Grazing
Trådstartare
Lillhagen ska ju rivas och jag mår så dåligt över det. Jag förstår verkligen inte, jag hatade det stället, bara tvång och dåligt behandlande av skötarna. Vård var det inget att tala om alls, jag gjorde allt för att komma ut därifrån och det gjorde jag ju tillslut. Sen flyttade dom ju psyk till ett annat ställe vilket är betydligt bättre i utseende och mycket mera hemtrevligt iallafall även innehållet i vården är densamma.
Dom senaste veckorna har jag gått i parken som är där, hur nere som helst över att det ska rivas och bara funderar och funderar på hur tomt det kommer bli. Är ju bara en byggnad och inte en särskilt snygg sådan heller.
Varför bry sig om ett ställe som man bara ville komma ifrån och där det verkligen inte finns bra erfarenheter alls. Borde ju bli glad om att dom gör om stället med tanke på dom dåliga minnerna från det.
För att analysera mig själv lite grann så kanske det är det som är mitt problem överhuvudtaget, må dålighet är/har varit en större del av min identitet och att jag inte vill/kan släppa det och gå vidare. Kanske därför jag aldrig heller mår helt bra nångång.
Varför reagerar man såhär? Logiskt borde ju vara att man vill gå vidare och ur dom sämre tankarna, inte tvärtom, inte bli rädd såfort det sämre måendet börjar släppa eller när någonting faktiskt är bra. Bara lite funderingar.
Dom senaste veckorna har jag gått i parken som är där, hur nere som helst över att det ska rivas och bara funderar och funderar på hur tomt det kommer bli. Är ju bara en byggnad och inte en särskilt snygg sådan heller.
Varför bry sig om ett ställe som man bara ville komma ifrån och där det verkligen inte finns bra erfarenheter alls. Borde ju bli glad om att dom gör om stället med tanke på dom dåliga minnerna från det.
För att analysera mig själv lite grann så kanske det är det som är mitt problem överhuvudtaget, må dålighet är/har varit en större del av min identitet och att jag inte vill/kan släppa det och gå vidare. Kanske därför jag aldrig heller mår helt bra nångång.
Varför reagerar man såhär? Logiskt borde ju vara att man vill gå vidare och ur dom sämre tankarna, inte tvärtom, inte bli rädd såfort det sämre måendet börjar släppa eller när någonting faktiskt är bra. Bara lite funderingar.