteborg och ute på landet men kommit på att inget av det är för mig. Jag trivs bäst i ett mindre samhälle. Jag vill ha gatlyktor, mataffär, apotek, systembolag, en bättre restaurang eller två en pizzeria de få gånger jag blir sugen, hus där fönstren lyser på min kvällsprommenad, säga ett hej till någon ibland när jag rastar hunden. Men jag vill inte ha stadspulsen, stressen, trafiken som en stad ger. Eller avskildheten som landet har. Nu har jag 5 min promenad till ortens lilla centrum. 5 min prommenad till skogen. 5 min till buss och tåg där jag kan vara i Göteborg 45 min senare. Optimalt för mig. Lätt att välja både det sociala och puls eller skog och tystnad

 

[mandalaki]

Och @Ullmerkott

Nu har jag funderat på vad det är som gör att jag tycker att man tveklöst kan säga att det finns en tvåsamhetsnorm, men att jag är klart tveksam till om det finns en norm om att bo i staden.

Helt klart är ju att det nästan inte har att göra med vad som är det vanligaste. Den vanligaste hushållsformen i Sverige är väl en person i sin egen bostad. Trots det har vi en tvåsamhetsnorm; väldigt mycket omkring oss och i oss, talar för att man bör vara två och för att man bör vilja vara två. Jag skulle säga att det är så pass starkt, att de av oss som medvetet vill undvika att reproducera den normen, faktiskt behöver tänka på hur vi uttrycker oss och uppför oss i stort sett hela tiden.

Om man roar sig med att googla "urban norm" så blir det en hel del träffar. Vad jag förstår, så kan den där urbana normen både stå för att det anses mer rätt att bo i staden än på landsbygden, och för att orter formar sig efter vissa urbana ideal (snarare än strävar efter autencitet, tex).

Och, jämfört med tvåsamhetsnormen, så är det många fler som bor i städer (även om vi då inkluderar globalt sett mycket små orter som städer) i Sverige än vad som bor på landsbygden. Dock krymper inte befolkningen på landsbygden! Den växer bara långsammare än städernas befolkning.

Nu kan det ju vara för att jag bor i staden som jag inte ser någon norm om att bo i staden, men jag ser verkligen ingen sådan norm. Jag ser så klart en klyfta mellan stad och land, men det är ju inte samma sak. Tex på buke ser jag nästan ett ställningskrig, men det är ju inte heller samma sak som en norm.

Vi ser aldrig något ställningskrig kring vad som är bäst: leva ensam eller tvåsam. Nästan ingen tar risken att aktivt försvara ensamlivet, men folk försvarar tvåsamhetslivet med rätt stor kraft (och offrar rätt mycket för sina förhållanden).

Jag tror att vi kan se det här med klyftan mellan stad och land som en sorts "krig" om tolkningsföreträde, makt, resurser med mera - men jag ser ingen norm för att bo i staden.

Som sagt, det kan vara för att jag bor i staden. Man ser ju normer som skaver lättare än de man lever i.

Edit: förlåt för besinningslöst långt inlägg, men nu har detta snurrat i mitt huvud i flera dagar!

Amen.

Jag funderade naturligtvis också på om att jag var blind för en norm för att jag själv lever i den. Men jag tror inte det. NÅGON gång borde jag stött på att man SKA bo i stan. Det har jag mig veterligt aldrig gjort. (På buke verkar normen snarare vara att man SKA bo på landet).

 

[mandalaki]

Det har blivit mycket prat i tråden om stad eller landet. Jag har bott i Göteborg och ute på landet men kommit på att inget av det är för mig. Jag trivs bäst i ett mindre samhälle. Jag vill ha gatlyktor, mataffär, apotek, systembolag, en bättre restaurang eller två en pizzeria de få gånger jag blir sugen, hus där fönstren lyser på min kvällsprommenad, säga ett hej till någon ibland när jag rastar hunden. Men jag vill inte ha stadspulsen, stressen, trafiken som en stad ger. Eller avskildheten som landet har. Nu har jag 5 min promenad till ortens lilla centrum. 5 min prommenad till skogen. 5 min till buss och tåg där jag kan vara i Göteborg 45 min senare. Optimalt för mig. Lätt att välja både det sociala och puls eller skog och tystnad

Jag hade gärna bott där du bor, jag gillar ditt samhälle! Inte minst för närheten till havet och att det ligger i ett landskap som är välbekant för mig. Men jag vill inte ha så lång pendling till jobbet, därför försöker jag inte aktivt ta mig åt ditt håll. Ska jag lämna stan blir det snarare åt Kungälvs omgivningar, inte lika långt till stan.

 

[Ullmerkott]

I båda fallen du tar upp finns ett normerande, ett ”man ska” leva i tvåsamhet vs vilja vara hemma med barnen. Men jag har aldrig uppfattat ett ”man ska” bo i stan. De som inte bor i stan tror jag oftast gör det för att de inte vill bo i stan, de vill bo på landet. Jag uppfattar det som att det finns fler stadsbor som längtar till landet än landsbygdsbor som längtar till stan.

Jag har nog uppfattat det som att de allra flesta som har ojämställd föräldraledighet har det "för att de vill" eller av praktiska skäl. Argumentet att en delar ojämställt "för att man ska" existerar säkert i konservativa kretsar, men jag tror verkligen inte att det är det vanligaste.

Den där "längtan till landet" från stadsbor tror jag mer är en längtan till semestern i sommarstugan, om jag ska vara ärlig. Hade de verkligen velat bo på landet hade de flyttat hit.

 

[mandalaki]

Jag har nog uppfattat det som att de allra flesta som har ojämställd föräldraledighet har det "för att de vill" eller av praktiska skäl. Argumentet att en delar ojämställt "för att man ska" existerar säkert i konservativa kretsar, men jag tror verkligen inte att det är det vanligaste.

Den där "längtan till landet" från stadsbor tror jag mer är en längtan till semestern i sommarstugan, om jag ska vara ärlig. Hade de verkligen velat bo på landet hade de flyttat hit.

Men som du beskriver i första stycket: precis så funkar normer. Man tänker att man gör det för att man vill, man funderar inte på varför man vill det. Det känns rätt, helt enkelt.

Att flytta till landet är i regel svårare än att få en hyresrätt i en småstad/förort. Inte minst om man är ensamstående låginkomsttagare som då dessutom får höga bilkostnader till jobbet, barnens dagis/skola osv. Och vad jag skrev var ju "Jag uppfattar det som att det finns fler stadsbor som längtar till landet än landsbygdsbor som längtar till stan." Jag har svårt att se särskilt många som bor på landet trots att de mycket hellre velat bo i stan.

 

[Petruska]

Jag har nog uppfattat det som att de allra flesta som har ojämställd föräldraledighet har det "för att de vill" eller av praktiska skäl. Argumentet att en delar ojämställt "för att man ska" existerar säkert i konservativa kretsar, men jag tror verkligen inte att det är det vanligaste.

Om det handlar om en norm eller inte, tänker jag mig inte så mycket framgår av hur man själv känner. Normer funkar så att vi (tillräckligt många av oss) vill just det som är normen. Det är när man inte vill, som normskav uppstår.

Så när det gäller vem som ska vara hemma med barnen, framförallt med riktigt små bebisar, så tänker jag mig att det finns en stark norm som knappt ens är ifrågasatt för att det ska vara mammorna. Att det är så lätt att vilja göra så och att det är så lätt att uppfatta det som praktiskt, tror jag har med normen att göra. Det är ju mycket mer troligt att något blir en norm om det finns något rimligt attraktivt och genomförbart i det normerade. Det är ingen slump att det inte är en norm att vi ska hoppa jämfota till månen varje dag före frukost, liksom.

 

[Petruska]

Amen.

Jag funderade naturligtvis också på om att jag var blind för en norm för att jag själv lever i den. Men jag tror inte det. NÅGON gång borde jag stött på att man SKA bo i stan. Det har jag mig veterligt aldrig gjort. (På buke verkar normen snarare vara att man SKA bo på landet).

Ja, på buke och i hästeriet i allmänhet, lyfts ju livet på landet oftast fram som det eftersträvansvärda. Jag som i jobbet dessutom träffar folk från tex LRF och SLU, möter det även där. Och även anställda på vår regionala myndighet vårdar den föreställningen rätt ömt, iaf de jag träffar.

Den attityd till stadsliv som jag ofta möter, beskriver snarast stadsboende som en sorts beklagligt undantag från ett mer vettigt liv, och dessutom som en miljö där det är obegripligt att man låtit sitt barn växa upp.

Men jag ser inte detta som en dominant norm, det heller. Jag ser det mer som ett symtom på att vi i Sverige har en rätt tydlig klyfta mellan stad och land. Och att det i den klyftan nog oftare ä "landet" som känner sig hotat och i underläge - vilket kan bero på att så många bor i (iofs små) städer, och att både utbildningsnivån och inkomstlägena är högre (i alla fall i de större) i städerna.

 

[mandalaki]

Ja, på buke och i hästeriet i allmänhet, lyfts ju livet på landet oftast fram som det eftersträvansvärda. Jag som i jobbet dessutom träffar folk från tex LRF och SLU, möter det även där. Och även anställda på vår regionala myndighet vårdar den föreställningen rätt ömt, iaf de jag träffar.

Den attityd till stadsliv som jag ofta möter, beskriver snarast stadsboende som en sorts beklagligt undantag från ett mer vettigt liv, och dessutom som en miljö där det är obegripligt att man låtit sitt barn växa upp.

Men jag ser inte detta som en dominant norm, det heller. Jag ser det mer som ett symtom på att vi i Sverige har en rätt tydlig klyfta mellan stad och land. Och att det i den klyftan nog oftare ä "landet" som känner sig hotat och i underläge - vilket kan bero på att så många bor i (iofs små) städer, och att både utbildningsnivån och inkomstlägena är högre (i alla fall i de större) i städerna.

Ja, just det där att landet verkar känna sig i underläge är det enda jag kan se som ett möjligt tecken på att stadsboende skulle vara norm. När det raljeras om/suckas över stadsbor får jag intrycket att man tycker sig sparka uppåt - och det är ju alltid okej.

 

[Unafraid]

Jag tror att siffran på hur stor del som bor i städer i Sverige är 85%. Jag skulle tro att en stor del av dom faktiskt vill bo i städer.

En del vill bo i Norrlands inland, en del någonstans mitt emellan. Jag skulle absolut kunna bo längre ifrån min stad, jag har faktiskt bara några km till centrum. Vilket jag har noll behov av, då staden inte lockar. Men går vi ut och äter så har vi råd med taxi hem, det är ju en trevlig fördel.

Hur definieras "att bo i stad" förresten? Inom detaljplanerat område?