Vem är du? En tråd om identitet.

[Nepenthe]

Jaha, "åh"?

Jag får rysningar av mycket jag läser i samband med depressioner, skulle vara skönt om du inte bara skapar en halmgubbe nu och förkastar vad jag säger som att "inte ta tag i sina mentala problem". Jag har rätt ordentlig personlig erfarenhet av depression. Man ska absolut inte ignorera sånt. Det ger mig "rysningar" att läsa svar som dina som fullkomligt ignorera andras erfarenheter eller åsikter i ämnet.

Men du kan ju fortsätta ta in dina egna tolkningar om du vill, mig gör det dock bara förbannad när främmande personer bara antar att jag inte har en aning vad jag pratar om rörande depression/terapi/osv, oftast för att skjuta in sin egna bias.

Får jag inte reagera hur jag vill på ditt inlägg? Jag såg inte faran alls att grotta ner sig utan tvärtom.
Jag skrev endast min uppfattning jag har väl inte antagit något?
Tråkigt och lite oroande att det gjorde dig förbannad

 

[Sezziyanen]

Får jag inte reagera hur jag vill på ditt inlägg? Jag såg inte faran alls att grotta ner sig utan tvärtom.
Jag skrev endast min uppfattning jag har väl inte antagit något?
Tråkigt och lite oroande att det gjorde dig förbannad

Såklart du får reagera. Men då får väl jag reagera på ditt nu också? Varför är det "oroande" om jag blir förbannad på när du misstolkar mig så grovt att du dömer mig?

Normalt sett hade jag inte blivit förbannad om det hade rört de flesta andra ämnen. Men just detta är extra viktigt för mig, därav bryr jag mig på riktigt och inte bara lite skoj-teoretiskt.

För mig är det väldigt oroande, och "jag får rysningar" av att nån säger att de inte "ser faran alls" med sånt här. Så skulle jag aldrig uttala mig då jag vet vilken skada det kan orsaka.

 

[Voeux]

Nu har jag såklart inte sagt att man inte ska söka vård om man har självmordstankar. För att förtydliga så tycker jag man ska göra det.

Det jag menar är att en del av vården / rehabiliteringen / förbättringen absolut kan vara att man inte nödvändigtvis måste "lösa" alla problem och funderingar man känner. Utan snarare lära sig hantera vissa egenskaper med sig själv så man kan leva det liv man vill leva. Det kan skapa en rad problem att sätta ribban vid att man ska vara "100% botad" annars är det inte bra nog, och att man "måste vara lycklig" och sådant man ofta ser människor uttala sig om i samband med depression. Jag har inget emot kontinuerlig terapi för någon. Men det finns absolut faror med att skapa sig en sjukdomsidentitet också som blir livslång (vilket man inte måste göra bara för att man går i terapi, men jag tror vi alla sett exempel på att det kan hända).

Jag håller helt med dig, men jag upplever inte att diskussionen har varit så i just den här tråden utan TS beskriver en ganska allvarlig psykisk ohälsa. Varför jag anser att vård är fullt lämpligt att ha med som alternativ. Jag anser inte heller att all psykisk ohälsa går att bota, jag själv har haft ångestproblematik sedan jag var barn och accepterar det som en del av mitt liv och känslospann. Men åter igen, vi pratar inte med någon som ibland får ångest och känner sig låg, utan som uttrycker betydligt allvarligare tankar.

Sedan upplever jag som sagt att många behandlingsmetoder idag går ut på att fokusera framåt, på funktion i vardagen, sätt att hantera olika känslor och scenarier och överlag komma vidare. Inte diskutera vad ens pappa sa när man var 5 år som eventuellt gjorde än skev. Många fokuserar mycket mer på här och nu än varför det blev som det blev.

 

[_Taggis_]

Håller inte med dig här dock. Särskilt inte när du pratar om att acceptera "livets värdelöshet". Det är inte vad jag menar, iaf. Sjukdomsidentitet är inte bra, och heller inte fantasier om att allt i livet måste vara bra, men det är verkligen inte rätt svar att inse att allt är värdelöst, dåligt, osv. Det jag skrev var absolut inte att man ska acceptera att allt är skit och värdelöst, absolut inte.

Nej jag tolkade dig inte som att du menade att det bara är att inse livets värdelöshet och att acceptera den. Det är min egen slutsats efter 36 år i livet.
Däremot håller jag med dig fullständigt om resten, det kan vara bra att lära sig hitta vägar trots att en har vissa svårigheter. Inte att vård ska gå ut på att ta bort alla "felaktiga" egenskaper och ersätta dem med nån fluffigt lyckorus, vilket bara är ouppnåeligt och lätt blir en tolkning om att antingen är en sjuk eller så är det fluff. Dvs en blir alltid bekräftad i sin sjukdom, för att fluffet inte finns. Så tolkade jag dig.

 

[Nepenthe]

Såklart du får reagera. Men då får väl jag reagera på ditt nu också? Varför är det "oroande" om jag blir förbannad på när du misstolkar mig så grovt att du dömer mig?

Normalt sett hade jag inte blivit förbannad om det hade rört de flesta andra ämnen. Men just detta är extra viktigt för mig, därav bryr jag mig på riktigt och inte bara lite skoj-teoretiskt.

För mig är det väldigt oroande, och "jag får rysningar" av att nån säger att de inte "ser faran alls" med sånt här. Så skulle jag aldrig uttala mig då jag vet vilken skada det kan orsaka.

Jag missuppfattade uppenbarligen ditt inlägg, jag reagerade bara på det du skrev.
Jag vet inte vart jag har dömt dig? Jag ber om ursäkt

Okej

 

[Sezziyanen]

Jag håller helt med dig, men jag upplever inte att diskussionen har varit så i just den här tråden utan TS beskriver en ganska allvarlig psykisk ohälsa. Varför jag anser att vård är fullt lämpligt att ha med som alternativ. Jag anser inte heller att all psykisk ohälsa går att bota, jag själv har haft ångestproblematik sedan jag var barn och accepterar det som en del av mitt liv och känslospann. Men åter igen, vi pratar inte med någon som ibland får ångest och känner sig låg, utan som uttrycker betydligt allvarligare tankar.

Sedan upplever jag som sagt att många behandlingsmetoder idag går ut på att fokusera framåt, på funktion i vardagen, sätt att hantera olika känslor och scenarier och överlag komma vidare. Inte diskutera vad ens pappa sa när man var 5 år som eventuellt gjorde än skev. Många fokuserar mycket mer på här och nu än varför det blev som det blev.

Jag håller med dig här. Det kan bli missförstånd om man både ska försöka prata om en specifik enskild situation och generellt samtidigt. Åt båda håll. Man får göra sitt bästa att vara så tydlig man kan, och hoppas folk försöker tolka rätt.

Om fler behandlingsmetoder idag ser ut så, då tycker jag det är bra. Jag har andra erfarenheter, men vill gärna att det ska utvecklas åt det håll du beskriver.

 

[monster1]

Nej jag tolkade dig inte som att du menade att det bara är att inse livets värdelöshet och att acceptera den. Det är min egen slutsats efter 36 år i livet.
Däremot håller jag med dig fullständigt om resten, det kan vara bra att lära sig hitta vägar trots att en har vissa svårigheter. Inte att vård ska gå ut på att ta bort alla "felaktiga" egenskaper och ersätta dem med nån fluffigt lyckorus, vilket bara är ouppnåeligt och lätt blir en tolkning om att antingen är en sjuk eller så är det fluff. Dvs en blir alltid bekräftad i sin sjukdom, för att fluffet inte finns. Så tolkade jag dig.

Man måste vara på en viss nivå i måendet för att klara av att ta till sig samtalsterapin. Det kan vara väldigt jobbigt att gå i terapi. Jag har provat flera olika men jag har aldrig varit inlagd trots att jag berättat om att jag haft som utväg att avsluta om "jag inte mår bättre". Du läggs in om du är akut suicidal inte för att du har suicidtankar i allmänhet. Det som hjälpt mig är IPT där jobbar man med sina relationer med andra, men jag har även testat dynamisk och KBT. Båda har sina fördelar men gav inte mig de nycklar jag behövde för att lösa knuten. Nu mår jag bra, jag lever livet snarare än uthärdar det. Visst får jag svackor osv (har en ångstdiagnos) men är inte alls på nivån där man bara precis har näsan ovanför vattenytan. Det finns hjälp att få man behöver bara hitta den rätta medicinen + den rätta terapin/terapeuten.

 

[Sezziyanen]

Jag missuppfattade uppenbarligen ditt inlägg, jag reagerade bara på det du skrev.
Jag vet inte vart jag har dömt dig? Jag ber om ursäkt

Okej

Ingen fara, förstår att du inte menade nått illa med det. Har bara starka åsikter kring detta vilket gör att jag har lätt att reagera starkare kring det, inte meningen att ta ut nått på dig heller.

 

[_Taggis_]

Man måste vara på en viss nivå i måendet för att klara av att ta till sig samtalsterapin. Det kan vara väldigt jobbigt att gå i terapi. Jag har provat flera olika men jag har aldrig varit inlagd trots att jag berättat om att jag haft som utväg att avsluta om "jag inte mår bättre". Du läggs in om du är akut suicidal inte för att du har suicidtankar i allmänhet. Det som hjälpt mig är IPT där jobbar man med sina relationer med andra, men jag har även testat dynamisk och KBT. Båda har sina fördelar men gav inte mig de nycklar jag behövde för att lösa knuten. Nu mår jag bra, jag lever livet snarare än uthärdar det. Visst får jag svackor osv (har en ångstdiagnos) men är inte alls på nivån där man bara precis har näsan ovanför vattenytan. Det finns hjälp att få man behöver bara hitta den rätta medicinen + den rätta terapin/terapeuten.

Och vart hittar man dessa prinsar/prinsessor till terapeuter och vårdgivare? Jag är rätt ointresserad av att slösa pengar och tid på att träffa desto fler grodor i x antal år innan det blir rätt. Känner redan nu så med min vc-läkare som jag tilldelats för min hypotyreos, en jävla transportsträcka att sega sig igenom innan jag kan propsa på att få gå vidare till nå som är intresserad (anledningen till att jag står ut är för att jag iaf får mina ångestpiller). Allt ska ju ha sin gång liksom. Mitt liv har inte tid med det känner jag rent spontant.

 

[Sezziyanen]

Nej jag tolkade dig inte som att du menade att det bara är att inse livets värdelöshet och att acceptera den. Det är min egen slutsats efter 36 år i livet.
Däremot håller jag med dig fullständigt om resten, det kan vara bra att lära sig hitta vägar trots att en har vissa svårigheter. Inte att vård ska gå ut på att ta bort alla "felaktiga" egenskaper och ersätta dem med nån fluffigt lyckorus, vilket bara är ouppnåeligt och lätt blir en tolkning om att antingen är en sjuk eller så är det fluff. Dvs en blir alltid bekräftad i sin sjukdom, för att fluffet inte finns. Så tolkade jag dig.

Ursäkta långt inlägg:

Ja, alltså jag tycker att man ska hitta vägar att fungera. Men tex jag personligen fick hjälpen som behövdes att hitta ett förhållningssätt via samtal med en jätteduktig person (KBT). Jag kunde inte förstå varför jag kände som jag kände och det hela var väldigt onaturligt för mig. Kroppen reagerade på ett sätt min hjärna inte kände nån koppling med, kan man väl säga, och det i tur påverkade mitt psyke. Bara att man känner sig ensam i sina problem spär på det rejält. Därav tycker jag terapi är en superbra sak, jag vill bara att den ska vara inriktad på att man faktiskt ska förbättra sin situation rent konkret.

Det tråkiga jag ser ibland är när deprimerade människor jämför sig med nån slags utopi som inte är verklig, och känner en total hopplöshet för att de aldrig ska kunna nå dit. Jag tror det hindrar en del från att komma till ett läge där de kan må bra och ha ett "normalt" liv.

Jag har haft stora problem med ångest, tex. Att jag nu klarar mig rätt jäkla fint och inte känner att det är ett problem för mig betyder inte att jag aldrig har ångest nu. Kanske snarare betyder det att jag har insett att det är fullt normalt att ha ångest ibland, och har lärt mig hur jag hanterar det och kan hindra det från att eskalera till en panikattack eller okontrollerbar nivå, så att säga. Det var lite sånt jag syftade till. När jag mådde som sämst vet jag inte om jag hade kunnat föreställa mig så bra hur det skulle kunna gå till att ha "lagom" eller en "naturlig, rimlig" mängd ångest, tex.

Det jag reagerar mest på med det du skriver är detta om livets värdelöshet och hur du har accepterat det, hur du har det som din slutsats. Jag känner igen mig själv mycket i sättet att resonera även om jag kanske drog något avvikande slutsatser. Såsom jag brukade tänka var ungefär "Jag kommer aldrig kunna leva normalt bland andra människor såsom de där andra personerna gör. Det är okej, jag får leva på ett annorlunda sätt då, det accepterar jag. Jag är inte en del av dem, jag är inte som dem." eller "Eftersom jag inte kan leva på ett sätt som alla andra gör eller själv bli lycklig/slippa ångest så får jag helt enkelt lov att bortse från mig själv och se om jag inte åtminstone kan göra något för nån annan så jag får nån slags positiv effekt på världen runtom mig, för jag själv är ändå lite körd". Sånt. Det var en slags acceptans i sig, men inte nått som var så jättebra för mig förstås.

När jag över tid lyckades få bättre fungerande verktyg att hantera mina jobbiga känslor och ångest så öppnade det också upp mer för positivt tänkande kring mig själv, därför tycker jag att såna verktyg är så viktiga. Och detta är bara min egna privata åsikt: Men att pressa mig själv så myckte jag kunde att fokusera på hur jag kunde göra nått positivt för andra hjälpte mig också, man får ofta bra energi i gengäld då och det gjorde gott för mig iaf. (OBS, med detta menar jag självklart inte att man inte ska värdera sig själv väldigt högt.)

 

[monster1]

Och vart hittar man dessa prinsar/prinsessor till terapeuter och vårdgivare? Jag är rätt ointresserad av att slösa pengar och tid på att träffa desto fler grodor i x antal år innan det blir rätt. Känner redan nu så med min vc-läkare som jag tilldelats för min hypotyreos, en jävla transportsträcka att sega sig igenom innan jag kan propsa på att få gå vidare till nå som är intresserad (anledningen till att jag står ut är för att jag iaf får mina ångestpiller). Allt ska ju ha sin gång liksom. Mitt liv har inte tid med det känner jag rent spontant.

Jag fick fatt i min senaste via remiss från vårdcentralen till psykiatrin. Där utreddes jag och sedan hamnade jag i öppenpsykiatrin. Jag tackade nej till gruppterapi i KBT med hänvisning till att jag redan hade fått liknande behandling och sedan erbjöds jag istället IPT i enskilda samtal. Men man får ju pussa några grodor på vägen så att säga, eller så har man flyt och träffar någon bra på en gång.

 

[_Zacke_]

Ångrar du dig är det ju bara att köpa en ny häst.
Jag har många gånger sålt av alla hästar och sagt att jag inga ska ha. Kostar bara pengar och binder upp mig. Det går en tid utan häst och sen köper jag något nytt igen. Det är så jag är.

Nja riktigt så "bara" är det inte för mig då dom är mina vänner som betyder mycket. Skulle inte kännas rätt om jag sålde dom och om ett litet tag ångrar mig och köper några andra istället. Ska jag gå igenom smärtan att skiljas från dom så ska det vara riktigt säkert.

 

[parellikusken]

Med en bra psykolog finns det inget som är riskabelt att yttra. Jag tycker inte du ska vara rädd för att ta hjälp för att du lyckats skapa en rätt bra situation för dig själv. Jämförelsen mellan detta och vad sjukvården gett dig förstår jag att du gör, men det är ingen absolut fakta om vad den kan ge dig. Jag tror absolut du skulle kunna ha stor hjälp av en bra psykolog även i nuläget, oavsett vad du berättar för denne, och tycker inte du ska vara rädd för allt det där andra. De ska finnas där för att hjälpa dig, inte tvinga dig till allt detta du är rädd för ska hända.

Med historiken du beskriver så låter det som du har en helt annan situation nu till vardags. Men låt inte den vara ett hinder för att söka hjälp som skulle kunna få dig att må mycket bättre. Jag tror att du också är en sån som förstår helt och fullt att inget jobb, ingen lön eller dylikt är en garanti för att man ska må bra. (även om det är nått man absolut får vara stolt över!). Jag har själv stött på riktiga idioter till läkare och annat inom vården. Men sen stötte jag även på bra personer som hjälpte mig enormt, och hade verkligen inte mått så bra om jag inte hade gjort det.

Jo, det finns en risk med att berätta saker för en psykolog inom psykiatrin. Jag har fått LPT flera gånger på mig efter psykologsamtal.

 

[Sezziyanen]

Jo, det finns en risk med att berätta saker för en psykolog inom psykiatrin. Jag har fått LPT flera gånger på mig efter psykologsamtal.

:/ Ja, visst, en viss risk finns ju säkerligen på det viset du beskriver. Jag syftade mer till att man ska våga tala om för en psykolog de tankar som @_Taggis_ verkade ha. Dvs inte dra sig från att prata med en psykolog om man vill och behöver få hjälp pga att man ex. har eller har haft självmordstankar.

 

[Tonto]

Jag är nog ingenting alls.

 

[_Taggis_]

Jo, det finns en risk med att berätta saker för en psykolog inom psykiatrin. Jag har fått LPT flera gånger på mig efter psykologsamtal.

Jag har samma erfarenhet. Tackolov var det på den tiden när jag inte hade nåt som jag behövde ta hand om utanför murarna så att säga. Tex jobb, häst, hund och vääääldigt långt till nån som kan hjälpa med det praktiska.

 

[Cattis_E]

Suck. Blev dubbelt.. Se nedan.

 

[Cattis_E]

Edit: Läs hela tråden innan du svarar.

Men är det inte mest tröttheten i sig som är boven?
Som lägger en mörk filt över tillvaron?

 

[farin]

Varning, lång text
Som svar på ursprungsfrågan så har jag under livets gång insett att mina intressen inte är min identitet. Länge trodde jag att jag är hästmänniska, utan häst är jag ingenting. Nu är jag utan häst sedan några år och jag är fortfarande någonting! Mitt hästintresse har jag kvar, och jag umgås fortfarande med häst och hästägare/medryttare. Men nu genom att dela med mig av min kunskap och erfarenhet och ha träningar inom ett specifikt område.
Jag har till viss del ersatt mitt hästintresse och tillgång på tid med att utveckla mitt hundintresse. Där lär jag mig hela tiden nytt, framför allt om att träna hund och i att lära andra att träna hund.
I mitt jobb är det viktigt att jag är nyfiken och öppen för nya insikter och kunskaper. Till stor del går det också ut på att lära ut eller coacha personer till egna insikter.
Så jag har landat i att jag drivs av just detta, att vara nyfiken på det som intresserar mig, att ständigt lära och att få möjlighet att utveckla andra (människor och djur).
När jag läste tråden kom jag också ihåg att jag i grunden är en positivt lagd person. Jag kan nästan alltid hitta något positivt ur även de jobbigaste erfarenheterna. Såklart drabbas jag också av sorg och motgångar, men det är ok att känna både sorg och andra känslor parallellt. Jag är inte mina känslor, jag upplever dem.
Jag skulle kunna se mig som udda och konstig, vet att det finns de runt mig som ser mig så. Jag väljer att se det som att jag går min egen väg.

Angående psykisk (och fysisk) ohälsa så tänker jag att det är viktigt att söka vård. Att göra vad man kan för att skapa de bästa förutsättningarna för att må så bra som man kan. Och få stöd i att acceptera att man har de förutsättningar man har och att det också kan vara ett bra liv. Kanske annorlunda än andras, annorlunda än vad man själv trott och tänkt, men ändå bra.

 

[_Taggis_]

Edit: Läs hela tråden innan du svarar.

Men är det inte mest tröttheten i sig som är boven?
Som lägger en mörk filt över tillvaron?

Ja självklart. Men med den tröttheten det handlar om, måste väl saker prioriteras bort..? Jag kan ju inte ta bort jobbet, jag kan inte ta bort hunden (skulle ändå inte ge så mkt lättnad då hon är så lättsam i sig)... därav att häst känns som en punkt som suger mkt tid, energi och ffa pengar. Det är den faktor som enskilt kostar mest i både pengar och ork. Bortsett från min trötthet och livsleda, men det är ju inget som löses i en handvändning. Jag måste alltid utgå från verkligheten när jag ska bedöma hur mkt jag orkar med, och jag är sånhär periodvis och jag tror inget kommer ändra på den saken mer än temporärt.
Nu var jag iväg och tränade idag, tog ledigt från jobbet. Och det känns lättare igen med häst. Men det gör det alltid när jag tränar, sen kommer vardagen som en blöt filt igen tids nog. Ffa denna årstid.