Vildkatter

[Marie_C]

Jag undrar lite över vad andra tycker om att ta in vildkatter och tämja dom. Nu menar jag inga förvildade tamkatter utan rena vildkatter. Jag tycker inte att man ska ta in dom och tämja dom eftersom att dom här katterna är fruktansvärt stressade och för deras egen skull tycker jag det är bäst med avlivning. Att ta in en vildkatt är som att hämta in en räv från skogen och försöka tämja den. Skriv gärna vad ni tycker om det här!

 

[Houdinie]

Jag tror nog som du, att i de flesta fall är avlivning det som är bäst. I enskilda fall kanske det går att tämja, och ett fall i Enköping, där katten höll sig på en stor innergård och var en omtyckt mus- och råttjägare, så fångades katten in, kastrerades och släpptes sedan tillbaka.

 

[**BORTTAGEN**]

Hej

Vilkatter finns inte längre i Sverige pga att det är för kallt för dem. Så det du syftar till är just förvildade tamkatter.

Och visst kan man avstå från att ta in dessa förvildade tamkatter, och i stället ta hand om de hemlösa stadskatterna, som har det betydligt tuffare i att klara sig. De förvildade befinner sig ofta i skog och mark och har lärt sig överlevnadens konst.

Så det verkar överambitiöst att jaga in dem, det håller jag verkligen med om. Det fordras ju också mycket kunnigt folk, för att dessa inte ska göra ytterligare dåliga erfarenheter. Man behöver mao inte skjuta dem, bara ge sjutton i dem

 

[tirre]

Håller med föregående inslag om att det faktiskt inte finns vildkatter utan bara förvildade tamkatter. Dessa katter lider. Raser som avlats fram och korsats i dagens Sverige är inte skapade för att leva ute. De kan inte heller klara sig själv utan får inte i sig tillräckligt med näringsämnen. Själv tycker jag att det alltid är värt ett försök. Har man möjlighet att få in en "vildkatt" så ska man ta den. Sen får man pröva sig fram, verkar katten lida av det är det bäst att avliva den. Men det går inte att säga att det aldrig kommer funka för nån katt nånsin. Och har man då räddat bara en katt så är det ju mödan värt, eller hur!

 

[Sol]

Jag håller med Marie_C om att det inte är lämpligt att hålla regelrätta vildkatter som husdjur och försöka tämja dem. Det är därför jag är emot aveln på de nya raserna chausie och savannah. Bengal vet jag inte riktigt vad jag tycker om då den uppstod på ett lite annorlunda sätt än chausien och savannah.

Förvildade tamkatter tycker jag dock gott och väl att man kan ta hand om och tämja. Men det är en annan sak, för de är i grund och botten just tamkatter och inte vildkatter.

 

[Marie_C]

Nej, egentligen är det ju tamkatter från början. Men jag mednar dom som är födda ute som aldrig träffat människor. Dom har det inte bra ute. Dom dör av maskknyten som blidar sig i magen på dom. Många dör av detta eftersom att det blir förstoppade. Jag tycker att man ska fånga in dessa katter för avlivning. Sen finns det dom katterna som en gång hade en ägare men har blivit utkastad/kommit bort och blivit förvildade. Tar man in en sådan katt i värmen och ger den mat är det precis som om dom kommer ihåg hur härligt dte var att ha ett hem, dessa katter vänder ofta snabbt och spinner bara och är tacksamma. Självklart ska man inte avliva dom.

 

[Sol]

Fast hur vet man om den förvildade katten man fångar in haft kontakt med människor eller inte? De man inte kan hitta nya hem åt tycker jag absolut ska avlivas då man inte kan kalla det ett värdigt liv att leva i misär utomhus.

 

[Marie_C]

Det märks på katten ganska snabbt. Det syns i ögonen på den.

 

[KungTulle]

Hm, varför ska man ta in dom och tämja dom? Det går ju lika bra att tämja dom utomhus!

Våran gårdshona flyttade hit förra hösten, totalt livrädd...nu kan vi klappa henne och avmaska henne. Det går fortfarande inte att lyfta upp henne...

Men hon bor här och jagar råttor och möss samt äter av kattmaten som alltid finns här.

/Kung Tulle

 

[strumpan]

Jag tycker synd om vildkatter.Men jag vill inte ha dom hemma hos mig.Tyvärr har jag dom ändå här.Har nämligen än honkatt som är 5mån.

 

[veronican]

Det var en gång en skygg honkatt som bodde på en bondgård i Skåne där bonden istället för att kastrera sin katter, tog bort ungarna när de var nyfödda. Den skygga honkatten gick därför till en övergiven lada på granngården 1 km bort och födde sina ungar. Först när ungarna var 7-8 veckor gamla tog den skygga katthonan med sig dem tillbaka till bondgården där Maten fanns.

Dessa ungar var i dåligt skick, en blev överkörd, några dog i kattsnuva, men en liten kolsvart kattflicka överlevde. Hennes mamma hade lärt henne att människor är farliga, hon hade aldrig träffat en enda människa när hon växte upp och när hon kom till bondgården lärde hon sig att där var det bra att vara eftersom man fick mat, men hon vågade aldrig äta maten om människorna var i närheten. Eftersom den lilla kolsvarta kattungen var livrädd för människor såg bonden nästan aldrig till henne och därför fick hon heller aldrig något namn, till skillnad mot alla de andra katterna på gården.


4 år förflöt och den lilla kattungen växte upp alldeles för snabbt till en liten vacker katt med rädda gula ögon och varje sommar tog bonden båda hennes kullar ungar för henne, för hon var inte lika klok som sin mamma utan lade dem på höskullen på bondgården. Hon fortsatte att undvika människor och fick hon syn på dem sprang hon fort, fort och gömde sig.

En vårdag gick en flicka upp på höloftet för att slänga ner lite halm och hörde ett märkligt pipande. Under en höbal mittemellan två andra balar låg två små bedårande kattungar som båda två fick plats i en hand och båda två hade hunnit öppna sina ögon. Flickan berättade för bonden om hennes fynd och bonden suckade och sa att han måste dränka dem, men då blev flickan så ledsen att hon bad bonden att ge kattmamman och ungarna till henne. Bonden såg mkt förvånad ut och fick fram nåt om att "javisst om du bara kan fånga den!" och skakade på huvudet.

Flickan lyckades fånga katten och tog med sig henne och ungarna hem till sin 45 kvadrat stora lägenhet. Första dagarna var katten livrädd men snart vände rädslan till nyfikenhet. Tre månader senare hade flickan flyttat hem till sina föräldrars stora villa och ungarna såldes till ett nytt hem där de bor tillsammans och har det bra.

Idag, 5 månader senare går den rädda lilla katthonan att klappa precis varje dag och hon fullkomligt stor-njuter av det! Hon har fått ett vackert namn och kärleksfull omvårdnad. Hon har blivit av med masken i magen, lopporna, lössen och mjällen i pälsen och hon har kastrerats och ätit upp sig till ett fint hull. Hon är älskad.

Så här ser den rädda lilla katten ut idag:
Rädd?
Stressad?
Borde ha avlivats istället?
Vild?

Det finns inga vildkatter i Sverige. Det finns katter som Alicia. De föds i det vilda att vanskötta, övergivna eller utslängda tamkatter. De klarar sig inte ute och de tycker att naturen är hård. De vill ha kärlek, värme och trygghet och visar vi dem på rätt sätt kan de mycket väl förstå att vi kan erbjuda dem detta, katter är intelligenta djur.

Att ta in en förvildad katt är inte som att ta in en räv från skogen.

 

[Marie_C]

Har du själv träffat en vildkatt? Tar man in en katt som aldrig varit van vid människor flyger den på väggarna. Jag har väldigt svårt att tror den var tam efter fem månader. En kattunge brukar gå bra att tämja om den inte är så gammal.

 

[veronican]

Det finns inga vildkatter.

Naturligtvis finns det katter som är räddare och mer skygga än min Alicia, men hon slogs för livet den dagen jag fångade in henne, var enormt stressad första dagarna och har klöst mig massvis av gånger då hon blivit rädd. När jag första gången försökte ge henne mat från handen förstod hon inte utan slog med klorna på handen så jag tappade maten...

Visst finns det katter som blir mer stressade än henne, som hade fixat denna situation mkt värre, men JAG tror att det är ett mkt litet antal.

Denna katten är inte helt tam då hon inte vågar låta någon lyfta henne, me nhon är minsann såpass tam att jag och hela min familj kan klappa henne varje dag, hon spinner, trycker sig mot handen och stänger ögonen -NJUTER! Hon gick inte att röra för 5 månader sedan, tro det eller ej. De flesta förvildade katter går att tämja. Har du själv jobbat med förvildade katter? Har du talat med någon av alla dessa människor i kattföreningar som räddar förvildade katter ofta?

Jag tror inte att alla förvildade katter kan tämjas, men de flesta är nog som min Alicia, missförstådda. Alla trodde och sa till mig högt och tydligt att det var GRYMT att ta in henne, att hon aldrig blir tam, att det vore bättre att avliva henne och det ska jag säga dig att det gör mig riktigt förbannad! Hon har sån lisvglädje, hon njuter så av att vara inne och när hon vågar släppa all sin rädsla fullkomligt älskar hon att kela, mer än ngn tam katt jag mött.

På veterinärbesöket uppdagades efter röntgen att Alicia någon gång under sitt liv blivit påkörd. Idag ligger hennes bäckenben helt snett och vänster bakben ligger ur led, är kortare än höger. Detta har läkt ihop otroligt nog och katten har inte ont. MEN, enligt veterinärerna är det en enorm risk för henne att leva utomhus eftersom hon heller inte har några tänder i framkäken (kanske utslagna vid biloyckan?) plus att hon inte kan springa ifrån/hoppa upp och klättra ifrån en fiende, gör att hon inte kan försvara sig. Det är inte snällt att låta denna katt gå ut.

Jag trodde förr som dig, att förvildade katter mådde bättre av att avlivas, men jag vet bättre idag. Naturligtvis, inte alla, men de flesta katter, vuxna som ungar, kan lära sig att förstå det goda med en människa, om vi bara ger dem chansen.

 

[KungTulle]

Jättefint gjort.

Tyvärr kan jag inte ta in katter pga sambons allergi men vi kör modell "kattbar" här på gården i stället. Dvs alla katter som kommer får äta, de som vill får stanna.

Så fort en katt blir tam nog kastrerar vi den eller steriliserar vi den. Ev kattungar som kommer under tiden ser vi till att de blir tama och fixar goda hem åt så många som möjligt.

Men det blir ju naturlig avgång också, vi bor ganska nära vägen och en del blir tyvärr överkörda. Men dom behöver i alla fall inte vara hungriga och vi ger tex pennicillin till sjuka kattungar.

Så e det på våran gård, katterna gör ett fint jobb till oss, dvs håller borta möss och råttor. Och vi betalar med kost och logi...samt gos!

/Kung Tulle

 

[Carita]

Applåder och visslingar till dig!!!

Härligt att äntligen få se bilder på din Alicia, hon är fullkomligt ljuvlig

Och för alla dem som inte tror att det är möjligt att göra det Veronica har "gjort" med Alicia.....ni har fel!! Vi har sedan 6 månader tillbaka oxå en fd. "vildkatt" hemma......Fröken Sally heter hon och vars favoritsysselsättning är kli underhakan, äta massor av mat, titta på TV med stödhusse och att bada....

Jag säger inte att det är något som är gjort i en handvändning....nej, det tar tid att visa dessa samhällets olycksbarn att människor kan vara snälla och att inte alla vill dem illa....men det går!

Visst, man måste se till kattens bästa....om katten mår fruktansvärt dåligt av att vara nära människor och inget framsteg märks på FLERA månader så kanske man bör leta alternativ.....men avlivning är inte det första....

Om ni är intresserade av att veta mer om hur man hjälper skygga katter så gå gärna in på te x; www.kks.nu eller Spinnhusets hemsida....

Mvh C + Gänget

 

[Marie_C]

Ja, jag jobbar själv aktivt i en djurskyddsförening. De jag tycker är vildkatter river inte bara, de katter kan man naturligtvis försöka tämja. Dom katter jag anser vara vildkatter går inte att ta i hur som helst för dom biter igenom hela handen och river ner hela huset om man tar in dom.

 

[Marie_C]

Hur gör ni inom KKS med vildkatter, behåller ni alla och hittar familjer som vill ta hem dom?

 

[Carita]

Hej!

Ofta kommer "vildkatterna" till kontaktpersonerna, eftersom de ofta har mest erfarenhet, men ibland kommer de direkt in i stödhem.......givetvis är då stödhemmen fullt på det klara med vad som väntar och har hela tiden kontakt med sin kontaktperson för att få stöd.....

Nu är vi "bara" stödhem själv, men om du är intresserad av hur KKS arbetar med de skygga/vilda katter som de får in så rekommenderar jag att du kontaktar antingen Lena eller Peter......deras mail står på sidan

Annars är vår kontaktperson oxå ganska van att handskas med dessa "blyga" kisar, Jeanette.....

Visst tar det längre tid att hitta ett hem till en skygg/fd vild kise men som stödhem åt en av dessa kisar är man helt på det klara med detta efter den information man fått innan...

Mvh C + Gänget

 

[**BORTTAGEN**]

Men, att kalla de förvildade katterna för "blyga", istället för vad de förmodligen oftast är, skräckslagna, är väl inte rätt varken mot katterna eller de som ska försöka socialisera dem

 

[Carita]

Mycket möjligt, det beror juh lite på vad man själv läser in i ordet....

Om jag pratar om en katt som inte haft det så lätt med en total nybörjare så använder jag inte ordet blyg men jag tror å andra sidan inte jag använder ordet vildkatt heller.....tycker det associerar till de stora kattdjuren på savannerna mer än till våra utelevande katter i Sverige....

Jag vill inte "märka" katterna genom att sätta dem i ett visst fack utan väljer hellre att berätta om katten ifråga.....alla katter är individer och alla reagerar olika vid en första kontakt med människor och livet inomhus.....

Jag har inte svarat på ursprungsfrågan eftersom jag inte tycker att det går att svara JA eller NEJ på den....allt beror på den katten man har där just då....

Mvh C + Gänget