Vi måste prata om skolan

[athena_arabians]

Hmm... den förtappade ungdomen som inte uppfostrats rätt har alla generationer hört.

Ja kanske det... men det de gör i skolan idag hade de värsta i min högstadieklass inte en funderat på att göra och då var min klass mer eller mindre en obs-klass. Att sitta still, vara tyst och lyssna på läraren är inte att kräva för lite anser jag. Det pratas mycket om rättigheter bland ungdomar men väldigt lite om skyldigheter och det ena kommer faktiskt med det andra.

 

[prinsessfeminist]

Ja kanske det... men det de gör i skolan idag hade de värsta i min högstadieklass inte en funderat på att göra och då var min klass mer eller mindre en obs-klass. Att sitta still, vara tyst och lyssna på läraren är inte att kräva för lite anser jag. Det pratas mycket om rättigheter bland ungdomar men väldigt lite om skyldigheter och det ena kommer faktiskt med det andra.

Jag jobbar i skolan och jag håller inte med dig. Visst finns stökigare klasser, men de flesta klasser som jag kommer i kontakt med är präglade av positiva, vetgiriga och engagerade parter. Både från elev- och lärarhåll.

 

[athena_arabians]

Jag jobbar i skolan och jag håller inte med dig. Visst finns stökigare klasser, men de flesta klasser som jag kommer i kontakt med är präglade av positiva, vetgiriga och engagerade parter. Både från elev- och lärarhåll.

Ja, det är ju det du upplevt. Jag, när jag var vikarie, upplevde inte det och flera av mina vänner som har jobbat (nyckelordet är har) håller med mig. Det är mer förvaring och inte ens det när elever anser att de kan komma och gå som de vill än undervisning.

Föräldrar som skiter i allt alternativt anser att deras avkomma ska ha MVG (eller vad det heter idag) i allt och blir förbannade när de inte får det. Rektorer som har noll koll och i värsta fall söndrar mer än de faktiskt bygger upp. Min mamma som var en extremt skicklig speciallärare blev mobbad sista åren av sitt yrkesliv, med sin rektor som en av mobbarna.

 

[TomasN]

Det är möjligen en poäng och jag är inte negativ till ett förstatligande av skolan. Det har sina förtjänster, men också sina brister. Den gamla goda "statliga tiden" var inte så flexibel heller och då kom säkert en hel del skolor och elever ikläm.

Kanske kan ett förstatligande förbättra skolan. Jag tror dock inte att skolans problem till största del beror på vem som är huvudman. Det är fel att tror att ett förstatligande löser skolans problem.

 

[prinsessfeminist]

Ja, det är ju det du upplevt. Jag, när jag var vikarie, upplevde inte det och flera av mina vänner som har jobbat (nyckelordet är har) håller med mig. Det är mer förvaring och inte ens det när elever anser att de kan komma och gå som de vill än undervisning.

Föräldrar som skiter i allt alternativt anser att deras avkomma ska ha MVG (eller vad det heter idag) i allt och blir förbannade när de inte får det. Rektorer som har noll koll och i värsta fall söndrar mer än de faktiskt bygger upp. Min mamma som var en extremt skicklig speciallärare blev mobbad sista åren av sitt yrkesliv, med sin rektor som en av mobbarna.

Jag tycker att du är orättvis när du säger "hur det är". Som vikarie är det ALLTID svårt att få mandat och respekt av klassen. Eleverna tar ofta chansen, och jag vet vad jag talar om. Jag har också vikarierat och missmodig lämnat klassrummet.

Men en ordinarie lärare upplever inte ständiga konflikter och oreda. Om läraren gör det så är något i relationerna mellan elever och lärare fel. Min erfarenhet är att de flesta elever vill ha ordning och struktur på lektionerna och en lärare som är "sträng men med värme" uppskattas mer än en som inte tar ledarskapet.

Beträffande föräldrar, så har varje skola de bästa föräldrar man kan ha just nu. Även där bygger mycket av kommunikationen på relationer och professionellt bemötande. Det finns många duktiga lärare och rektorer som lyckas förmedla vad skolan gör och skapar samarbete med familjerna.

Beträffande din mamma, så beklagar jag. Inte heller det är normen, enligt min erfarenhet.

Jag blir bedrövad av att så många säger sig veta hur det är i skolan, utan att ha daglig insyn och erfarenhet. Vad media beskriver är inte helt nyanserad bild, utan ofta bygger artiklarna på klassisk dramaturgi. Den onde, den gode och konflikten.

 

[Pepson2]

@prinsessfeminist : De, som säger sig veta hur det är i skolan och därmed serverar en egen, ofta tvärsäker, lösning på problemen, tar gärna sin egen skolgång som exempel! (Har någon fler än jag märkt det!?) De jämför dagens skola, med den skola som fanns för tjugo år sen...

 

[Narcissa]

Att sedan många föräldrar verkar ha slutat uppfostra sina barn är ett mysterium. Hade jag kommit till min mamma och gnällt över mina betyg hade hon sagt att jag inte skulle varit så slö utan faktiskt pluggat mer. Kan tillägga att jag inte hade svårt utan lätt för mig men var rätt lat om det inte var roligt

Här har vi det största problemet. Föräldrar som inte kan uppfostra sina barn utan anser att skolan ska göra det. Inte konstigt att PISA-resultaten ser ut som de gör och att skolan är på väg utför.
Elever idag är luststyrda och de har fått lära sig av sina föräldrar att allt ska vara roligt och om det inte är det kan man strunta i att göra det.

 

[Pepson2]

Här har vi det största problemet. Föräldrar som inte kan uppfostra sina barn utan anser att skolan ska göra det. Inte konstigt att PISA-resultaten ser ut som de gör och att skolan är på väg utför.
Elever idag är luststyrda och de har fått lära sig av sina föräldrar att allt ska vara roligt och om det inte är det kan man strunta i att göra det.

Jag tycker mig komma ihåg att jag läste en notis om att eleverna inte tog PISA- undersökningen seriöst, eftersom den inte var betygsgrundande. Kanske var det på SVT text? Dvs eleverna valde att inte lägga någon större energi på just det provet...

 

[Fraggel_Tess]

Det kan börja betydligt tidigare än så. Jag älskade mitt jobb arbete som förskollärare, men jag avskyr det numera. Alldeles för mycket barn, resurser behövs, vi går på knäna, vikarier vill inte ens åka ut när jag eller en kollega är sjuk. Så det blir nog att göra något annat väldigt snart!

 

[athena_arabians]

Jag tycker att du är orättvis när du säger "hur det är". Som vikarie är det ALLTID svårt att få mandat och respekt av klassen. Eleverna tar ofta chansen, och jag vet vad jag talar om. Jag har också vikarierat och missmodig lämnat klassrummet.

Men en ordinarie lärare upplever inte ständiga konflikter och oreda. Om läraren gör det så är något i relationerna mellan elever och lärare fel. Min erfarenhet är att de flesta elever vill ha ordning och struktur på lektionerna och en lärare som är "sträng men med värme" uppskattas mer än en som inte tar ledarskapet.

Beträffande föräldrar, så har varje skola de bästa föräldrar man kan ha just nu. Även där bygger mycket av kommunikationen på relationer och professionellt bemötande. Det finns många duktiga lärare och rektorer som lyckas förmedla vad skolan gör och skapar samarbete med familjerna.

Beträffande din mamma, så beklagar jag. Inte heller det är normen, enligt min erfarenhet.

Jag blir bedrövad av att så många säger sig veta hur det är i skolan, utan att ha daglig insyn och erfarenhet. Vad media beskriver är inte helt nyanserad bild, utan ofta bygger artiklarna på klassisk dramaturgi. Den onde, den gode och konflikten.

Hur kan du kalla mig orättvis när jag har upplevt det och hört liknande berättelser från andra håll?! Jag säger inte att alla skolor är likadana eller att alla är stökiga och röriga men någonstans upplever jag att klimatet har hårdnat. Mina vänner som har barn i skolålder pekar ofta på att många föräldrar inte bryr sig och det tror jag också är en stor del av problemet. Skolan ska ju inte ge barnen grunduppfostran utan faktiskt lära dem något.

Som jag sa, det är vad jag har upplevt, mina vänner berättat om hur det sett ut i skolan när de varit där (i nutid!) på besök och hur mina vänner upplevt det när de jobbat. En av mina vänner var enormt uppskattad, några av hennes elever tom grät när de fick veta att hon skulle sluta så det är inte det att hon var en impopulär lärare som gjorde att det var stökigt. Jag håller med dig att elever föredrar en "sträng" lärare med ordning, min vän var definitivt ingen slapp lärare. Jag vet det eftersom jag gjorde gästinhopp och pratade geologi några gånger.

 

[tanten]

Inom vilken tidsrymd tycker du att man kan kräva godkända betyg av alla elever? Jag har upplevt att det är väldigt svårt för t ex elever som behöver stöd utanför skoltid att få det. T ex kontaktpersoner, BUP osv. Man kan kanske inte kräva att elever med multipla diagnoser ska prestera inom någon definierad tidsram. Eller?

Det är sällan lärarnas fel om resultaten uteblir. Det finns andra faktorer som påverkar.

Just därför gillar jag en modell där flera instanser jobbar tillsammans. Om både utbildning och socialtjänst kopplas in så blir arbetet effektivare. En gemensam "insatsstyrka" som greppar de elever som behöver mer än bara lektioner.

.. och tidsrymd? Innan eleven lämnat skolan! Det kommer ju inte som en överraskning i nian att eleven har halkat efter. Ta tag i bekymren, bry er om eleven, direkt.

 

[labb]

Jag tycker att du är orättvis när du säger "hur det är". Som vikarie är det ALLTID svårt att få mandat och respekt av klassen. Eleverna tar ofta chansen, och jag vet vad jag talar om. Jag har också vikarierat och missmodig lämnat klassrummet.

Men en ordinarie lärare upplever inte ständiga konflikter och oreda. Om läraren gör det så är något i relationerna mellan elever och lärare fel. Min erfarenhet är att de flesta elever vill ha ordning och struktur på lektionerna och en lärare som är "sträng men med värme" uppskattas mer än en som inte tar ledarskapet.

Jag håller med i det du skriver, det stämmer väl in på vad jag själv upplevde under min skoltid. Vi (dvs. ett antal av pojkarna, tyvärr ingick även jag i den gruppen) var en sådan klass särskilt på lågstadiet som såg som högsta mål att få vikarien att gråtande lämna klassrummet, det var en seger precis som när man vann i de "krig" vi hade på rasterna med andra klasser.

Alla kan inte ha den självklara pondus en del lärare naturligt har. Och det absolut sämsta man kan göra som lärare är att försöka vara "sträng" utan att klara av det för det genomskådas (i synnerhet av äldre elever) och fallet blir desto större. Hur skall man lösa den ekvationen?

 

[Pontevecchio]

@Monstermom Pressade och stressade absolut men utan stöd och vuxnas närvaro.

@prinsessfeminist känns alltid lite tveksamt när ledningne går ut och säger "vi frågade våra undersåtar men de sa att de var glada".
Enligt min erfarenhet lämnar de driftiga och duktiga de skolorna rätt omgående, kvar blir de som rycker på axlarna.

 

[Pontevecchio]

@AndersB Kanske borde lärarutbildningen satsa mer på att utbilda kommande lärare i hur man får elever att lyssna och sitta still?

 

[Pepson2]

Just därför gillar jag en modell där flera instanser jobbar tillsammans. Om både utbildning och socialtjänst kopplas in så blir arbetet effektivare. En gemensam "insatsstyrka" som greppar de elever som behöver mer än bara lektioner.

.. och tidsrymd? Innan eleven lämnat skolan! Det kommer ju inte som en överraskning i nian att eleven har halkat efter. Ta tag i bekymren, bry er om eleven, direkt.

Jag tog mig friheten att markera det jag anser vara en nyckelmening i ditt inlägg.

Den uttrycker, tycker jag, en ganska allmän syn på "skolan". Lärarna ses som oengagerade, bryr sig inte om eleverna. Fastän alla lärare jag känner är otroligt engagerade i sina elever och många upplever att de inte får gehör för sina förslag för att förbättra för eleverna.

Angående tidsrymd: Skolplikten gäller tills eleven fyller 16 år, därefter kan de inte tvingas till studier. Elevernas hälsotillstånd har inga sådana åldersgränser, de kan persistera upp i vuxen ålder.

Skolan styrs inte av lärarna, den styrs av politikerna. De ger direktiv, Skolverket skapar styrdokument, vilka tjänstemännen i skolan (lärarna) åläggs att följa. Om de inte följs kan skolan få anmärkningar av Skolinspektionen.

Jag har för mig att du är politiskt engagerad??? Engagera dig isf i skolfrågor och utformningen av styrdokument och gör inte som du implicerar i ditt inläggs sista mening, skjut ifrån dig problemen och ansvaret och låt "någon annan" ta tag i dem. Det fungerar inte.

 

[tanten]

Ja
Jag har för mig att du är politiskt engagerad??? Engagera dig isf i skolfrågor och utformningen av styrdokument och gör inte som du implicerar i ditt inläggs sista mening, skjut ifrån dig problemen och ansvaret och låt "någon annan" ta tag i dem. Det fungerar inte.

Ja jag är politiskt engagerad och jag är engagerad i skolfrågor.

Igår rapporterades att de flesta som gått ut grunskolan utan godkänt i matte hade underkänt redan på natinella proven i femman.

Om du hävdar att jag skjuter problemen ifrån mig så vet jag itne hur jag ska kunna göra mer? Mer än att jobba för att alla som kan bidra gör det. Försök inte insinuera att jag skuldbelägger lärarna!!

I den nämnd jag sitter har vi sedan ett antal år en gemensam metod för att tillsammans med andra instanser hjälpa elever på många plan. Soc är inblandade, skolhälsa, skolteam etc etc. Vi har "dyr" skola men tjänar in det många gånger om.

 

[Badger]

@Pontevecchio
OK, det är ju faktiskt en intressant skillnad då tycker jag. För min upplevelse är istället att det verkligen läggs hårda förväntningar på barnen i skolan runtomkring mig (bor i Skåne & kommer från Norrland, så har lite insikt i litegrann olika miljöer åtminstone), redan från lågstadiet och framåt. Föräldraengagemanget är stort och jag upplever faktiskt barnen som pressade och stressade mycket mer än jag upplever dem som bortskämda. (Och där är jag själv inte oskyldig heller, men skolan är ju viktig och väldigt jobbig så jag har svårt att se ett alternativ annat än att pressa dem...) Skolan jag själv gick i en gång i tiden var då en mycket slappare miljö när det gällde kravställning - från både lärare och föräldrar - motför hur den ser ut idag, efter vad jag förstått från en släkting som gått och blivit lärare och jobbar just där numer.

Det finns absolut barn i ungarnas klasser som kan sägas vara stökiga, men bortskämda/slappt uppfostrade uppfattar jag inte alls att det beror på. (En del har diagnoser och en del är flyktingar med mycket bagage.) Jag undrar varför det är/uppfattas så olika...

Jo jag har också förstått att det är så, från press och bekanta och deras barn. Men hur kommer det sig att skolan är mer pressad och stressad -mindre slapp. Men samtidigt lyckas eleverna få i sig mindre kunskap än tidigare? Det låter så konstigt. Iofs kanske det gick att ta det slappare med en riktigt kompetent lärare från gamla skolan, någon som fick sin utbildning på 40-60 talet. De allra smartaste kvinnorna blev ofta lärare istället för ingenjörer då antar jag. Men det borde inte kunna förklara allt? Är det kanske stressande med egna arbeten eller vad kan det vara?

Kort sagt, många lärare verkar inte ha hjälpt, att försöka ha allt skolarbete roligt verkar inte hjälpa, att ha mycket press och stress verkar inte hjälpa. Vad är fel egentligen?

(Jag minns inte skolan som stressad eller pressad eller speciellt rolig heller för den delen. Men vi gick ju tydligen ut med mer kunskaper än de får idag, men kanske lite mindre än de fick tidigare, född 75.)

(Jag har ju kikat lite på framtida skolor för A osv, kommunen här tar ju verkligen sitt ansvar, man kan se ett direkt samband mellan hög lärartäthet och usla resultat i skolorna (och låg, på dålig nivå, lärartäthet och bra resultat), dvs de skolor som har problem får verkligen extra lärare i hög grad.)

 

[Monstermom]

Jo jag har också förstått att det är så, från press och bekanta och deras barn. Men hur kommer det sig att skolan är mer pressad och stressad -mindre slapp. Men samtidigt lyckas eleverna få i sig mindre kunskap än tidigare? Det låter så konstigt. Iofs kanske det gick att ta det slappare med en riktigt kompetent lärare från gamla skolan, någon som fick sin utbildning på 40-60 talet. De allra smartaste kvinnorna blev ofta lärare istället för ingenjörer då antar jag. Men det borde inte kunna förklara allt? Är det kanske stressande med egna arbeten eller vad kan det vara?

Min helt egna, totalt ovetenskapliga, hittepå-förklaring:
Förr kunde man vara bra på en del och dålig på en del annat. Man kunde vara duktig i vissa ämnen och halta sig igenom en del andra, men då man tex siktade på att bli ingengör var det okej att inte klara geografin så bra...? Som jag upplever det är kraven mer... hm, totala(?) idag, ett barn ska vara bra i allt för att kunna göra något. Ungefär.

Det känns lite konstigt när jag skriver det här, för det är inte som att jag menar att förr så var det okej att man inte kunde läsa bara man kunde räkna (eller tvärt om), så var det ju inte. Men det fanns (kanske?) mer utrymme för att barn var olika bra på olika saker, och det var inte någon katastrof (så länge de inte siktade på en framtid där de faktiskt behövde vara bra på det de var dåliga på i alla fall). Medan idag (upplever jag) sitter alla kraven ihop, och ett barn kan inte känna att det är bra på något alls om inte allt funkar... Och det är ju faktiskt väldigt få som är jämn- (och hög-)begåvade, för majoriteten är det omöjligt att vara bra på allt.

 

[GardenAngel]

Känner att jag måste ta mig in här, då jag är lärarstudent, har jobbat som vikare och jobbar aktivt med skolfrågor. Jag har under våren varit med och utformat en kompletterande, frivillig, lärarutbildning pga att vi är många studenter som är missnöjda.

För det första måste jag kommentera det någon skrev om de låga kraven på lärarutbildningen, jag håller absolut med men det finns ett stort problem i att rekrytera lärare. För vi är försvinnande få som VILL bli lärare i dagens läge. Många av dagens lärarstudenter läser till lärare för att de inte kom in på utbildningen de ville gå på. Våra framtidsutsikter är ett yrke där det finns få karriärmöjligheter, om man inte vill bli rektor eller förstelärare, vi kommer få en dålig lön i förhållande tills våra studieskulder - utbildningen jag läser är på 4 år och jag kommer i dagsläget kunna förvänta mig en ingångslön på ca 22-25000 utan större löneökningar under hela mitt yrkesliv. Min mor tjänar 31000kr/mån efter 30 år som lärare.
Det läggs fler och fler uppgifter på lärarna som inte tillhör undervisning, skolutveckling eller planeringstid.
Inom 6 år kommer det fattas 43 000 lärare i Sverige och avhoppen vid lärarutbildningarna bli allt fler. Många vill inte ut i den skolan som finns idag, och jag förstår dem.

Mitt största problem med Thomas Petersons artikel är att han, enligt mig, lägger skulden på ungarna. Det är aldrig, ALDRIG barnens fel! Och det finns många duktiga vikarier där ute, men det är inte utan anledning vi läser minst 4 år för att bli lärare. I en diskussion om detta var det någon som liknade Petersons artikel vid "jag hade ett helvete när jag vikarierade som kirurg"! Jag skulle till exempel ha jättesvårt att vikariera i en årskurs eller ett ämne som jag inte är utbildad i. Didaktiskt sätt skulle ingen vinna speciellt mycket på att jag ställde mig och höll en biologilektion i år 8, när jag är SO-lärare mot åk 4-6.
Vi som lärarstudenter får en utbildning inom pedagogik, didaktik och ledarskap, om än knapphändig. Men jag och många andra jobbar hårt för att förändra lärarutbildningarna.

Angående decentraliseringen av den svenska skolan så håller jag med om att jag också gärna skulle vilja se en återcentraliserad skola, det vill säga att skolan blir statlig igen. Jag är själv uppvuxen i Leksand, har vikarierat som lärare där och min mor har jobbat där i 30 år. Där läggs pengarna på något annat än skolan. Hockeyn. Ni kanske själva har sett Uppdrag granskning ang detta.

Oj vad ostrukturerat detta blev! Men det är väl för att jag själv brinner otroligt mycket för skolan och mitt yrkesval är min stora passion. #skolanförst

 

[Badger]

Min helt egna, totalt ovetenskapliga, hittepå-förklaring:
Förr kunde man vara bra på en del och dålig på en del annat. Man kunde vara duktig i vissa ämnen och halta sig igenom en del andra, men då man tex siktade på att bli ingengör var det okej att inte klara geografin så bra...? Som jag upplever det är kraven mer... hm, totala(?) idag, ett barn ska vara bra i allt för att kunna göra något. Ungefär.

Det känns lite konstigt när jag skriver det här, för det är inte som att jag menar att förr så var det okej att man inte kunde läsa bara man kunde räkna (eller tvärt om), så var det ju inte. Men det fanns (kanske?) mer utrymme för att barn var olika bra på olika saker, och det var inte någon katastrof (så länge de inte siktade på en framtid där de faktiskt behövde vara bra på det de var dåliga på i alla fall). Medan idag (upplever jag) sitter alla kraven ihop, och ett barn kan inte känna att det är bra på något alls om inte allt funkar... Och det är ju faktiskt väldigt få som är jämn- (och hög-)begåvade, för majoriteten är det omöjligt att vara bra på allt.

Intressant tanke, jo jag minns också att man var lite bra på det ena och lite dålig på det andra. Så länge man var hygglig på ngt och middlish på resten så var man ju i alla fall lite duktig. Men jag minns också att mina yngre kusiner skulle ha MVG rakt igenom för att det skulle duga, nästan alla hade det plötsligt. Att inte ha det verkade vara ett misslyckande. Femmor rakt igenom var det knappt någon i klassen som hade, inte ens de bästa, inte ens i en klass med nästan bara akademikerföräldrar. Det var kanske ett par stycken i hela klassen.