Lupin
Trådstartare
Idag för två veckor sedan var jag hos vet och ultraljudade min tik (4 v efter sista parningen), men fick det trista beskedet att hon var tom. Vet kunde iofs se ett foster, men det såg enligt uppgift konstigt och torrt ut. Fostret var placerat på det ställe jag kännt en bula vid ca 3 v. Självklart blev jag besviken och ledsen.
Men så "upptäckte" jag förra veckan, i onsdags har jag för mig, att min tik tappat midjan och var rundare om magen. Bulan på det där stället var dessutom större när jag kunde se den (den rör lite på sig, men just den kvällen putade den ut rejält när hon låg på rygg). Jag la handen över den och tryckte lite mjukt och till min glädje och förvåning kände jag en liten kick mot ena fingret plus att det liksom rörde på sig!
Somliga ville ju avråda mig från att ultraljuda, eftersom det så ofta visade fel. Jag tänkte att det måste bero på veterinärens skicklighet och min vet har gynekologi och dräktighet (plus semin o lite annat) som specialitet, så jag trodde att h*n var i stort sett ofelbar. Men tydligen inte, trots allt.
Hur vanligt är det egentligen att ultraljuden visar fel? Man har ju hört talas om hur många historier som helst där tiken skulle vara tom och sen fått en hel drös med valpar. Är det ens lönt att ultraljuda? Varför erbjuder veterinärerna det om det ändå har så hög felprocent? Eller hade jag bara otur?
Veterinären tyckte att jag kunde komma tillbaka och röntga tiken vid 58-59 dagar efter sista parningen, om ifall att. Varför föreslår man det ifall man är säker på att tiken är tom? Många frågor blir det...
Men så "upptäckte" jag förra veckan, i onsdags har jag för mig, att min tik tappat midjan och var rundare om magen. Bulan på det där stället var dessutom större när jag kunde se den (den rör lite på sig, men just den kvällen putade den ut rejält när hon låg på rygg). Jag la handen över den och tryckte lite mjukt och till min glädje och förvåning kände jag en liten kick mot ena fingret plus att det liksom rörde på sig!
Somliga ville ju avråda mig från att ultraljuda, eftersom det så ofta visade fel. Jag tänkte att det måste bero på veterinärens skicklighet och min vet har gynekologi och dräktighet (plus semin o lite annat) som specialitet, så jag trodde att h*n var i stort sett ofelbar. Men tydligen inte, trots allt.
Hur vanligt är det egentligen att ultraljuden visar fel? Man har ju hört talas om hur många historier som helst där tiken skulle vara tom och sen fått en hel drös med valpar. Är det ens lönt att ultraljuda? Varför erbjuder veterinärerna det om det ändå har så hög felprocent? Eller hade jag bara otur?
Veterinären tyckte att jag kunde komma tillbaka och röntga tiken vid 58-59 dagar efter sista parningen, om ifall att. Varför föreslår man det ifall man är säker på att tiken är tom? Många frågor blir det...