Ja alltså jag vet ju inte. Jag har inte umgåtts med män som är den där tysta starka typen så jag har ingen riktig uhm relation till problemet som sådant. Alltså jag håller väl med om att det är bättre att säga till än gå runt som en mussla.
Jag skrev ju till och med att mina instinkter säger mig att det är bra att kunna tala känslor! (även om jag själv inte är världens fontän på området) Och uselt att inte kunna göra det!
Det enda jag har skrivit här är att jag läst att... osv. Jag kan inte förstå problemet du har med det
Jag har helt och hållet gått med på paradigmen att det är bra att kunna tala känslor. In i min själ! Jag är övertygad! Men jag vet att det kanske inte är så, man vet inte.Min man slår klart högre på alla empatiska skalor än jag gör och min pappa mer än min mamma så jag trampar vatten här.
Om vi pratar på det här sättet så alltså jag håller ju med om att jag läser mycket om män som inte kan prata känslor och jag är helt med på konceptet och jag har erkänt paradigmen att det är så. Jag är helt övertygad om att det är så. Men männen jag känner är inte riktigt där, det är mer som att jag vet att det finns men har aldrig sett det. Så jag kan inte relatera det till verklighet jag sett. (Min familj har en mer vad folk brukar beskriva som en Italiensk attityd till känslor
jag har själv sett båda mina föräldrar gråta )
Senast ändrad:
