Ja, som rubriken lyder, hur hittade ni ett sätt att hantera er panikångest? Är det någon som har haft panikångest som barn/tonåring och hittat lindring?
För mig uppstår panikångest ofta ur att jag blivit överväldigad, emotionellt eller fysiskt, så det bästa är förstås för mig att förekomma att det sker. Jag har haft stor hjälp av traumaterapi och compassionfokuserad terapi.
Det är förstås individuellt, men av egen erfarenhet vill jag säga: var försiktig med alternativbehandlingar. Jag har varit desperat tidigare (innan jag kom till terapierna ovan) provat allt möjligt, bland annat hypnosterapi, och det gjorde allt värre. Har all respekt för att vissa blir hjälpta av detta, men tycker man ska vara försiktig, särskilt när det gäller yngre person.
För mig så har attackerna blivit färre och färre, men tyvärr svårare när de väl sker. De kan hålla i sig i timtal och jag drabbas ofta av disassociation. För mig är det bästa att ha någon nära, med lagom kontakt tex hålla en hand. Kramar kan få mig att eskalera. Tonen någon pratar till mig är väldigt viktig, den behöver vara mjuk och lugn. Bara säga att ”jag finns här”. Ibland är det jättebra att personen erbjuder sig att andas med mig. Men man får absolut inte tjata om att andas. Inte prata om vad som utlöste attacken där och då.
Som ung var det bra att prata om panikångest (när den inte var igång). Vad som händer i kroppen och vad det kan bero på. Prata om vad man tror kan vara hjälpsamt för en om/när det händer igen. Läsa på tillsammans på nätet om panikångest och förstärka att det är en normal reaktion som vissa får, som är otäck men inte farlig.
Min psykolog tipsade om att röra sig under attacken, dvs gå omkring, gärna promenad om man fixar det, kan vara väldigt hjälpsamt för att ”matcha” hjärnans upplevelse. Sedan kan en mild lugnande medicin vara en stor lättnad.
Det här blev långt och kanske något osammanhängande, men hoppas det kan vara till hjälp
