Vem är du? En tråd om identitet.

[Ramona]

Den situationen är jag i nu.. Funderar på att sälja mina hästar, jag har aldrig varit utan häst det var längesen det var roligt att träna häst, speciellt att rida har jag fått tvinga mig till i flera år. Men vad är jag utan det? Det är det enda jag känner att jag verkligen kan och är bra på. Är väldigt rädd att ångra mig. Hela mitt liv har kretsat runt det, har jag inte varit i stallet så har jag hängt på hästforum, lyssnat på hästpoddar eller umgåtts med hästintresserade vänner och pratat häst

Ångrar du dig är det ju bara att köpa en ny häst.
Jag har många gånger sålt av alla hästar och sagt att jag inga ska ha. Kostar bara pengar och binder upp mig. Det går en tid utan häst och sen köper jag något nytt igen. Det är så jag är.

 

[_Taggis_]

Det är det enda jag känner att jag verkligen kan och är bra på.

Lite så har jag känt. Jag vet att jag kan en del och är duktig i mitt gebit, dvs hjälp andra. Men nu känner jag det inte längre. Jag är trött på att ta hand om andras problem, hjälpa folk tillrätta för att sedan se dom göra om samma misstag om och om igen och hamna i samma situationer. Och rida för min egen skull funkar inte alls nu, för jag rider illa och det är orättvist mot min häst. Jag vet inte ens om det är en tillfällig svacka. Har ingen aning.

 

[Cowgirls]

Vem är du? Jag önskar jag visste just nu..

Gjorde ett val för några år sedan att satsa på högskolestudier efter att ha velat fram och tillbaka i många år om jag skulle söka. Fick komplettera på komvux med något ämne för att bli behörig. Kom in på utbildningen ht-19.
Samtidigt har förhållandet inte varit det bästa under många år (varför man inte tagit tag i det får stå för bådas likgiltighet..).
Sökte till en campusutbildning för att jag inte ville plugga hemma utan för att jag vet att jag behöver träffa folk för att trivas.

Ett gemensamt beslut resulterade i separation och flytt under sommaren, jag jobbade för fullt samtidigt. Började studierna igen i september (nu på distans) och jag försöker hitta balans i att vara ensam, studera och vara närvarande mamma varannan vecka.

Har kommit till en punkt där jag inser att jag får inte ihop det! Kroppen protesterar i det grövsta med både fysiska och psykiska symtom. Jag lär mig långsam, hinner inte få tillräcklig kunskap till tentor, prioriterar bort fysiska aktiviteter för att plugga, stressar för att hinna med annat än plugg och träffar knappt vänner längre (vi får ju inte heller..)

Så vem är man efter 23 års förhållande? Hittar jag min plats i MITT liv? Vad vill jag, plugga? Börja jobba istället? Hinna med mitt liv eller plugga mig sjuk?

Så jag har tyvärr inget bra pepp, förutom att det du gör nu, ventilerar här är ett bra steg till att få ur sig skiten.

Själv har jag kontaktat vården och ska börja med att prata med psykolog några gånger för att se hur jag ska gå vidare och bearbeta allt skit man samlat på sig..

 

[Nepenthe]

När hästintresset väckts när jag var 7år var det drömmen, jag red på ridskola men började även jobba lite i ett mindre travstall när jag var 12 utan lön. Tjatade alltid om egen häst men på något sätt visste jag att vi i familjen inte hade råd.. jag fick ofta veta hur dyrt det var att ha mig på ridskola. Speciellt vid födelsedagar och jul t.ex där jag inte fick lika mycket saker för min ridning kostade så mycket.

När jag flyttade hemifrån köpte jag häst direkt, hade inga direkta pengar men ett visstidsjobb och ett stall där man hade hästen relativt billigt där mina vänner även hade häst.
Det tog 2år innan jag blev av med jobb och en relation tog slut så jag fick flytta hem. Då var jag tvungen att sälja hästen och sen lovade jag mig att inte köpa egen innan jag hade fast jobb.

Det tog 8år totalt av olika jobb, försökte få upp betygen på komvux men är inte bra alls på att studera så det floppade totalt. Kom in på en vuxenutbildning till CCN operatör för att sedan hoppa av och välja elektriker istället. Pluggade 1,5år. Sen fick jag jobb på företaget jag jobbar för nu men som konsult.
Tog nog 6 månader innan jag fick fast anställning och köpte häst igen.

Det har aldrig blivit som första hästen igen, inte lika kul, inte lika lätt, inte samma folk.. mer skador, stall där jag eller hästarna inte trivts och en massa saker runtomkring i livet som gjort att jag fått sälja.

Fick en bättre anställning, mycket bra inkomst (enligt mig för att inte ha "rätt" utbildning) och nu är jag för trött och uppgiven så vet inte om jag orkar ha häst igen..

Så den drömmen jag kämpat för känns krossad på många sätt. Nu öppnar sig nya dörrar men jag har verkligen varit helt fokuserad på egen häst hela mitt liv. Jag vill inte ens tävla.. bara njuta ute i skogen och dela glädjen med stallkompisar.

Jag är 35 nu och får se hur mitt liv utvecklar sig. Jag har nyligen fått veta att jag kommer få ärva familjens sommarstuga och det är en drömm jag haft. Trodde aldrig det skulle komma nu men det kanske ändå är precis perfekt att det kommer nu?

 

[Voeux]

Som generalist har jag aldrig haft en koppling mellan identitet och hobby eller yrke. Jag är spretig, och har därför aldrig tänkt att min identitet skulle hänga på vad jag är bra på eller vad jag ägnar mycket tid åt. Jag har heller aldrig platsat in särskilt väl i något fack utan har tvärtom varit ganska stolt över att inte göra det, och kunna exemplifiera att vi människor kan vara betydligt mer komplexa. Jag kan vara allt från helylle till nattsvart, Stureplanspingla och cellist, extremt intellektuell och fullkomligt urblåst. I min ungdom kunde jag stå i en katedral i östeuropa och sjunga requiem ena dagen för att andra dagen hänga på kokainfest i någon modetopps hotellsvit (ja, alla val var inte de bästa på den tiden kanske). Men att hitta en kategori för mig att passa in i, eller identifiera mig med, har aldrig fungerat. Det är allt från Martha Stewart till polygami, kashmirkofta och heavy metal, politisk filosofi och hotshots, ordningsamt och ångest. Det har också resulterat i att många genom åren har kommenterat att jag är svår att få grepp om, eller att jag fortsätter att överraska när de tror att det känner mig väl. Jag ser det som positivt, vi människor är sällan så simpla som många tror.

Sen är jag medveten om att jag platsar alldeles utmärkt i facket blond och nyfönad i gråskalig Stockholmslägenhet. Men det är väl bara en av många pusselbitar som gör en människa. Så jag kan meddela att det går utmärkt att inte ha EN stark identitet

 

[_Taggis_]

@Voeux

Utåt sett har jag nog varit väldigt ombytlig, lite som du beskriver men inte lika berest Men själv har jag kunnat ha en inre identitet i min passion för häst, även om jag en period inte hade hästar i vardagen alls. Som jag känner mig själv då och som jag känner mig själv nu, blir det destruktivitet som är min drivkraft om jag inte har nåt högre stående. Häst är så pass krävande att det inte går att kombinera med destruktiviteten på den nivå som jag blir destruktiv, därför har det fått ha en större plats och således hålla mig borta från det värsta självutplånandet. Om häst inte ersätts av något tillräckligt viktigt kommer jag inte överleva ett uppbrott från det. Men å andra sidan, döden skrämmer mig inte. Det är snarare risken att bli upptäckt och räddad till en värdelös överlevnadsverklighet utan eget värde. Lite som det blev när jag hölls vid liv istället för att få svälta ihjäl när det begav sig för 15 år sedan.

 

[Voeux]

@Voeux

Utåt sett har jag nog varit väldigt ombytlig, lite som du beskriver men inte lika berest Men själv har jag kunnat ha en inre identitet i min passion för häst, även om jag en period inte hade hästar i vardagen alls. Som jag känner mig själv då och som jag känner mig själv nu, blir det destruktivitet som är min drivkraft om jag inte har nåt högre stående. Häst är så pass krävande att det inte går att kombinera med destruktiviteten på den nivå som jag blir destruktiv, därför har det fått ha en större plats och således hålla mig borta från det värsta självutplånandet. Om häst inte ersätts av något tillräckligt viktigt kommer jag inte överleva ett uppbrott från det. Men å andra sidan, döden skrämmer mig inte. Det är snarare risken att bli upptäckt och räddad till en värdelös överlevnadsverklighet utan eget värde. Lite som det blev när jag hölls vid liv istället för att få svälta ihjäl när det begav sig för 15 år sedan.

Jag upplever att du snarare beskriver distraktion från psykisk ohälsa än identitet. Man kan distrahera sig i all oändlighet, men det svarta hålet kommer alltid att vänta där om man inte får bukt på den psykiska ohälsan. Att distrahera sig är bara en temporär lösning, om det så är för en dag eller många år.

 

[Sezziyanen]

Jag upplever att du snarare beskriver distraktion från psykisk ohälsa än identitet. Man kan distrahera sig i all oändlighet, men det svarta hålet kommer alltid att vänta där om man inte får bukt på den psykiska ohälsan. Att distrahera sig är bara en temporär lösning, om det så är för en dag eller många år.

Håller med dig till stor del... men anser också att det finns en stor fara med att försöka grotta ner sig i och "lösa" alla sina mentala problem, att gå till botten med allt, osv.

 

[_Taggis_]

Jag upplever att du snarare beskriver distraktion från psykisk ohälsa än identitet. Man kan distrahera sig i all oändlighet, men det svarta hålet kommer alltid att vänta där om man inte får bukt på den psykiska ohälsan. Att distrahera sig är bara en temporär lösning, om det så är för en dag eller många år.

Ja det har du nog rätt i, att det blivit så, ffa i takt med att identiteten som hästmänniska minskat. Faktiskt sa jag exakt de orden förra veckan då jag talade med en vän, jag sa "mitt liv går ut på undvikande av ångest och distraktion från det faktum att livet är värdelöst". Då satte jag det inte i relation till hästlivet, utan såsom jag känner inför allt. Min livsuppgift är att göra så mkt så att jag inte har tid att känna hur det egentligen känns. För det är värre än att bränna ut sig.

 

[_Taggis_]

Håller med dig till stor del... men anser också att det finns en stor fara med att försöka grotta ner sig i och "lösa" alla sina mentala problem, att gå till botten med allt, osv.

Det är den insikt jag kom till efter åratal av terapi och vård. Det födde bara min sjukdomsidentitet och definierade mig som sjuk. Det som faktiskt gjorde att jag fokuserade på annat var att jag återinförde häst i en stor omfattning i mitt liv.
Jag ser ingen poäng i att sitta och grotta i mina bekymmer. De finns där ändå, de får bara mer luft. JAg är helt på det klara med livets värdelöshet, jag behöver distraktion från det och inte bekräftelse på att jag är sjuk.

 

[Voeux]

Håller med dig till stor del... men anser också att det finns en stor fara med att försöka grotta ner sig i och "lösa" alla sina mentala problem, att gå till botten med allt, osv.

Om man har suicidala tankar som TS beskriver och en historik av dödlig ätstörning, så skulle jag faktiskt inte påstå att det finns en "stor fara" men att söka vård. Jag skulle påstå att det finns en stor fara att inte göra det.

 

[Voeux]

Ja det har du nog rätt i, att det blivit så, ffa i takt med att identiteten som hästmänniska minskat. Faktiskt sa jag exakt de orden förra veckan då jag talade med en vän, jag sa "mitt liv går ut på undvikande av ångest och distraktion från det faktum att livet är värdelöst". Då satte jag det inte i relation till hästlivet, utan såsom jag känner inför allt. Min livsuppgift är att göra så mkt så att jag inte har tid att känna hur det egentligen känns. För det är värre än att bränna ut sig.

Det är den insikt jag kom till efter åratal av terapi och vård. Det födde bara min sjukdomsidentitet och definierade mig som sjuk. Det som faktiskt gjorde att jag fokuserade på annat var att jag återinförde häst i en stor omfattning i mitt liv.
Jag ser ingen poäng i att sitta och grotta i mina bekymmer. De finns där ändå, de får bara mer luft. JAg är helt på det klara med livets värdelöshet, jag behöver distraktion från det och inte bekräftelse på att jag är sjuk.

Jag hade sökt ny vård om jag vore du. Att man fått vård betyder inte att man fått rätt vård, och uppenbarligen fungerar det inte särskilt bra att inte få vård heller med tanke på hur du beskriver det. Vård behöver inte betyda att grotta ner, det finns många psykologer och psykiatrer som går en annan väg.

 

[Nepenthe]

Jag vet inte om mitt hästintresse definerar mig men det har ju varit en stor del och det gör att jag krisar lite ibland.
Hästar, iaf om man äger är ju mer en livsstil än intresse, eller det har iaf blivit det för mig.

Privat har jag nästan alltid tagit hand om min familj, min mor har varit sjuk i 20+ år och jag har valt studier, intressen, jobb utifrån att finnas nära hemmet för att kunna finnas där för henne. Även min syster som varit sjuk ca 10år.

Nu försöker jag lära mig att ta mig själv i första rummet och det är ovant, vad vill jag göra? (förutom äga häst) Jag känner mig fram, jag har ett mindre bilintresse, har hund, pysslar med växter och tränar lite.

Svårt att säga vad som är min identitet tycker jag. Hattat runt endel..
Gick teater på gymnasiet, jobbat i stall, funderat på lumpen, utbildade mig senare till elektriker och nu är jag ingenjör..

Min mor säger jag har dådkraft, jag vet inte.. de kan man ju se som nått bra men ibland hanterar jag jobbiga situationer genom att ta stora beslut. Det är inte alltid en speciellt bra strategi.

 

[Sezziyanen]

Om man har suicidala tankar som TS beskriver och en historik av dödlig ätstörning, så skulle jag faktiskt inte påstå att det finns en "stor fara" men att söka vård. Jag skulle påstå att det finns en stor fara att inte göra det.

Nu har jag såklart inte sagt att man inte ska söka vård om man har självmordstankar. För att förtydliga så tycker jag man ska göra det.

Det jag menar är att en del av vården / rehabiliteringen / förbättringen absolut kan vara att man inte nödvändigtvis måste "lösa" alla problem och funderingar man känner. Utan snarare lära sig hantera vissa egenskaper med sig själv så man kan leva det liv man vill leva. Det kan skapa en rad problem att sätta ribban vid att man ska vara "100% botad" annars är det inte bra nog, och att man "måste vara lycklig" och sådant man ofta ser människor uttala sig om i samband med depression. Jag har inget emot kontinuerlig terapi för någon. Men det finns absolut faror med att skapa sig en sjukdomsidentitet också som blir livslång (vilket man inte måste göra bara för att man går i terapi, men jag tror vi alla sett exempel på att det kan hända).

 

[Nepenthe]

Håller med dig till stor del... men anser också att det finns en stor fara med att försöka grotta ner sig i och "lösa" alla sina mentala problem, att gå till botten med allt, osv.

Åh här får jag nästan rysningar.. jag tror precis tvärtom och sett flera som inte tar tag i sina mentala problem. Sopar dem under mattan och hoppas att de försvinner men de kommer alltid ikapp en.
På vägen kan man tyvärr bränna många broar.

Svårt för termen "grotta ner sig" det låter som man vältrar sig i sina problem. Det handlar om att lyfta dem, vända och vrida på dem tills man kan acceptera/hantera dem, kanske lösa dem?

 

[_Taggis_]

Jag hade sökt ny vård om jag vore du. Att man fått vård betyder inte att man fått rätt vård, och uppenbarligen fungerar det inte särskilt bra att inte få vård heller med tanke på hur du beskriver det. Vård behöver inte betyda att grotta ner, det finns många psykologer och psykiatrer som går en annan väg.

Allt är relativt. Då jag var under vård var jag sjukskriven, levde på sjukpenning och sparpengar. Hade inte i närheten av råd att ägna mig åt sånt som gav nåt meningsfullt.
Nu har jag en bra lön, ett kvalificerat jobb som skänker nån sorts mening, jag rår mig själv, jag betalar skatt och sköter hem och hygien. Det är mer än vad sjukvården gett mig nånsin. De har gett mig sjukskrivning och tvångsinläggning. Bakbundenhet. Ja jag dör hellre än att ens riskera nåt liknande igen. Med tanke på min syn på livet känns det väl rätt riskabelt att ens yttra nåt liknande i en vårdkontakt

 

[_Taggis_]

Min mor säger jag har dådkraft, jag vet inte.. de kan man ju se som nått bra men ibland hanterar jag jobbiga situationer genom att ta stora beslut. Det är inte alltid en speciellt bra strategi.

Det är samma här. Får alltid höra att jag är så duktig, driven och driftig. Ptja, vad annars? "Hur orkar du?" säger folk... mja, jag orkar snarare inte motsatsen. Det är min strategi att plöja mig igenom kriser. Att agera.

 

[Sezziyanen]

Det är den insikt jag kom till efter åratal av terapi och vård. Det födde bara min sjukdomsidentitet och definierade mig som sjuk. Det som faktiskt gjorde att jag fokuserade på annat var att jag återinförde häst i en stor omfattning i mitt liv.
Jag ser ingen poäng i att sitta och grotta i mina bekymmer. De finns där ändå, de får bara mer luft. JAg är helt på det klara med livets värdelöshet, jag behöver distraktion från det och inte bekräftelse på att jag är sjuk.

Håller inte med dig här dock. Särskilt inte när du pratar om att acceptera "livets värdelöshet". Det är inte vad jag menar, iaf. Sjukdomsidentitet är inte bra, och heller inte fantasier om att allt i livet måste vara bra, men det är verkligen inte rätt svar att inse att allt är värdelöst, dåligt, osv. Det jag skrev var absolut inte att man ska acceptera att allt är skit och värdelöst, absolut inte.

Åh här får jag nästan rysningar.. jag tror precis tvärtom och sett flera som inte tar tag i sina mentala problem. Sopar dem under mattan och hoppas att de försvinner men de kommer alltid ikapp en.
På vägen kan man tyvärr bränna många broar.

Svårt för termen "grotta ner sig" det låter som man vältrar sig i sina problem. Det handlar om att lyfta dem, vända och vrida på dem tills man kan acceptera/hantera dem, kanske lösa dem?

Jaha, "åh"?

Jag får rysningar av mycket jag läser i samband med depressioner, skulle vara skönt om du inte bara skapar en halmgubbe nu och förkastar vad jag säger som att "inte ta tag i sina mentala problem". Jag har rätt ordentlig personlig erfarenhet av depression. Man ska absolut inte ignorera sånt. Det ger mig "rysningar" att läsa svar som dina som fullkomligt ignorera andras erfarenheter eller åsikter i ämnet.

Men du kan ju fortsätta ta in dina egna tolkningar om du vill, mig gör det dock bara förbannad när främmande personer bara antar att jag inte har en aning vad jag pratar om rörande depression/terapi/osv, oftast för att skjuta in sin egna bias.

 

[Voeux]

Allt är relativt. Då jag var under vård var jag sjukskriven, levde på sjukpenning och sparpengar. Hade inte i närheten av råd att ägna mig åt sånt som gav nåt meningsfullt.
Nu har jag en bra lön, ett kvalificerat jobb som skänker nån sorts mening, jag rår mig själv, jag betalar skatt och sköter hem och hygien. Det är mer än vad sjukvården gett mig nånsin. De har gett mig sjukskrivning och tvångsinläggning. Bakbundenhet. Ja jag dör hellre än att ens riskera nåt liknande igen. Med tanke på min syn på livet känns det väl rätt riskabelt att ens yttra nåt liknande i en vårdkontakt

Ja, jag menar inte att vården du fick var bra för dig (jag har också fått kass vård för psykisk ohälsa tidigare, men även bra sådan). Jag menar bara att plöja över psykisk ohälsa med distraktioner inte heller är en allt för bra lösning, och min egen erfarenhet av det är att det kan slå tillbaks som en slangbella sen. Du vet vad som är rätt för dig, så jag tänker inte förespråka det ena eller det andra. Jag belyser bara risken med att lägga locket på med distraktioner. Ibland fungerar det, om det är temporära svackor i livet, men ofta är det inte den bästa lösningen.

 

[Sezziyanen]

Allt är relativt. Då jag var under vård var jag sjukskriven, levde på sjukpenning och sparpengar. Hade inte i närheten av råd att ägna mig åt sånt som gav nåt meningsfullt.
Nu har jag en bra lön, ett kvalificerat jobb som skänker nån sorts mening, jag rår mig själv, jag betalar skatt och sköter hem och hygien. Det är mer än vad sjukvården gett mig nånsin. De har gett mig sjukskrivning och tvångsinläggning. Bakbundenhet. Ja jag dör hellre än att ens riskera nåt liknande igen. Med tanke på min syn på livet känns det väl rätt riskabelt att ens yttra nåt liknande i en vårdkontakt

Med en bra psykolog finns det inget som är riskabelt att yttra. Jag tycker inte du ska vara rädd för att ta hjälp för att du lyckats skapa en rätt bra situation för dig själv. Jämförelsen mellan detta och vad sjukvården gett dig förstår jag att du gör, men det är ingen absolut fakta om vad den kan ge dig. Jag tror absolut du skulle kunna ha stor hjälp av en bra psykolog även i nuläget, oavsett vad du berättar för denne, och tycker inte du ska vara rädd för allt det där andra. De ska finnas där för att hjälpa dig, inte tvinga dig till allt detta du är rädd för ska hända.

Med historiken du beskriver så låter det som du har en helt annan situation nu till vardags. Men låt inte den vara ett hinder för att söka hjälp som skulle kunna få dig att må mycket bättre. Jag tror att du också är en sån som förstår helt och fullt att inget jobb, ingen lön eller dylikt är en garanti för att man ska må bra. (även om det är nått man absolut får vara stolt över!). Jag har själv stött på riktiga idioter till läkare och annat inom vården. Men sen stötte jag även på bra personer som hjälpte mig enormt, och hade verkligen inte mått så bra om jag inte hade gjort det.