Varför valde din partner dig?

[mandalaki]

Du och jag, Bläckis.

Kul att höra!

Alltså, olycklig i förhållande är den största ensamheten jag kan komma på. Den ensamheten är så själslig, går så djupt. Jag mådde pyton, kunde inte dela det med honom, försökte förtvivlat att inte ens erkänna det för mig själv för då skulle jag ju bli tvungen att ta tag i det och avsluta förhållandet (vilket jag till slut gjorde, men alldeles försent). Jag föraktade honom och jag föraktade mig själv. DET är vad jag kallar ensamhet.

(Sedan dess är vi mycket nära vänner. Det hade vi inte varit om vi fortfarande levt ihop )

Men ensam utan partner? Nej, det känner jag mig inte. Visst gör jag ibland saker som jag gärna hade delat med någon men det behöver inte prompt vara en partner. Sedan hade det nog varit behagligt med någon som älskade och beundrade mig hela tiden - men det är en rätt usel anledning för att leva med någon

 

[Petruska]

Agerande kan man självklart styra, mer sällan känslor, som jag upplever det. Men ditt sätt att hantera känslolivet låter mycket praktiskt och förnuftigt: man blir partner med den i vänkretsen som råkar vara singel vid lämpligt tillfälle, därefter avstyr man attraktion och andra opraktiska känslor för den övriga vänkretsen, tills behov uppstår igen. Blir man singel oönskat så vrider man upp känslostyrkan för lämplig ledig vän och blir partner med den istället. Mycket behändigt.

Inte direkt avstyra, men i viss mån välja om man vill odla det eller inte. Låta bli att odla och avstyra är inte synonymer. Att börja odla känslor för någon vän som man är lite småattraherad av, skulle möjligen gå, åtminstone om det är någon man inte har känt så länge. Men att man är vänner, och att man är lite småattraherad, garanterar ju inte att parbildning vore en bra idé ändå. Det finns betydligt fler attraktiva personer än det finns rimliga partnerkandidater.

Egentligen tror jag inte att du tror att jag menar så som du tolkar det, så det känns lite fånigt att förklara en gång till.

 

[Petruska]

Men ensam utan partner? Nej, det känner jag mig inte. Visst gör jag ibland saker som jag gärna hade delat med någon men det behöver inte prompt vara en partner. Sedan hade det nog varit behagligt med någon som älskade och beundrade mig hela tiden - men det är en rätt usel anledning för att leva med någon

Nu är ju just du sällsynt fantastisk , men annars är det nog inte så vanligt att man blir beundrad hela tiden av sin partner.

Jag som tror mer på kompatibla neuroser än fantastiska personligheter, blir i alla fall inte beundrad och jag beundrar inte. (Jag har haft tidigare partner som avgudade mig, och det är avskyvärt. När man är avgudad är man inte alls sedd.)

Annars håller jag så klart med. En stor fördel med att leva med en partner är att man får betydligt mer positiv bekräftelse än man (jag) får som ensamstående. Men i ett olyckligt förhållande, får man ju antagligen inte det.

Jag är också utan tvekan hellre ensam än i en trist relation. Tvärtom, relationen måste verkligen göra mitt liv bättre för att jag ska vara intresserad. Jag ser förhållandet snarare som ett slags fritidsnöje än som något slags plikt. Och fritidsnöjen ska ju vara roliga, annars faller ju poängen.

 

[mandalaki]

Nu är ju just du sällsynt fantastisk , men annars är det nog inte så vanligt att man blir beundrad hela tiden av sin partner.

Jag som tror mer på kompatibla neuroser än fantastiska personligheter, blir i alla fall inte beundrad och jag beundrar inte. (Jag har haft tidigare partner som avgudade mig, och det är avskyvärt. När man är avgudad är man inte alls sedd.)

Annars håller jag så klart med. En stor fördel med att leva med en partner är att man får betydligt mer positiv bekräftelse än man (jag) får som ensamstående. Men i ett olyckligt förhållande, får man ju antagligen inte det.

Jag är också utan tvekan hellre ensam än i en trist relation. Tvärtom, relationen måste verkligen göra mitt liv bättre för att jag ska vara intresserad. Jag ser förhållandet snarare som ett slags fritidsnöje än som något slags plikt. Och fritidsnöjen ska ju vara roliga, annars faller ju poängen.

Ja, kompatibla neuroser jag också helt inne på. Och alla ens neuroser är ju inte riktigt bra för en, åtminstone inte för mig, så därför är det inte alltid helt smart med någon som kuggar i dem.

Nej, i ett dåligt förhållande får man nog sällan positiv bekräftelse. Även om den andre menar det han säger eller gör ärligt och i positiv mening så tar självföraktet över. I alla fall funkade det så för mig.

 

[Petruska]

Ja, kompatibla neuroser jag också helt inne på. Och alla ens neuroser är ju inte riktigt bra för en, åtminstone inte för mig, så därför är det inte alltid helt smart med någon som kuggar i dem.

Nej, jag är ju inte helt seriös när jag använder det uttrycket. Det är nog bra om något mer än neuroserna är kompatibla. Men det är nog också bra om ens mindre smickrande egenskaper får plats någorlunda konfliktfritt i förhållandet. Tex att partner inte irriterar sig på att man är slarvig, lat, långsam, självupptagen, eller vad det nu kan vara.

Samtidigt ska ju partner helst inte understryka ens dåliga egenskaper, tycker jag. För mig har det betytt att bli för kontrollerad, så det aktar jag mig för. Typ: "Du är ju så slarvig, lat, långsam och självupptagen att bara jag kan älska och förstå dig", underförstått kan man inte lämna den partnern, och underförstått kan man inte heller utvecklas till att bli lite mindre självupptagen, för det "behövs" ju inte.

 

[mandalaki]

Fast jag tänker mer neuroserna som har med närhet att göra. Jag tänker att de flesta människor omedvetet väljer den som hen tror bäst fyller bekräftelsehålen. En person som lägger sitt "självförverkligande" i att vårda/ge omsorg/ta hand om väljer en person som har ett starkt behov av att bli vårdad, typ. Och jag är inte säker på att det alltid är så bra, det vore bättre om båda kunde göra sig av med respektive behov.

Det här får mig att tänka på något jag brukar reagera på:

Typ: "Du är ju så slarvig, lat, långsam och självupptagen att bara jag kan älska och förstå dig", underförstått kan man inte lämna den partnern, och underförstått kan man inte heller utvecklas till att bli lite mindre självupptagen, för det "behövs" ju inte.

Inte sällan på Buke, när folk ska beskriva sina partners, så avslutar de med: "Och bäst av allt, han står ut med MIG!" Och det är så himla sorgligt att de ser sig som så besvärliga att deras partners i princip borde lida av att leva med dem.

 

[Petruska]

Fast jag tänker mer neuroserna som har med närhet att göra.

Inte sällan på Buke, när folk ska beskriva sina partners, så avslutar de med: "Och bäst av allt, han står ut med MIG!" Och det är så himla sorgligt att de ser sig som så besvärliga att deras partners i princip borde lida av att leva med dem.

Precis. Det är det jag menar när jag säger kompatibla neuroser, utan att mena det så seriöst. Par där den ena är ständigt oälskad och den andra är ständigt (men otillräckligt) vårdande och givande, verkar ju inte ha för roligt. Med "kompatibla neuroser" menar jag själv snarare att man passar bra ihop, trots att ingen av oss är fantastisk eller på något annat vis har några extraordinära kvaliteter.

Om partner inte gör mer än står ut, bör hen dumpas! Och dumpa också, för den delen. Står ut gör man med dementa fastrar, inte partners, där vill man ha mer.

"Han står ut med mig", ligger väl som hand i handske med det i alla fall jag tycker mig se tex i dejtingtrådarna: Det tycks ofta vara vad han känner, som avgör om hon vill ha honom. Inte omvänt.

 

[mandalaki]

Precis. Det är det jag menar när jag säger kompatibla neuroser, utan att mena det så seriöst. Par där den ena är ständigt oälskad och den andra är ständigt (men otillräckligt) vårdande och givande, verkar ju inte ha för roligt. Med "kompatibla neuroser" menar jag själv snarare att man passar bra ihop, trots att ingen av oss är fantastisk eller på något annat vis har några extraordinära kvaliteter.

Om partner inte gör mer än står ut, bör hen dumpas! Och dumpa också, för den delen. Står ut gör man med dementa fastrar, inte partners, där vill man ha mer.

"Han står ut med mig", ligger väl som hand i handske med det i alla fall jag tycker mig se tex i dejtingtrådarna: Det tycks ofta vara vad han känner, som avgör om hon vill ha honom. Inte omvänt.

Jag inser att jag tänker i stå ut-termer när det gäller min ständiga migrän och spänningshuvudvärk. Jag tänker jösses vilken tur att jag inte har en partner som behöver stå ut med det här. Nån som måste tassa omkring för att jag inte klarar några som helst sinnesintryck när jag har migränattacker och som aldrig skulle kunna planera något för oss tillsammans eftersom risken är så stor att jag skulle behöva ställa in.

Min syster frågade för ett tag sedan om jag inte "saknar någon" när jag är sådär dålig, någon som kunde handla mat, badda panna och vad hon nu tänkte på. Jag svarade spontant "Nej för sjutton! Tvärtom tänker jag ibland vilken jäkla tur jag har som är ensam, jag skulle absolut inte klara att relatera till en annan person nu."

Behöver jag praktisk hjälp, t ex med att hämta medicin på apoteket, messar jag ett par goda vänner som bor i närheten. Men spy och ha fenomenalt ont vill jag göra på egen hand.

 

[tara]

För vi dansar bra ihop. Någon sa att dansar man bra ihop så har man bra sex. Trevligt att få komma ihåg varför det blev så.

 

[Petruska]

Jag inser att jag tänker i stå ut-termer när det gäller min ständiga migrän och spänningshuvudvärk. Jag tänker jösses vilken tur att jag inte har en partner som behöver stå ut med det här. Nån som måste tassa omkring för att jag inte klarar några som helst sinnesintryck när jag har migränattacker och som aldrig skulle kunna planera något för oss tillsammans eftersom risken är så stor att jag skulle behöva ställa in.

Det förstår jag till fullo! Att behöva hantera någons medlidande och omsorg när man redan mår pyton, är outhärdligt. I ett sådant fall skulle jag snarare tänka mig att man skapar strukturer så att partner slipper stå ut. Tex genom att vara särbos eller så.

När min partner var sjuk, var det där med att planera med risk för att behöva ställa in, ständigt närvarande. Då skapade jag den strukturen att jag alltid hade en alternativ plan som var helt okej bra den med. Det kan vara att göra det där man skulle göra ändå, utan partner om partner inte orkar, eller att ha en annan reservplan i bakfickan. Jag ställde i princip inte upp på en enda plan som gällde något jag ville göra, men som på något sätt var beroende av hans medverkan, just för att jag inte skulle vara så beroende av han dagsform (och därmed riskera att leva som om även jag var sjuk).

 

[mandalaki]

Det förstår jag till fullo! Att behöva hantera någons medlidande och omsorg när man redan mår pyton, är outhärdligt. I ett sådant fall skulle jag snarare tänka mig att man skapar strukturer så att partner slipper stå ut. Tex genom att vara särbos eller så.

När min partner var sjuk, var det där med att planera med risk för att behöva ställa in, ständigt närvarande. Då skapade jag den strukturen att jag alltid hade en alternativ plan som var helt okej bra den med. Det kan vara att göra det där man skulle göra ändå, utan partner om partner inte orkar, eller att ha en annan reservplan i bakfickan. Jag ställde i princip inte upp på en enda plan som gällde något jag ville göra, men som på något sätt var beroende av hans medverkan, just för att jag inte skulle vara så beroende av han dagsform (och därmed riskera att leva som om även jag var sjuk).

Exakt så! Jag tänker också så. Skulle jag springa på ett förhållande igen så fick det vara som särbo. En av anledningarna, men inte den enda, är just min sjukdom. Vi skulle få ta det som en glad överraskning när vi faktiskt kunde göra saker ihop, helt enkelt. (Jag gillar den modellen av andra skäl också . Jag vill aldrig mer gå och skava mot någon, varken för hans eller min skull).

 

[mandalaki]

Där är den avgörande skillnaden?

Även om mitt förhållande var rätt vidrigt så är ensamheten också det! Jag visste att jag skulle bli ensam, så jag höll ut väldigt många år.

Nu var mitt förhållande rätt extremt så jag hade nog inget val. Men att byta ett halvdåligt mot ensamhet - aldrig i livet.

Ja, det är nog den avgörande skillnaden. Och när jag tänker på det inser jag att jag på många sätt alltid varit en eremit. Självklart kan jag vara social, öppen och trevlig när jag är med folk och jag är absolut inte blyg, tvärtom - men jag söker nog andras sällskap mer sällan än vad många andra gör, och har inte problem med att göra saker på egen hand i lika stor utsträckning som många andra har.

Sådan var jag när jag var liten också. Mamma försökte jaga ut mig och leka men jag ville helst vara inne med en bok, trots att jag hade kompisar.

 

[mandalaki]

Ber om ursäkt för att jag vräkt ut mig såhär! Slut på ego och OT för min del.

 

[TinyWiny]

Jag inser att jag tänker i stå ut-termer när det gäller min ständiga migrän och spänningshuvudvärk. Jag tänker jösses vilken tur att jag inte har en partner som behöver stå ut med det här. Nån som måste tassa omkring för att jag inte klarar några som helst sinnesintryck när jag har migränattacker och som aldrig skulle kunna planera något för oss tillsammans eftersom risken är så stor att jag skulle behöva ställa in.

Min syster frågade för ett tag sedan om jag inte "saknar någon" när jag är sådär dålig, någon som kunde handla mat, badda panna och vad hon nu tänkte på. Jag svarade spontant "Nej för sjutton! Tvärtom tänker jag ibland vilken jäkla tur jag har som är ensam, jag skulle absolut inte klara att relatera till en annan person nu."

Behöver jag praktisk hjälp, t ex med att hämta medicin på apoteket, messar jag ett par goda vänner som bor i närheten. Men spy och ha fenomenalt ont vill jag göra på egen hand.

Det där är något som är väldigt känsligt för mig som är multisjuk. Jag mådde nästan lika dåligt utav att förlora kroppsfunktion efter kroppsfunktion som tanken på att min sambo och mina barn även förlorar den jag en gång var. När jag och min sambo träffades var jag stark, påhittig, rolig, spontan och hade alltid en massa på gång. Jag var självständig och klarade mig själv i alla lägen men sen hände olyckan och sjukdom efter sjukdom kom och nu klarar jag mig inte själv längre. Jag kan inte ens ta bilen och åka och köpa en glass själv eller byta lakan i min säng eller laga mat. Nu sedan gastroparesen kom så kan jag inte ens äta vanlig mat längre utan lever på yoghurt så nu äter vi inte ens ihop längre för jag tycker inte att det räknas att jag tar ett halvt glas yoghurt medans han äter mat...

Ibland undrar jag hur han står ut. Hur han orkar? För jag hade tyckt att det var väldigt jobbigt att leva med någon som är så sjuk som jag är. Vi har pratat mycket om det eftersom det sista jag vill är att han ska stanna hos mig av medlidande eller av rädsla för vad omgivningen ska tycka om han lämnar mig för att jag är sjuk men han menar att han stannar av samma skäl som när jag var frisk. För att han älskar mig och vill leva med mig och då får jag ju tro på det.

Jag minns såväl när jag fick inse att jag inte längre klarade mig utan rullstol och jag klarar inte heller att rulla rullstolen själv utan någon får alltid köra mig. Jag frågade honom med tårar i halsen om han kunde tänka sig att köra mig i rullstolen. Hans svar var, -ja behöver du den så behöver du den så det är klart att jag gör. Gud vad jag älskade honom då Jag tror faktiskt inte att jag hade klarat av omställningen så bra som han har gjort om det hade varit han som blivit sjuk.

Jag tror att det är tack vare hans inställning som han fixar det. Han är ingen omhändertagande snuttigullare utan behöver jag hjälp så får jag be om den. Han springer inte före med sopborsten och curlar utan jag får klara mig själv så mycket det går men han ställer alltid självklart upp när jag behöver honom. Jag hade definitivt inte klarat av att fortsätta leva med honom om han hade varit en sådan person som skulle ta hand om mig hela tiden. Jag hade känt mig kvävd och det hade blivit fruktansvärt jobbigt. Jag vill ju se till det lilla friska som ändå finns kvar hos mig själv och blundar så mycket det går för det sjuka och hade han då hela tiden skulle ta hand om mig så hade ju det inte gått.
Sedan reser han mycket i jobbet och det tror jag också är bra. Han kan vara den han är när han är iväg och det tror jag är väldigt viktigt. Jag däremot är väldigt omhändertagande till min natur så jag hade väl curlat ihjäl vårt förhållande om det hade varit han som var sjuk. Jag hade knäckt både mig själv och honom.

Jag tror att det finns någon för dig med @mandalaki som hade tagit hand om dig lagom mycket. Att leva ihop med någon innebär ju inte bara att man ska ta hand om varandra när den ena är sjuk utan innebär ju så mycket mer och du har väl inte migrän hela tiden? Vissa dagar mår du väl bättre hoppas jag? Det är ju de dagarna man får ta tillvara och verkligen leva på.

 

[mandalaki]

Det låter som om du har en ganska fantastisk sambo, @TinyWiny

Det där med att curla ihjäl känner jag igen, usch. Min exsambo är sjuk, han var det även då och jag var alldeles för upptagen med hans hälsa (och är fortfarande. Ibland får han morra till för att jag ska backa på den punkten).

Men om det "finns någon för mig" - jag förstår inte konceptet. Jag tänker inte alls så, förstår inte ens varför jag skulle göra det.

(Nu fattade jag mig kort eftersom jag nyss lovade att sluta breda ut mig om mig själv)

 

[Tassetass]

Fast jag tänker mer neuroserna som har med närhet att göra. Jag tänker att de flesta människor omedvetet väljer den som hen tror bäst fyller bekräftelsehålen. En person som lägger sitt "självförverkligande" i att vårda/ge omsorg/ta hand om väljer en person som har ett starkt behov av att bli vårdad, typ. Och jag är inte säker på att det alltid är så bra, det vore bättre om båda kunde göra sig av med respektive behov.

Där satte du huvudet på en liten spik för min del.

Jag har alltid varit den som tar hand om andra, har omgett mig med såväl trasiga människor som trasiga djur. Min senaste olyckliga kärlek hade så många [kommer inte på den svenska motsvarigheten till "issues"] att jag på fullaste allvar skulle kunna skriva en roman om vår relation. För mig var den neurosen inte bra, den satte mig i ett läge där relationen var beroende av att den andra personen inte mådde riktigt bra, för när personen började må bättre fanns ju ingen plats för mig längre. Samtidigt var det absolut mitt mål ATT få personen att må bättre, så jag arbetade effektivt bort mig själv.

Personen jag lever med nu har inte det där omvårdnadsbehovet, han klarade sig fint innan jag kom in i bilden och har inget som behöver helas eller läkas eller fixas. Ändå gör jag hans liv bättre, roligare och mer givande, trots att jag inte börjar på minus utan det är sett utifrån ett redan väldigt trevligt liv.

Precis samma sak är det åt andra hållet; jag har aldrig mått så bra som när jag träffade min sambo och ändå fanns det en nivå till av glädje (ungefär som när man hittar ett nytt fritidsintresse!). Skulle vi försvinna ur varandras liv så vet vi båda att vi lever fullgoda liv på egen hand och det lyfter väldigt mycket press från relationen.

 

[mandalaki]

@Tassetass Klockrent!

Edit: det var så bra att jag har läst det tre gånger nu. Och visst, det måste ha gällt djur också, jag kommer ihåg Malte.

 

[Mabuse]

Inte direkt avstyra, men i viss mån välja om man vill odla det eller inte. Låta bli att odla och avstyra är inte synonymer. Att börja odla känslor för någon vän som man är lite småattraherad av, skulle möjligen gå, åtminstone om det är någon man inte har känt så länge. Men att man är vänner, och att man är lite småattraherad, garanterar ju inte att parbildning vore en bra idé ändå. Det finns betydligt fler attraktiva personer än det finns rimliga partnerkandidater.

Egentligen tror jag inte att du tror att jag menar så som du tolkar det, så det känns lite fånigt att förklara en gång till.

Fast det är ju just det som jag tycker verkar så praktiskt, att ha sina känslor som i en liten trädgård, där de behöver odlas för att bli stora och starka, alternativt plockas bort om de är oönskade. Jag har aldrig upplevt mina känslor på det sättet, som något jag är trädgårdsmästare över och som behöver odlas för att uppstå. En väldigt vildvuxen trädgård, i så fall, där det helt plötsligt drar iväg ett meterhögt ogräs, och trädgårdsmästarens insats snarare är i termer att ojdå, vad är det här för något, och varför växer den här? Alltså att man själv är känslolivets botaniker som försöker förstå vad det är som växer och varför, snarare än trädgårdsmästaren som nogsamt odlar fram de känslor som är mest praktiska i den givna situationen.

Och dessutom är det för mig väldigt främmande att vara attraherad av i princip alla människor man umgås med. Fast iofs, du kanske inte lägger någon vikt vid utseende alls i attraktionen? Då skulle ju grundvalen för vänskap och attraktion vara densamma, och följaktligen blir man attraherad av alla man tycker om.

 

[Tassetass]

@Tassetass Klockrent!

Edit: det var så bra att jag har läst det tre gånger nu. Och visst, det måste ha gällt djur också, jag kommer ihåg Malte.

Ibland får jag till det.

Ja, Malte var ju en historia i sig. Han var en starkt bidragande orsak till att jag valde just Isola när jag skulle skaffa katt; jag ville ha personlighet och samhörighet men utan alla problem, det skulle vara lätt att ha djur. Måste säga att jag träffade mitt i prick, för hon är verkligen personlig men okomplicerad.

 

[Petruska]

Fast det är ju just det som jag tycker verkar så praktiskt, att ha sina känslor som i en liten trädgård, där de behöver odlas för att bli stora och starka, alternativt plockas bort om de är oönskade.

Och dessutom är det för mig väldigt främmande att vara attraherad av i princip alla människor man umgås med. Fast iofs, du kanske inte lägger någon vikt vid utseende alls i attraktionen? Då skulle ju grundvalen för vänskap och attraktion vara densamma, och följaktligen blir man attraherad av alla man tycker om.

Det är inte riktigt så välkontrollerat som du återger det, men det finns drag av det. (Trädgården tenderar ju också att leva sitt eget liv, trots att man odlar den genom att uppmuntra här och tukta där.)

Och framförallt kan jag inte odla från noll - det måste tex dyka upp en ledsenhet, och sen tycker jag att jag har viss förmåga att odla den (fördjupa mig i den, vräka ut den, låta den ta all plats i världen) eller att hålla den något mera kort. Det där tror jag att de flesta vuxna kan - nervositet och rädsla ihop med hästarna och tävlingar, tex, lär man sig ju att mer eller mindre framgångsrikt hantera så att det påverkar så lite som möjligt. För mig innebär det vanligen också att jag faktiskt upplever känslan i lägre grad, inte bara döljer det för omgivningen inklusive hästen. Motsvarande som tex ilska växer om jag agerar på den, jag blir arg av att göra "argsaker". Det tror jag inte är unikt, det finns beskrivet i en massa sammanhang och är inte jag som hittat på det. (Tex blir skådespelare ofta ledsna av att spela ledsen och glada av att spela glad.)

Jag funderade på det där med utseende förut. Helt klart spelar det roll, fast kanske snarare vad personen gör med sitt utseende, än hur hen i grund och botten ser ut. Ungefär som att jag tycker att min plastdotter är sötast osminkad (tvärtemot vad hon själv tycker), så är det nog snarare alla möjliga signaler som man sänder med utseendet (inklusive rörelsemönstret och allt möjligt, "performance", kanske) som påverkar mig, än något annat i utseendet. Och då är det ju inte att förvånas över att vänner och partner finns i samma "hög". Vilka sociala signaler man sänder är ju viktigt även för vänskaper.