Det här är väldigt OT, men jag känner att ditt resonemang haltar, eller snarare missar något viktigt för att bli en bra ryttare på lång sikt.
Shettisar och russ har ofta egna idéer om vad man ska hitta på och kräver att man kan rida för att prestera. Men det är ju just det man ska lära sig under de där åren på A- och B- ponny. Balans, avfallningsteknik och att inte ge upp om så ponnyn springer ut under ridbanestaketet och du blir hängande på en slana. Lägg på att lägga åren 9-12 när du börjar få lite bättre koordination på att kunna rida med korrekt hjälpgivning på en ponny som ger dig tusenfalt tillbaka när du väl gör rätt till skillnad från en självgående ponny som ser fin ut oavsett vad du gör eller typ springer runt hoppbanan själv medans du sitter passivt och åker med.
Mitt russ gjorde det här med fyra små ryttare, skapade duktiga ryttare som kunde rida. Och som när de gått vidare på större ponnier och storhäst kunnat rida med balans, timing och hjälpgivning som imponerat med tanke på åldern. Samtidigt så var han inte en familjeponny enligt sig själv (även om han tyckte det var trevligt att bli körd ibland), utan en liten rosettplockar på tävlingsbanan som aldrig var såg så nöjd ut som på tävling. Men varje ryttare som faktiskt presterade med honom lärde sig att rida aktivt, hur man samlar en häst korrekt, hur man vänder på en femöring utan att låta bogen gå och hur man överlistar en ponny som leker kurragömma med en i hagen.
För min del så var mina tre första ponnier svåra, en shettis som kastade av mig dagligen i två års tid, det nämnda russet som inte gav någonting gratis men var en liten stjärna som folk inte trodde var ett russ när de såg honom i arbete (trots att han var väldigt rastypiskt byggd) och en skentokig och jättesmart c-ponny som vuxna proffsryttare som red honom kallade jättesvår. Men de la en grund för att jag idag kan hoppa upp på i princip vilken häst som helst och reda ut situationen.
.
