Ger mig på att skriva några egna tankar om saken.
När vi förlovade oss så kände jag att jag struntade fullständigt i bröllop. Jag ville ha honom, och få vara gift med honom, resten spelade ingen roll. Jag är inte särskilt förtjust i bröllopsklänningar, jag skulle känna mig superfåning. Jag gillar inte tårta, tycker att ceremonin är ganska stel, förstår inte det där med håruppsättningar och smink. Jag kan inte välja tärnor för att alla mina vänner är lika nära fast på olika sätt, jag vill inte behöva ställa dem mot varandra. Jag är dessutom väldigt obekväm med tanken att mina nära och kära ska känna sig pressade med tal, utgifter och hippa. Fästmannen har lite prestationsångest och vill kunna bjuda precis alla, ingen ska känna sig utanför, det måste kännas generöst och vara öppen bar, han är orolig för att han inte ska hinna umgås med alla eller att någon inte blir väl omhändertagen på festen. Summa summarum var att det här verkar ju inte alls vara nåt för oss, så vi skippar det. Vi gifter oss ensamma bara han och jag, och kanske gör något litet för familjen.
Sedan började jag fundera på de bröllop jag har varit på, och hur det har knutit mig närmre både brudparet och andra som varit på bröllopet. Jag minns när min storebror gifte sig. Det är inte ofta jag har sett mina familjemedlemmar gråta, och säga så oerhört vackra ord till varandra. Jag tror aldrig jag har sagt "jag älskar dig" till min bror och hans fru varken innan eller efter bröllopet, och stått och hållit om varandra långa stunder. Jag kan egentligen tycka att det är väldigt märkligt att vi blir så känslomässiga över en sådan juridisk uppgörelse, men nu blir vi det och det är inte många tillfällen i livet som vi agerar såhär. När jag har varit på vänners bröllop så har jag fått lära känna deras föräldrar, höra om hur de var som små, räcka servetter till varandra när det snörvlas, skratta ihop och allt som allt lära känna dem och deras familjer närmare. Efter att ha deltagit så upplever jag att vi har starkare band och att vi har ett starkt och viktigt minne tillsammans. Efter den insikten så börjar jag fundera på om jag verkligen vill låta den här chansen sippra iväg. Inte för att få vara prinsessa för en dag, utan för att knyta alla som jag bryr mig om ännu närmare och skapa minnen ihop. Hela min familj minns storebrors bröllop med sådan värme och har påtalat hur fantastiskt det var att få umgås med alla så länge (weekend bröllop) och det var det verkligen. Jag vill ha fler sådana minnen.
Så nu funderar vi på bröllop. Kanske utan bröllopsklänning, tårta, morgongåva, brudskål, brudtärnor, ceremoni och allt annat som ingår. Bara få umgås allihopa, gärna en hel helg. Just nu tittar vi på en herrgård där alla skulle kunna bo som har pool, bastu, badbrygga, boulebana, biljardbord och mängder av härliga umgängesytor. Bara låta alla dricka bubbel i solen och hänga, för ett sen släta över själva vigseln ganska snabbt och sen ha en hejdundrandes fest. Till och med fästmannens blick glimrade till när jag berättade om idén.
Åh, det låter så mycket som ni
