Valp som bara vill bita oss!

[inverterad]

Tillägg till ovanstående:
Tar själv emot omplaceringar från annan aktiv bruksras, vakthund. Många hundar får sätta livet till (blir så ouppfostrade att de inte är säkra längre) för att vi människor inte är tillräckligt ansvarsfulla i vårt hundägande. Inte sällan läser vi här om hundar som blivit svårt bitna av andra hundar, ofta aggressiva bruksraser som ägaren inte har kontroll på och inte kan ta ansvar för.

Det börjar ju i många fall redan i valpveckorna, där valpen är ägaren övermäktig. När hunden blir tonåring är det redan på tok för sent att styra upp för någon som inte har rätt verktyg. Det är ibland för svårt att styra upp även för den som har kunskap och erfarenhet.

Min önskan är därför att de nyblivna hundägarna tar ett större ansvar för sitt hundägande och kanske på ett tidigt stadium rannsakar sig: blev detta som vi tänkt oss och är detta rätt hund för oss att ta ansvar för?

Vill en ändå ha en viss ras kan det vara all idé att ta över en vuxen hund istället, som är formad av någon kunnig och/eller där man helt enkelt kan utvärdera att just den individen passar för det ändamål vi kan erbjuda den.

Jag förstår hur du resonerar i ditt inlägg och håller till viss del med, men samtidigt tänker jag att vi inte behöva måla djävulen på väggen riktigt än? Det kan vara så att valpen är för mycket för familjen, men det kan också vara så att familjen kan steppa upp (med stöd och hjälp utifrån) och rama in valpen på ett fint sätt när den här chocken över piraya-fasen har lagt sig lite. Uppfödaren måste ju kontaktas så att hen kan få fundera över matchningen valp-familj i det här fallet och hjälpa dem vidare.

Schäfrar har ju i grunden mycket mer will to please och förighet än den ras du har, om jag minns rätt, och jag gissar att den här valpen kommer från ganska moderata linjer - inte värstingvarianten, för såna linjer säljs normalt inte till familjer som bara erbjuder ett aktivt familjeliv. Därmed inte sagt att en schäfervalp är en picknick oavsett linjer, men ja. Det finns fortfarande möjligheter att detta blir bra om familjen tar hjälp och lägger om sina framtidsplaner så att de kan erbjuda ett meningsfullt liv för den här hunden.

 

[LaMagia]

Valpar bits. Jag har själv en tioveckors valp här hemma och ser inga problem alls med att hon gärna använder mun och tänder. Man får helt enkelt bara lära sig att hantera valpen så den inte kommer åt att bitas så det gör ont. Bitandet växer bort.

 

[Lovisaleonora]

Jag förstår hur du resonerar i ditt inlägg och håller till viss del med, men samtidigt tänker jag att vi inte behöva måla djävulen på väggen riktigt än? Det kan vara så att valpen är för mycket för familjen, men det kan också vara så att familjen kan steppa upp (med stöd och hjälp utifrån) och rama in valpen på ett fint sätt när den här chocken över piraya-fasen har lagt sig lite. Uppfödaren måste ju kontaktas så att hen kan få fundera över matchningen valp-familj i det här fallet och hjälpa dem vidare.

Schäfrar har ju i grunden mycket mer will to please och förighet än den ras du har, om jag minns rätt, och jag gissar att den här valpen kommer från ganska moderata linjer - inte värstingvarianten, för såna linjer säljs normalt inte till familjer som bara erbjuder ett aktivt familjeliv. Därmed inte sagt att en schäfervalp är en picknick oavsett linjer, men ja. Det finns fortfarande möjligheter att detta blir bra om familjen tar hjälp och lägger om sina framtidsplaner så att de kan erbjuda ett meningsfullt liv för den här hunden.

Absolut är det så, men jag tycker också att tanken att återlämna en hund som inte passar de egna syftena ska ligga närmre än det i många fall gör idag. Det är ofta lite skamligt att lämna tillbaka en hund som en inte reder ut. Vilket ju givetvis är helt fel, är en grön som hundägare är det svårt att föreställa sig vad en för svår hund innebär - t ex att valpen blir jättestökig och en inte kan bemästra situationen.

 

[inverterad]

Absolut är det så, men jag tycker också att tanken att återlämna en hund som inte passar de egna syftena ska ligga närmre än det i många fall gör idag. Det är ofta lite skamligt att lämna tillbaka en hund som en inte reder ut. Vilket ju givetvis är helt fel, är en grön som hundägare är det svårt att föreställa sig vad en för svår hund innebär - t ex att valpen blir jättestökig och en inte kan bemästra situationen.

Håller helt med om att det inte är något skamligt utan tvärtom mycket ansvarsfullt att lämna tillbaka valpen om den är för mycket. Men jag tänker att familjen inte nödvändigtvis är där, än, och de har lite tid på sig att växa in i det här hundlivet som inte blev riktigt vad de hade förväntat sig. Men helt klart behövs det hjälp och stöd i första hand från uppfödaren, som ju då också är förberedd på att det är tufft för familjen med denna individ och kan följa deras utveckling och se om de verkar fixa det tillsammans.

 

[inverterad]

I tillägg så kan en ju fundera på det lämpliga i att uppfödaren säljer en schäfervalp till förstagångshundägare som inte redan är intresserade av bruks/annat lämpligt arbete för hunden och inne på den typen av aktiviteter. Jag skulle personligen avråda nästan alla från schäfer och liknande brukshundar (oavsett linjer) om de inte haft en krävande hund sen innan och inte redan är bitna (pun intended) av hundsport/nosarbete på olika nivåer.

 

[Nota]

Jag upplever nog schäfer som rätt glyttig och lite stökig när den inte "är på jobbet". Många av de jag träffat på har också haft rätt höga krav på uppmärksamhet för att inte hitta på egna aktiviteter...

Jo min brukade kasta skor på mig

 

[Nota]

Man undrar ju också vad det är för uppfödare som säljer en brukshund som familjehund?
Vore det inte även enklare för uppfödaren att föda upp en sällskapshund om syftet med hundarna är familjehundar!?

 

[Huggorm]

Problemet med sällskapshundar är att de flesta raserna ser "gulliga" ut. För den som vill ha en hund som ser varglik ut som en schäfer finns det inte mycket att välja på.

 

[Nota]

Problemet med sällskapshundar är att de flesta raserna ser "gulliga" ut. För den som vill ha en hund som ser varglik ut som en schäfer finns det inte mycket att välja på.

Keeshund och dess släktingar finns ju (kommer inte ihåg vad resten av raserna heter)

 

[Nattfjäril]

Problemet med sällskapshundar är att de flesta raserna ser "gulliga" ut. För den som vill ha en hund som ser varglik ut som en schäfer finns det inte mycket att välja på.

Fast den som vill ha en hund enbart baserat på hur hunden ser ut kanske borde tänka om...

 

[inverterad]

Nu har vi diskuterat den här valpen i ett par sidor och TS har inte synts till på ett tag. @AnKo hur går dina funderingar? Har det klarnat något kring hur ni ska jobba vidare med er valp?

 

[Sel]

Problemet med sällskapshundar är att de flesta raserna ser "gulliga" ut. För den som vill ha en hund som ser varglik ut som en schäfer finns det inte mycket att välja på.

Tycker ändå det finns hyfsat gott om sällskapsspetsar.

Och kl*
Utifrån den lilla info vi fått av TS tycker jag att det låter som en rätt normal tioveckorsvalp. Ingen anledning att få panik och dra på alltför stora växlar egentligen, men gärna hålla tät kontakt med uppfödaren för stöd.
Upplever att det är hemskt många människor och familjer som blir helt överväldigade när de får hem sin första valp oavsett ras. En del (många!) valpar är helt enkelt tokigt intensiva och vet man inte det av erfarenhet är det svårt att föreställa sig innan.

 

[Sel]

Jag har haft en hel kull med jack russels i huset, haft tolv på heltid i jobbet och växt upp hyfsat hundtätt med jaktspetsar, ändå var jag långt ifrån förberedd på demonen i shibaform som flyttade in hos mig för tio år sedan. Jäklar vad hon drog blod - min far uttryckte de minnesvärda orden: "Sel, det där kommer aldrig att bli en fin hund."
Spoiler: Det blev hon! Men jag kan helt relatera till det där svåra när ingen omriktning verkar fungera, allt bara triggar.

 

[Takire]

Tycker ändå det finns hyfsat gott om sällskapsspetsar.

Och kl*
Utifrån den lilla info vi fått av TS tycker jag att det låter som en rätt normal tioveckorsvalp. Ingen anledning att få panik och dra på alltför stora växlar egentligen, men gärna hålla tät kontakt med uppfödaren för stöd.
Upplever att det är hemskt många människor och familjer som blir helt överväldigade när de får hem sin första valp oavsett ras. En del (många!) valpar är helt enkelt tokigt intensiva och vet man inte det av erfarenhet är det svårt att föreställa sig innan.

När vi hade vår tollare ringde mina föräldrar till uppfödaren för att pappa trodde det måste vara något fel på den helgalna valpen

"Ni är inte de första som ringt" sa uppfödaren.

Jag är rätt säker på att vår valp var helt normal . Dock mycket betydligt mer intensiv än min sheltie var som valp.

 

[Roheryn]

Fast den som vill ha en hund enbart baserat på hur hunden ser ut kanske borde tänka om...

Kanske inte enbart pga utseende, det finns ju många fler egenskaper som kan göra att man t.ex. hellre vill ha en schäfer än en bichon frisé, trots att man egentligen inte "behöver" en brukshund. Jag är själv rätt svag för brukshundsraserna, och utseendet är bara en liten del av det - det är också storleken, kraften, uppmärksamheten, känslan av att hunden "kan" någonting och är väldigt kapabel. Det kan man ju beundra och vilja ha, tänker jag, även om man inte riktigt har användning för eller möjlighet att riktigt stimulera en brukshund. I mitt fall tänker jag försöka hitta en kompromiss som kan ge mig både lite av det jag söker/beundrar och samtidigt är något jag har glädje av och kan klara av. Är dock rätt säker på att det inte kommer bli en hund ur grupp 9 - de raserna ligger alltför långt ifrån det jag vill ha i en hund trots att jag lever ett liv som säkert många rena sällskapshundar skulle kunna hänga med i.

 

[nullo-modo]

Kanske inte enbart pga utseende, det finns ju många fler egenskaper som kan göra att man t.ex. hellre vill ha en schäfer än en bichon frisé, trots att man egentligen inte "behöver" en brukshund. Jag är själv rätt svag för brukshundsraserna, och utseendet är bara en liten del av det - det är också storleken, kraften, uppmärksamheten, känslan av att hunden "kan" någonting och är väldigt kapabel. Det kan man ju beundra och vilja ha, tänker jag, även om man inte riktigt har användning för eller möjlighet att riktigt stimulera en brukshund. I mitt fall tänker jag försöka hitta en kompromiss som kan ge mig både lite av det jag söker/beundrar och samtidigt är något jag har glädje av och kan klara av. Är dock rätt säker på att det inte kommer bli en hund ur grupp 9 - de raserna ligger alltför långt ifrån det jag vill ha i en hund trots att jag lever ett liv som säkert många rena sällskapshundar skulle kunna hänga med i.

Finns ju idag sällskapshundar i dom flesta grupper idag.

 

[Fetaost]

Att alla valpar bits stämmer nästan jämt. Och att vissa raser är jäkligare än andra. Likaså att de flesta växer ifrån det.
MEN med vissa raser och individer kan det också gå rätt fel. Schäfer är absolut en ras där det kan gå snett om hunden ser sig få vinning av ett beteende. Det är också en ras där det kan gå riktigt fel om man försöker träna bort (eller fram) beteenden/lydnad med fel metoder.
Gör man fel val längs vägen kan man likaväl få ett värre beteende.
Är man förstagångsägare så är det mycket viktigt med en 100% stöttande uppfödare och att man har brukshundskunnigt folk nära sig.

 

[a1agnlju]

Att alla valpar bits stämmer nästan jämt. Och att vissa raser är jäkligare än andra. Likaså att de flesta växer ifrån det.
MEN med vissa raser och individer kan det också gå rätt fel. Schäfer är absolut en ras där det kan gå snett om hunden ser sig få vinning av ett beteende. Det är också en ras där det kan gå riktigt fel om man försöker träna bort (eller fram) beteenden/lydnad med fel metoder.
Gör man fel val längs vägen kan man likaväl få ett värre beteende.
Är man förstagångsägare så är det mycket viktigt med en 100% stöttande uppfödare och att man har brukshundskunnigt folk nära sig.

Håller med och vill lägga till att det gäller väldigt många raser. Vår söta Kooiker var sju resor värre både som valp och unghund än våra schäfrar någonsin var.

När det gäller din valp ts, så tycker jag att ni inte ska vara rädda för att fråga uppfödaren om råd och även instruktören på valpkursen. En 10-veckorsvalp som bits är fullständigt normalt och ni gör rätt i att försöka hitta tips genom böcker och filmer på YouTube som funkar för er. Det kommer lugna sig så småningom.

Jag vill också påminna om att inte begränsa er till de traditionella bruksgrenarna om ni inte tycker att det verkar superkul. Leta godis i trädklykor och hålor i skogen och leta reda på mattes tappade vante ger precis lika mycket för hunden (och er).

 

[Flixon]

Jo min brukade kasta skor på mig

Vi hade hatthyllan som skohylla i typ ett år när schäfern var liten

 

[Is]

Att alla valpar bits stämmer nästan jämt. Och att vissa raser är jäkligare än andra. Likaså att de flesta växer ifrån det.
MEN med vissa raser och individer kan det också gå rätt fel. Schäfer är absolut en ras där det kan gå snett om hunden ser sig få vinning av ett beteende. Det är också en ras där det kan gå riktigt fel om man försöker träna bort (eller fram) beteenden/lydnad med fel metoder.
Gör man fel val längs vägen kan man likaväl få ett värre beteende.
Är man förstagångsägare så är det mycket viktigt med en 100% stöttande uppfödare och att man har brukshundskunnigt folk nära sig.

Lite OT men en i min familj hade en schäfer som "råkade" lära sig att det är mysigt att tugga på folk. Alltså han va inte arg eller busig men så fort man klappade honom så började han tugga på en. Ganska hårt. Men det va alltså hans sätt att mysa - tyvärr va det inte så många som ville gosa med den hunden nå längre stunder och stackarn va otroligt social.
Vi lyckades aldrig träna bort det, det va så väldigt befäst - lite som när en hästar vill kompisklia.

Men så fel kan det gå när man misslyckas med att träna bort schäfer tugg (och då va ägaren väldigt erfaren schäferägare - hunden tävlade i Elitskydd)