Bukefalos 28 år!

Var är papporna?

Sv: Var är papporna?

Jag har talat, eller ja inte direkt mer indirekt med svar som: Ja fråga E.s pappa för jag vet inte och liknande.

Det är samma med efternamnet, hon får automatiskt heta mitt efternamn trots att hon är bokförd med pappans efternamn. Men du har rätt, sjukvården kommer inte bli bättre om man tillåter detta favoriserande av mamma och osynliggörandet av pappan. Vi hade på ett ställe lämnat pappans telenr, nog 17 ringde dom till min mobil iallafall?

Nu går vi sällan tillsammans till BVC och eftersom det är min sambo som är pappaledig så går han själv, då finns det ingen mamma att rikta sig mot.

Men det är inte bara där man möter detta, även bland släkt/bekanta/grannar osv så är det väldigt tydligt hur många riktar frågor om vårat gemensamma barn direkt till mig trots att pappan också är med. Ibland så tydligt som att dom ropar på mig trots att pappan står där?

Känns helkokko!?
 
Sv: Var är papporna?

Jo i början vände jag mig varje gång till min man och hintade om att han också var med, men när det tyvärr inte fungerade så valde jag detta sätt till BVC-tanten.

Till släkten säger jag alltid till om att det går att fråga min man också.
Jag brukar fråga varför dom bara tittar på mig när dom ställer en fråga om vår dotter när min man står precis bredvid.

Konstigast tycker jag det var när vi fyllde i pappret till kommunen ang dagisplats, då skrev vi min man för vårdnadshavare 1 och mig som vårdnadshavare 2.
Något förvånade blev vi när breven kommer i mitt namn. Men det kanske har med att mitt namn börjar på en tidigare bokstav i alfabetet :confused:
 
Sv: Var är papporna?

KL

Gång på gång på gång läser och hör jag människor informera om tragiska omständigheter likt ovanstående.
Så varför inte öppna munnen och TALA istället för att göra tysta missnöjesnoteringar?
Detta är en bra fråga, vore intressant att veta hur folk gör. Själv brukar jag kommentera/markera när jag orkar, det är inte alltid att man känner för att agera politiskt och uppfostrande i alla lägen. Man får välja de strider man tycker är viktigast och där man känner att det finns möjlighet till förändring. För egen del har jag också en känsla av att många andra föräldrar inte vill att man ska driva jämställdhetsfrågorna för mycket tex på dagis, de flesta tycks nöja sig med "här behandlar vi alla lika". Så det kan också vara en anledning till att man inte vill sticka ut hakan i alla lägen.
 
Sv: Var är papporna?

Jag tycker också att det är jobbigt att säga till i såna där lägen: när tex skolan vände sig till mig även om sådant som gällde pappan, tex om han missade regnkläder på sina veckor, eller när försäljaren vänder sig till min man när jag köper en teknikpryl. Det jobbiga är ju att man blir en otrevlig person som bråkar. Jag orkar inte alltid det.
 
Sv: Var är papporna?

Män som visar ringa familje/barnengagemang gör det av ett skäl: bristande intresse.
Något jag emellertid inte har några problem med, bara korten spelas öppna.

Så är jag också övertygad om att det är. Män som grupp är mindre intresserade av sina barn och sin familj än kvinnor. Jag har problem med det, i de fall som ointresserade män har barn trots sitt ointresse. Om ointresserade män spelar med öppna kort och ser till att det inte blir några barn i deras förhållanden, så har jag inga problem med det. Sådana män kan naturligtvis vara bra att leva med ändå, bara man inte får barn med dem.

(Självklart tycker jag inte att intresset för barn nödvändigtvis måste yttra sig genom aktivt skrivande på barnforum! :D)
 
Sv: Var är papporna?

Det vore intressant att veta hur ointresset förhåller sig i till beslutet att skaffa barn. Om det även gäller pappor som varit pådrivande i frågan om att bli gravid eller om det är som man misstänker pappor som varit mer tveksamt intresserade av att bli pappor.

Men är det inte också så att det kanske inte funkar med en intresserad och en superintresserad i familjen, ungefär som med allt annat så kan man tappa intresset/lusten av att man halkar efter för mycket. Det var en intervju med Ingemar Gens i DN häromdagen om det faktum att man gärna faller in i traditionella könsroller på semestern. Han menade att det är viktigt att man gör saker tillsammans så att de inte blir könskodade av slentrian och att man aktivt motverkar ojämställdhet på det sättet. Med barn är det ju tyvärr så att så som samhället är uppbyggt så delar vi ofta upp ansvaret för barnen och kvinnor får ett gigantiskt erfarenhetsövertag från början som man inte får låtsas om finns. Det är extra svårt att engagera sig i barnen ihop eftersom det finns så mycket annat som ska göras och orkas med. Det är hela tiden så att en drar och badar med ungarna, en handlar, en lägger ungarna en plockar undan. Sällan blir barnen det där gemensamma projektet som man hade tänkt sig.

Här är förresten artikeln i DN:
http://www.dn.se/insidan/semestertips-tom-dasstunnan-tillsammans-1.1131333
 
Sv: Var är papporna?

Jag har inte varit medlem på buke länge men är pappa till en snart 2 månader gammal flicka. Tänkte ge lite av mina synpunkter och funderingar på vad ni verkar vilja ha svar på av oss pappor varför vi inte "väljer" att skriva i sådana här forum.

För det första handlar det om som många redan nämnt här att vi vill hitta svaren på våra frågor själva och väljer därför att googla istället eller fråga bekanta om våra funderingar. Tror det handlar om lite manlig stolthet att "vi kan själva".

Sen drar vi nog oss för att skriva i forum som heter "vårmammor" just för att det står mammor och det känns kanske inte så rätt att skriva i en tråd som innehåller mammor och man själv är en pappa. Forum för endast pappor fungerar inte det heller tyvärr då det allt för ofta börjar handla om allt annat än barn utan går över till att bli en teknik- och fordontråd istället. Återigen tror jag det handlar om den manliga stoltheten att man som en man ska kunna lösa problem och hitta svaren utan utomståendes hjälp.

Med detta sagt så försöker jag iaf att ändra min inställning och faktiskt "våga" ta dessa frågor mer öppet.
 
Sv: Var är papporna?

Jag känner inte att argumenten håller.
Om jag så tittar på dokumentärer från djupaste djungeln så är det mammor som duttar och visar intresse för barnen (hem/hushåll).
OM det nu vore så att denna "kulturella prägling" är densamma världen över (vilket isf vore den enda kulturella gemensamma nämnaren hos människorasen?) så kan man ju undra vad som format det kulturella formatet.
Biologi?

Om jag ser till människor runt omkring mig så visst finns det män som är väldigt intresserade av sina barn MEN i antal inte i närheten av andelen kvinnor som både uppslukas av egna och andras barn samt tårögt talar om det "blödande mammahjärtat".
Jag har aldrig träffat en man som ser fram mot att träffa pappagruppen och besöka öppna förskolan.
Jag har aldrig träffat en man som älskar att frottera sig med andra föräldrar för att bara prata barn, röda stjärtar och brydderier.
Jag har aldrig träffat en man som får lägga band på sig för att inte shoppa ihjäl sig på alla söta babykläder som den lille telningen bara måste ha.
Jag har aldrig...poängen har nog gått fram, de genuint barnintresserade männen finns säkert men nog är de i minoritet - även om de släpar

Jag kan sträcka mig så långt att jag upplever en skrattretande stor skillnad mellan könen, tyvärr.

Hur många män har du träffast som inte är påverkade av samhället i stort?

Påstår inte att det inte finns (skrattretande?) skillnader mellan könen. Men jag påstår att jag tror att det är i stort sett kulturellt betingade.
 
Sv: Var är papporna?

Det vore intressant att veta hur ointresset förhåller sig i till beslutet att skaffa barn. Om det även gäller pappor som varit pådrivande i frågan om att bli gravid eller om det är som man misstänker pappor som varit mer tveksamt intresserade av att bli pappor.

Normen som gör gällande att "man ska skaffa barn - klart man ska ha barn" sitter benhårt rotad i majoritetens ryggmärg.
Majoriteten skaffar barn, oavsett hur mycket de är beredda att investera i tid, pengar, engagemang.
För många löser det sig eftersom den ena parten (oftast kvinnan) är beredd/går med på att ta huvudansvaret.
 
Sv: Var är papporna?

Hur många män har du träffast som inte är påverkade av samhället i stort?

Påstår inte att det inte finns (skrattretande?) skillnader mellan könen. Men jag påstår att jag tror att det är i stort sett kulturellt betingade.


Jag tror inte att män är så lättpåverkade att de undantrycker sina genuina känslor och intresse för sina barn för att passa in i en norm.
Så, vi tror olika.
 
Sv: Var är papporna?

Konstigast tycker jag det var när vi fyllde i pappret till kommunen ang dagisplats, då skrev vi min man för vårdnadshavare 1 och mig som vårdnadshavare 2.
Något förvånade blev vi när breven kommer i mitt namn. Men det kanske har med att mitt namn börjar på en tidigare bokstav i alfabetet :confused:

Precis så gjorde vi också (fast på vår blankett stod det "Förälder" och "Make/sambo"). Vi skrev min mans namn på "förälder" raden och trök över e:et i make och ersatte med "maka" och skrev mitt namn. Jag fick och får fortfarande alla brev från förskolan adresserade bara till mig. Min man ringde och frågade hur det kommer sig, och möttes av total oförsåelse och kommentaren "Vill du så gärna ha räkningen kunde du väl ha skrivit det!"... :crazy: Jag blir så trött!
 
Sv: Var är papporna?

Så är jag också övertygad om att det är. Män som grupp är mindre intresserade av sina barn och sin familj än kvinnor. Jag har problem med det, i de fall som ointresserade män har barn trots sitt ointresse. Om ointresserade män spelar med öppna kort och ser till att det inte blir några barn i deras förhållanden, så har jag inga problem med det. Sådana män kan naturligtvis vara bra att leva med ändå, bara man inte får barn med dem.

(Självklart tycker jag inte att intresset för barn nödvändigtvis måste yttra sig genom aktivt skrivande på barnforum! :D)

Vet ens dessa män att de är ointresserade av barn?
Jag inbillar mig att större delen av de "kassa farsorna" själva anser att de är helt ok farsor, och möjligen även deras kvinnor som gett dessa män möjligheten till fortplantning.
 
Sv: Var är papporna?

Samma här i skolan och på fritids.
Vi var också noga med att tala om att de skulle kontakta pappa i första hand om det var något som gällde sonen, men likaförbannat så är det jag som fått mesta delen av mail osv i allafall.

KL

Jag tycker ändå att jag kan se många, många fall av mammor som inte släpper in papporna och verkligen låter dem ta barnet på sina villkor och lära känna sitt barn. Det räcker faktiskt med att titta i någon av mamma-trådarna där barnet är relativt nyfött. I jättemånga fall så skriver mammorna att bebin bara när nöjd hos dem...jag är helt övertygad om att bebin kan vara lika nöjd hos pappan också om bara mamman släpper taget eller slutar tillrättavisa pappan. Jag funkar så att om jag aldrig för göra själv och b lir tillrättavisad hela tiden så tappar jag initiativförmågan och låter den som ändå är mästare ta över. Sorgligt men sant och jag tror att många pappor känner lite så faktiskt
 
Sv: Var är papporna?

Det vore intressant att veta hur ointresset förhåller sig i till beslutet att skaffa barn. Om det även gäller pappor som varit pådrivande i frågan om att bli gravid eller om det är som man misstänker pappor som varit mer tveksamt intresserade av att bli pappor.

Ja, verkligen! Fast rätt svårt att undersöka och rätt svårt egentligen att på något någorlunda sakligt sett bedöma "intresse", tror jag?

I mitt hem har vi haft en rätt stenhård varannandagprincip: varannan dag tar du barnen, varannan dag jag. Detta gäller det övergripande ansvaret för barnets hela dag (måltider, sovpauser, träningar, läggning, osv beroende på ålder). Resten av sysslorna delades upp utifrån vem som hade barnjouren. Självklart "har" man barnen även på den andra partens dagar, man pratar ju med dem och svarar på frågor och gör saker tillsammans allihop ändå, men jag såg till att inte påminna honom om barnens kvällsmat på hans dagar, och vice versa. Och hans barndagar kunde jag tex rida. Jag tycker att det funkade bra. Detta gällde alltså mig och min nuvarande, inte min sons pappa.

Vi är på landet nu och funderar tillsammans just över det där med de konservativa könsrollerna på semestern. I vårt fall finns det egentligen inget behov, inga sysslor, för en "typisk mansroll" i stan. Vi bor i lägenhet, och lägger således inte tak och bygger inte om. På landet har man plötsligt en gammal, inte sällan ärvd, stuga/hus att ta hand om, och vips tenderar män att gå där med snickarbältet. Dock inte min man, vi skyr båda det praktiska arbetet som pesten.


Vet ens dessa män att de är ointresserade av barn?

Det tror jag egentligen inte att de vet, nej.

Jag tycker ändå att jag kan se många, många fall av mammor som inte släpper in papporna

Det är kanske så. Jag tänker ändå oftast att det verkar vara konstigt enkelt att "skrämma bort" män just från ansvaret för barnen.
 
Sv: Var är papporna?

Det är kanske så. Jag tänker ändå oftast att det verkar vara konstigt enkelt att "skrämma bort" män just från ansvaret för barnen.

Jag tror att jag vet vad cirkus menar och tror inte på något sätt det syftar på att det skulle vara enkelt att "skrämma bort" mannen. Det handlar nog ofta mer om att om mamman hela tiden säger åt pappan att inte den tröjan, håll inte så, gör inte så, du gör fel etc etc konstant då blir det nog väldigt lätt att man slutar försöka göra saker eftersom man hela tiden gör "fel". Det är inte så i mitt fall men har fått den uppfattningen att det skulle kunna vara så i en del fall.
 
Senast ändrad:
Sv: Var är papporna?

Men varför säger de papporna inte ifrån, eller tar upp saken till en diskussion på något sätt? Varför nöjer de sig med en "lösning" som innebär att de tar mindre del i sina barn, nämligen att minska sitt engagemang?
 
Sv: Var är papporna?

Men varför säger de papporna inte ifrån, eller tar upp saken till en diskussion på något sätt? Varför nöjer de sig med en "lösning" som innebär att de tar mindre del i sina barn, nämligen att minska sitt engagemang?

Jag kan inte svara på vad andra pappor gör eller inte gör. Däremot kan jag gissa att det är som cirkus skriver, att när någon ofta blir kritiserad för det den gör så backar personen instinktivt då denne upplever det som att h*n faktiskt inte vet vad som är det bästa i det aktuella fallet.
Mycket möjligt att personen borde ta "fighten" men i just det här fallet kanske pappan utgår från att mamman faktiskt vet bäst och upplever att när han gör något på eget bevåg så blir det ändå "fel".
 
Sv: Var är papporna?

Det vore intressant att veta hur ointresset förhåller sig i till beslutet att skaffa barn. Om det även gäller pappor som varit pådrivande i frågan om att bli gravid eller om det är som man misstänker pappor som varit mer tveksamt intresserade av att bli pappor.

Jag har länge varit helt övertygad om att män inte behöver vilja bli pappor, de blir det ändå för att kvinnan så gärna vill bli mamma.

De behöver alltså inte känna efter vad de verkligen vill, de kan vara lite skeptiska och hålla emot och tycka att "inte riktigt än" - för det blir barn ändå, för att hon vill.
 
Sv: Var är papporna?

Jag har länge varit helt övertygad om att män inte behöver vilja bli pappor, de blir det ändå för att kvinnan så gärna vill bli mamma.

De behöver alltså inte känna efter vad de verkligen vill, de kan vara lite skeptiska och hålla emot och tycka att "inte riktigt än" - för det blir barn ändå, för att hon vill.

Ja.
Med tanke på att kvinnor i regel är några år yngre än sina män och tidigare får "barnsug" så behöver män troligen sällan bli den påtryckande parten. Barnen kommer när hon vill, när hon är redo.

Kompisens kille sedan 10 år har tjatat om barn under de senaste fem åren, sannolikheten att han kommer bli en dedikerad pappa känns överhängande.
 
Sv: Var är papporna?

Men varför säger de papporna inte ifrån, eller tar upp saken till en diskussion på något sätt? Varför nöjer de sig med en "lösning" som innebär att de tar mindre del i sina barn, nämligen att minska sitt engagemang?

Jag kan erkänna att jag automatiskt axlade en roll som jag innan bebisen föddes sagt att jag aldrig skulle ta. Nämligen den roll som diskuteras, mamman som kan allt. Jag vet inte varför egentligen, men att tänka klart kunde jag inte. Så fort dottern grät gjorde det ont och då ville jag ta över ( lite enkelt förklarat )..

Måste du spänna blöjan så hårt, har du rapat henne osv..

Sambon sa dock ifrån, om jag inte fixade att vara hemma och stå åt sidan fick jag väl ta hunden och gå ut en stund. Efter det så var det lika jobbigt att "hålla tyst" under en period men jag insåg dock att jag betedde mig som mamman/sambon jag verkligen inte vill vara egentligen..
 

Liknande trådar

Småbarn Att små barn sover dåligt vet vi ju alla. Det går i perioder. Men nu har lillebror, 13 månader, sovit dåligt i sju månader. Minst ett...
Svar
7
· Visningar
639
Relationer Vet inte ens vart jag ska börja. Fick starta ett anonymt konto för jag känner att jag måste få skriva av mig lite just nu. Igår blev...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
14 823
Senast: Bulldoozer
·
Småbarn Jag är desperat efter sätt att få i vår treåring penicillin. Lång historia kort; vår dotter har haft sår i näsan senaste 8 veckorna. Vi...
Svar
19
· Visningar
1 757
L
  • Artikel
Dagbok Nu är det påsk igen och det är den värsta hög tiden förmig. Så justnu på minner väldigt mycket om väldigt jobbiga saker. Men det är ändå...
2
Svar
32
· Visningar
1 697
Senast: Flixon
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp