Jag har varit med mina hästar till slutet. Personligen är det värsta för mig beslutet. Att väga för och emot, komma fram till att det är dax. Och tiden fram till avskedet. Väntan. Veta att tiden är utmätt. Tid att ändra sig, fast jag vet att beslutet är fattat på goda grunder. Tankarna. Vetskapen att sanden rinner ur timglaset.
Själv tycker jag att det är min skyldighet att följa med hela vägen. Mina hästar ställer upp på mig, även när de känner att det tar emot, de litar på mig när de är rädda, de kommer till mig, de glädjer mig och ger mig så mycket att jag inte kan lämna dem när det känns svårt för mig.
Jag har bultat alla mina hästar, och det har jag inte ångrat. Varken de gånger vi tagit ut vår underbara gubbe som har trotjänaravlivning (tack, Kjell, för att du finns och gör våra svåra stunder lite lättare!), inte heller när vi körde till slakteriet. Då hade jag dock bett om att få komma direkt in och slippa vänta.
Har varit med tillräckligt många gångar för att veta vad som väntar, och att det går snabbt är en fördel i mina ögon.
Tomheten för mig efteråt uppvägs av vetskapen att hästen inte längre har ont/lider (jag har hittills bara behövt ta bort hästar som skadat sig eller varit sjuka). Saknaden kan jag leva med, det blir ett hål som läker lite undan för undan och till slut inte är mer än ett ärr och ett minne. Och jag minns bara det goda, det soliga och det som tillförde mitt liv glädje.
