Sorry, det var inte gott då och det är inte gott nu utan bukfylla och nödproviant, som sagt ren misär.
Skrämmande.
De hade en frasig kant och så fick man äta dem med hur mycket socker man ville På min låg- och mellanstadieskola serverades ibland vid festliga tillfällen mimosasallad, vilket var mycket populärt hos oss barn. Alla ville ha körsbären, men då de var dolda i vitt klet var det en utmaning att få tag i dem då kön bakom blev sur om man letade för länge.Jag minns också sån där fruktsallad på burk och höjden av lycka när man fick körsbäret.
Grytan åt vi även till vardags. Konserverade persikor med grädde var ofta efterrätten när vi hade det Å tänk när mamma köpte hem Cola och en chipspåse eller när man fick åka ner till tappen och köpa en godispåse
Så var det för mej med
Jag måste verkligen säga att jag inte kan förstå er som kommer in i tråden för att kräkas över hur andra åt och äter. Det är för mig helt obegripligt.Aldrig att vi skulle ha haft pommes frites eller hamburgare, pulversåser eller läsk.
Typiskt fredagsmys var varma mackor, oftast med svampstuvning. Det älskar jag än idag.
Vi åt nästan alltid stek på helgen när jag växte upp. Nötstek eller fläskstek. Med kokt potatis, sås och beroende på kött-typ, gelé eller äppelmos. Mammas fläskstek är nog fortfarande en av mina favoriträtter.
Något som var vardagsmat då, men är höjden av lyx nu, vår hjälmargös. Jag växte upp några kilometer från Hjälmaren, men pappa fiskade mycket och vi åt mycket fisk. Men när man nu någon gång äter den där perfekt tillagade Hjälmargösen (gös från andra sjöar är inte alls lika god) då är livet fullkomligt.
Som riktigt liten åt jag mest bara kokt potatis dock. Hade svårt att äta kött, troligtvis pga svårt att tugga innan tandreglering. Då var kycklingfilé och fläskkotletter (tillagade på mammas speciella vis så de är kruttorra) det enda kött jag åt.
Kanske mer en fråga om hur man jobbade?
Håller med. Misär är de barn som växer upp i svåra förhållanden, får klara sig på egen hand. Där hemmet är en sanitär olägenhet och där trygghet inte finns.
Jag tycker det är äcklig mat.
Begreppet "fredagsmys" myntades väl av en reklamfirma för inte allt för många år sedan. Det gav då intrycket av att det var något "alla andra" hade - och så blev alla tvungna att införa fredagsmys och köpa produkten som de gjorde reklam för (chips?). Måste vara en av de mest lyckade reklamkampanjerna någonsin eftersom den inte bara lyckades lansera ett nytt begrepp utan till och med kanske förändra vanorna hos många familjer.
Fin smak? Klassförakt? Jag hade en arbetande förälder och den andra var arbetslös. Vi hade verkligen urdåligt med pengar. Jag kan lika gärna göra kräksmiley över hummer och champagne.Håller med. Spysmileys och misär och allehanda förskräckelse åt vissa matvaror/-rätter känns som en sån där klassisk grej människor som anser sig ha "fin smak" gärna ägnar sig åt, och jag tycker alltid att det osar klassförakt och en vilja att typ markera att de inte är white trash. Det är förjävla ledsamt att läsa som barn ur arbetarklassen där det inte alltid funnits gott om pengar för lyxig mat, det blev liksom folk av oss också fast vi tydligen levde i misär.
Det är en sak om man inte gillar viss mat, det har man all rätt till, men att sitta och bete sig som att det är det värsta i världen och säga "fy vad äckligt" och dylikt ter sig rätt omoget. Och det säger jag fast jag är ökänt kräsen...
Det brukar vara barn som har behov av att uttrycka hur äcklig viss mat är. Sällan vuxna.
