Mirre
Trådstartare
När det känns som att allt och alla är emot en och som att det bara är meningen att allt ska gå åt skogen hela tiden, vad tusan gör man?
Jag hittar ingen praktik inför hösten (fast det kan lösa sig, jag har en intervju i morgon), får mycket lägre csn den här månaden och hittar inget sommarjobb trots att jag sökt massor och kom inte in på någon sommarkurs heller. Står som reserv men det är nog kört. Såklart.
Det blir så tydligt hela tiden att jag står utanför gemenskapen på campus. Alla är 20-25 och bor i stan, i stort sett alla i studentlägenhet. Jag är 40, med villa på annan ort (tar 40 min med bil), barn osv osv, ett helt annat liv. Det märks så tydligt vid grupparbeten där det oftast läggs upp grupper på campus plattform som man får lägga in sig själv i. Flera gånger har jag lagt in mig i en grupp, bara för att se att ingen joinar den utan de andra grupperna fylls upp omedelbart istället. Nu ska det tydligen ut och bowlas osv med "alla i klassen", det har startats en ny chattgrupp där "alla" har blivit inbjudna. Men inte jag. Det pratades om den på föreläsningen igår och sades att "kan någon lägga till *en killes namn*, det var den enda jag inte hittade" Jag ifrågasatte då varför jag inte lagts in, men fick bara ett svävande svar att det ligger väl på meddelandeförfrågningar. Men nej, jag har inte fått något. Det fanns en annan grupp redan där verkligen alla var med, men nu skulle det startas en ny istället. Så uppenbart att den person som jag alltid känt har något emot mig, blev just studentrepresentant.
De få vänner (ytliga vänner alla fall) jag har bor alla minst en timmes bilfärd härifrån. Så jag har ingen direkt att umgås med utöver familjen. Jag försöker att inte bry mig men det blir väldigt ensamt. Det måste ju helt enkelt vara mig det är fel på eftersom jag alltid blir ensam.
Det blir extremtmycket offerkofta nu men det är bästa sättet att beskriva känslan på; det är som att så fort något positivt händer, så måste det förstöras av fler negativa saker. Som att det helt enkelt inte får gå bra för mig, det är helt enkelt inte till för mig. Som att jag alltid måste (och alltid har behövt) kämpa för allting i livet, medan andra tycks få ett normalt bra liv automatiskt (så är det väl inte eg men det känns så). Som att jag bara finns för att ta hand om andra, se till att alla andras liv flyter på utan problem. Men mitt eget liv fyller inget syfte för mig själv. Varför fortsätta kämpa för ett bra liv, när det hela tiden blir bekräftat att det inte är meningen?
Det är ju nästan så man kan tro att förbannelser existerar och att någon lagt en över mig.
Jag vet inte, jag ville bara få spy ur mig allt någonstans.
Jag hittar ingen praktik inför hösten (fast det kan lösa sig, jag har en intervju i morgon), får mycket lägre csn den här månaden och hittar inget sommarjobb trots att jag sökt massor och kom inte in på någon sommarkurs heller. Står som reserv men det är nog kört. Såklart.
Det blir så tydligt hela tiden att jag står utanför gemenskapen på campus. Alla är 20-25 och bor i stan, i stort sett alla i studentlägenhet. Jag är 40, med villa på annan ort (tar 40 min med bil), barn osv osv, ett helt annat liv. Det märks så tydligt vid grupparbeten där det oftast läggs upp grupper på campus plattform som man får lägga in sig själv i. Flera gånger har jag lagt in mig i en grupp, bara för att se att ingen joinar den utan de andra grupperna fylls upp omedelbart istället. Nu ska det tydligen ut och bowlas osv med "alla i klassen", det har startats en ny chattgrupp där "alla" har blivit inbjudna. Men inte jag. Det pratades om den på föreläsningen igår och sades att "kan någon lägga till *en killes namn*, det var den enda jag inte hittade" Jag ifrågasatte då varför jag inte lagts in, men fick bara ett svävande svar att det ligger väl på meddelandeförfrågningar. Men nej, jag har inte fått något. Det fanns en annan grupp redan där verkligen alla var med, men nu skulle det startas en ny istället. Så uppenbart att den person som jag alltid känt har något emot mig, blev just studentrepresentant.
De få vänner (ytliga vänner alla fall) jag har bor alla minst en timmes bilfärd härifrån. Så jag har ingen direkt att umgås med utöver familjen. Jag försöker att inte bry mig men det blir väldigt ensamt. Det måste ju helt enkelt vara mig det är fel på eftersom jag alltid blir ensam.
Det blir extremtmycket offerkofta nu men det är bästa sättet att beskriva känslan på; det är som att så fort något positivt händer, så måste det förstöras av fler negativa saker. Som att det helt enkelt inte får gå bra för mig, det är helt enkelt inte till för mig. Som att jag alltid måste (och alltid har behövt) kämpa för allting i livet, medan andra tycks få ett normalt bra liv automatiskt (så är det väl inte eg men det känns så). Som att jag bara finns för att ta hand om andra, se till att alla andras liv flyter på utan problem. Men mitt eget liv fyller inget syfte för mig själv. Varför fortsätta kämpa för ett bra liv, när det hela tiden blir bekräftat att det inte är meningen?
Det är ju nästan så man kan tro att förbannelser existerar och att någon lagt en över mig.
Jag vet inte, jag ville bara få spy ur mig allt någonstans.
? Det låter som om ni har väldigt lite gemensamt? Man är ju ofta rätt olika personer som ensamstående 20-åring och 40-åring med familj. Nu säger jag inte att det inte är möjligt att hitta vänner trots olikheter, men jag tänker att chansen inte är jättestor kanske?
