Fast? Att det fanns ungdomar med TV på rummet är väl en annan sak än att "alla" hade det. Jag hade ju definitivt inte TV på rummet. Men telefon iofs kanske när jag var äldre. Men det var ju fortfarande samma lina som resten av huset, dvs kostnaden var ju i -vanlig julklapp, nivå. Och jag minns att de flesta vänner inte fick prata hur länge som helst.Alltså jag motsätter mig inte "förfärandet" för jag minns också hur vi förstördes av hårdrock, splatterfilm och tv-spel. Men vi fick tillgång till teknik som typ telefon på vårt eget rum och det fanns barn med 14tummare på sitt rum. Det var väl först med 40-talisterna som konceptet tonåring kom innan så gick man väl snarare från barn till vuxen.
De flesta vuxna jag vet är rätt vana vid iphone eller motsvarande android sen verkar det vara byter flitigt eller byter sporadiskt.
Vissa barn hade ju dyra dataspel osv, men det var ju inte direkt vanligt att barn hade saker som kostade motsvarande 6000 kr och som kunde komma bort lätt (dvs häst och hund borträknat).
Dessutom kan jag inte se att tex A skulle vara förfördelad och det skulle vara synd om honom för att han får använda våra datorer och vänta med egen tills han behöver i skolan och använda en av våra paddor och använda vårt Playstation.
Det känns inte omedelbart självklart att barnen ska ha de dyraste sakerna i huset utan man kan ju dela. Jag själv byter förresten telefon när jag absolut måste, att ens orka flytta över allt (var ett år sen på Pokemon tex
Senast ändrad: