Samma här. Var fortfarande rädd för psd hur vi än sov, men säker samsovning har vi haft från BB och de sa inget om det där ens.
Starkt jobbat att vara så "laddad" och med under utdrivningsskedet trots den långa vägen dit! Och kul med en så positiv upplevelse av epidural!Ska väl försöka få till en förlossningsberättelse såhär två veckor senare också. Utdragen och väldigt jobbig väg dit, men positiv upplevelse av själva förlossningen. Varnar för en mindre roman.
Började få tätare och mer regelbundna värkar under lördagen, så anade att det började närma sig. Under natten eskalerade det och värkarna kom med 5-10 minuters mellanrum, som vart inte mycket sömn. På morgonen kom de ännu tätare och vi beslöt oss för att åka in (hade en bit till förlossningen dessutom). Väl inne och uppkopplad och undersökt så minskade värkfrekvensen något och jag var inte öppen mer än 3-4 cm. Blev erbjuden smärtstillande men tackade nej och vi fick ett rum på patienthotellet i väntan på att det skulle dra igång (då var klockan ungefär 8 på söndag morgon).
Två timmar senare började värkarna göra bra mycket ondare och jag började få svårare att slappna av och hantera dem på ett bra sätt, så ringde till förlossningen och sa att jag ville ha den där ”sovdosen” smärtstillande jag blev erbjuden tidigare. Så vi pallrade oss dit igen, blev undersökt och var 4 cm öppen, så de ville avvakta lite och se om det tänkte dra igång. Här började jag spy av värkarna, så var halvlycklig över att behöva vänta på nån form av smärtstillande.Blev i alla fall erbjuden ett bad, vilket lindrade smärtan något, även om illamåendet satt i. Satt väl där nån timme innan jag ledsnade och vi flyttade tillbaka till sängen. Fortsatte spy som en gris och fick inte ens behålla vätska. Vid 14.30 blev jag undersökt på nytt (blev lite försenat pga skiftbyte), och läget var oförändrat så jag fick min sovdos (nån spruta smärtstillande i benet, en insomningstablett och två citodon) och tillbaka till patienthotellet. En timme fick jag sova på det innan jag återigen vaknade av värkarna. De var dock något mildare i ett par timmar innan de tilltog i styrka och återgick till det ”normala” och jag återigen började spy.
Försökte väl stå ut i några timmar innan jag återigen ringde förlossningen och frågade om man kunde få en till sovdos. Tror klockan var runt 23 när vi kom dit igen och möttes av förvåning över att jag bara fått sova en timme, ”då kanske det är på gång nu”. Jag var mycket skeptiskt, speciellt eftersom värkarna var oförändrade. Undersöktes och var 5 cm öppen, så vart ingen sovdos och vi blev istället kvar på förlossningen. De ville sätta in dropp i och med att jag spytt så mycket, vilket även gjorde att jag avråddes från lustgas, men fick frågan om jag ville ha epidural. Var ett självklart ja i det läget, för jag behövde all vila jag kunde få.
Så dropp och epidural sattes in och de följande timmarna mådde jag som en prinsessa! Smärtan försvann helt men jag hade kvar ett starkt tryck nedåt vid värkarna, så epiduralen satt perfekt. Och droppet gav mig väl lite extra energi. Behövde liksom inte ens andas genom värkarna de följande timmarna utan kunde prata som vanligt.
Några krystvärkar senare kände jag tydligt hur det kom ned ett huvud (som dock åkte upp igen). Fick ny undersökning och jodå, 10 cm och redo. Så det var bara att köra. Efter två omgångar på knä blev det byte till ryggläge pga bebis inte riktigt uppskattade knäståendet. Barnmorskan sa något om att det här ju kan ta ett tag, varpå jag frågade hur länge det brukar kunna ta. ”Uppemot en timme är inte ovanligt” och jag kände bara ”fan heller” och ja, vi kan väl konstatera att jag fick nån helt galen vilja och styrka i och med det. Min sambo som också höll andan och ”tryckte med” höll på att svimma flera gånger och orkade inte i närheten lika länge, så det är ju helt sjukt fascinerande vad kroppen kan göra! Kändes nästan löjligt enkelt och smärtfritt att trycka ut ungen (i alla fall jämfört med vad jag hade föreställt mig…) och inte en enda gång kändes det övermäktigt.
30 minuter tog det för honom att komma ut, och känslan när han lades på min mage är ju helt obeskrivlig. Så mycket känslor på samma gång och samtidigt hög på adrenalin. Kort sagt kan jag väl konstatera att själva utdrivningsfasen kan jag göra om, men det där nästan-dygnet innan jag fick dropp och epidural kan jag klara mig utan.
Och måste ändå säga att Föda utan rädsla-metoden var guld för mig, och min sambo var helt fantastisk! Han coachade mig genom varenda värk i över ett dygn - på ett sätt som imponerade på alla barnmorskor och sköterskor vi hade kontakt med (och det var ett gäng med alla resor fram och tillbaka samt skiftbyten). Och tack vare honom kunde jag hantera värkarna och ligga och slappna av och andas igenom även de värsta.
Skön unge som visade från första sekund var skåpet ska ståHon sover så gott i knät just nu så jag passar på att skriva ihop lite om förlossningen.
Jag hade inte känt av att någonting var på gång förutom svag molvärk som jag inte läste in så mycket i. Så i tisdags morse när jag gick upp och satte på mig ett par rena trosor så tog det bara sekunder innan de blev dyblöta nästan hela vägen upp till midjan. Jag tänkte direkt att det måste vara vattnet och ringde specialistmödravården på SÖS, de bad mig avvakta en timme och ringa tillbaks om det fortsatte. Så jag la i en binda och började packa det sista inför förlossningen, någonstans visste jag nog att jag inte skulle komma hem utan ett barn. Det fortsatte komma vatten i vågor och en timme senare ringde jag igen och de bad mig komma in. På grund av besöksrestriktionerna var maken inte välkommen utan fick vänta hemma med all vår packning, redo att komma in när som helst. Som tur är bor vi 10 min från SÖS.
Jag fick först träffa en barnmorska som konstaterade att vattnet gått, sen en läkare som gjorde en plan för snittet. Sedan fick jag komma till en operationsförberedande avdelning och nu fick min man komma in. Han fick lunch och jag fick duscha och klä på mig operationskläder. Vi var lugna och skrattade lite åt läget, men precis innan operationen grät jag en stund. Lycklig och lugn men bara väldigt överväldigad av allt.
Strax innan kl. 15 rullade de ner mig till operation. Det var ett team på sex personer som skulle utföra operationen och två läkarstudenter. Alla presenterade sig, men eftersom alla var gömda under munskydd, visir och hårskydd kunde jag inte skilja dem åt. När de hade lyft över mig från sängen till operationsbordet och de skulle påbörja så fastnade sängen i operationsbordet och det tog lite tid att få loss den, och läkaren skämtade lite stressat och sa ”Det är ju tur att detta inte är ett urakut snitt..”
Jag fick venkatetrar i båda händerna och epidural, och jag blev positivt överraskad av att jag fick lokalbedövning inför epiduralen, hade varit lite nervös inför den. Alla stick var ju ändå hemskt otrevliga men hanterbara. Därefter satte de urinkateter som jag kände av men gjorde inte ont i och med bedövningen. Händerna blödde lite och de började tvätta magen inför snittet, och maken bad om ett glas vatten och sa att han kände sig yr. Vi hade pratat innan om hans sjukhusrädsla och att han måste säga till om han håller på att svimma. En läkarstudent hämtade vatten och erbjöd sig finnas nära honom, men efter lite vatten och huvudet mellan knäna någon minut var han på banan igen. Han satt vid mitt huvud och klappade på mig när de la snittet.
Kl. 15.39 tar de ut henne och hon vrålar. De visar henne, torkar av henne lite och lägger henne sen på mitt bröst. Hon far direkt upp med sin starka nypa och drar mig i näsan så syrgasen åker ur
Vi är på uppvak någon timme och får sen komma till BB där vi stannar två dagar. Det var två otroligt tuffa dagar. Jag hade venkatetrarna kvar i båda händerna hela vistelsen, dropp första natten och oerhört ont. Det var hemskt svårt att amma och hålla henne med alla nålar och slangar. Det tog nästan ett dygn att komma ur sängen och när jag väl fick gå på toaletten själv så var jag darrig, svag och illamående. Vi sov nästan inte alls, och amningen var katastrof. Jag hade sugmärken och sår över hela brösten. Kan utan tvekan säga att de var de mest slitsamma dygnen i mitt liv. Maken har varit helt otrolig. Jag har alltid vetat att han är en klippa, men sen den sekund hon kom till världen så fanns en helt ny dimension av honom. Han verkar orka precis allt och lite till, vakar över oss båda som en hök. Och han är så kär i henne.. har aldrig sett nåt liknande
Och fint att ni fick henne till er med en gång även vid snitt!Jag skulle säga att 8 av 10 nätter är sådana här också, men så dyker det upp ett par sämre emellanåtÅh, vad jobbigt.
Vi har löjligt enkla nätter här redan. Vi sover i två timmarsintervaller, sen äter uppemot en timme däremellan. Jätteskönt! Kompenserar det dock genom att äta typ hela dagarna så den här mamman inte kan göra mycket annat än sitta i soffan med bebis i knät.
Men inatt var hon tillbaka i äta-sova-mode. Väldigt skönt 
Istället hade hon ett par ledsna timmar igår kväll, men hellre på kvällen än natten känner jag då! Efter ett par rejäla rapar och bajsar och nån timmes skumpande i sjalen kom hon till ro ändå. Gissar på kvällsoro och att det kommer hålla i sig några veckor. Så hade mellansyster det också och där och då är det supertufft men den här gången är jag coolare i att det snart är glömt och passerat ❤ Oj vad mycket tid jag tillbringade i soffan med första barnet, den tiden kommer aldrig igen ❤ 
Jag sover numera också bäst när jag har henne nära, så var det inte med första barnet men nu är jag så van att sova med bebis/barn i sängen att det känns tomt utan ❤Skön unge som visade från första sekund var skåpet ska stå
Det är som det ska - ”well behaved women seldom make history.”H har också mycket ögonklet, sådär så att man undrar om det verkligen är normalt. Men jodå, inga röda ögon eller annat som tyder på infektion så vi bara torkat bort regelbundet med uppblött bomullspad (inte sonens favoritaktivitet). Men han har också ofta haft så mycket att det klibbar igen ögonen. Igår reflekterade jag faktiskt över att det blivit lite mindre tycket jag, H är nu drygt fyra veckor gammalVerkligen, hon är väldigt bestämd av sig
KL
Hon har fått mycket ögonklet, har läst att det ska vara normalt på nyfödda men tycker ändå det är lite väl mycket. Har första hembesöket av BVC på fredag så får fråga då. Har ni erfarenheter? Vi torkar bort det efterhand det kommer med vatten på papperstuss, ser inte rött eller irriterat ut men ibland när hon sovit några timmar så är det nästan så det klibbar ihop ögonfransarna helt.
Verkligen, hon är väldigt bestämd av sig
KL
Hon har fått mycket ögonklet, har läst att det ska vara normalt på nyfödda men tycker ändå det är lite väl mycket. Har första hembesöket av BVC på fredag så får fråga då. Har ni erfarenheter? Vi torkar bort det efterhand det kommer med vatten på papperstuss, ser inte rött eller irriterat ut men ibland när hon sovit några timmar så är det nästan så det klibbar ihop ögonfransarna helt.
Det ger sig efter några veckor.H har också mycket ögonklet, sådär så att man undrar om det verkligen är normalt. Men jodå, inga röda ögon eller annat som tyder på infektion så vi bara torkat bort regelbundet med uppblött bomullspad (inte sonens favoritaktivitet). Men han har också ofta haft så mycket att det klibbar igen ögonen. Igår reflekterade jag faktiskt över att det blivit lite mindre tycket jag, H är nu drygt fyra veckor gammal
Helt normalt! Det är tårkanalerna som inte mognat riktigt. Torka försiktigt in mot näsan
Jag är tvärtom och tänker att det mesta nog är normalt och man lär ju bli varse om det inte är det. Sanningen ligger väl oftast någonstans mittemellan.
Samma här i ena ögat! Bara att badda bort (utifrån och in). Här har det försvunnit nu efter två veckor.Verkligen, hon är väldigt bestämd av sig
KL
Hon har fått mycket ögonklet, har läst att det ska vara normalt på nyfödda men tycker ändå det är lite väl mycket. Har första hembesöket av BVC på fredag så får fråga då. Har ni erfarenheter? Vi torkar bort det efterhand det kommer med vatten på papperstuss, ser inte rött eller irriterat ut men ibland när hon sovit några timmar så är det nästan så det klibbar ihop ögonfransarna helt.
Misstänkte det, skönt att höra! Det är ju så svårt när allt är nytt, maken är en sån som googlar precis allt och är orolig för allt. På BB sa han ”Jag har Googlat nu och det är i varje fall inte farligt att hon har hicka!”
#förstagångsföräldrar
) men jag är på akuten nu med bebis som har feber. Beklagade mig lite för sköterskan över att jag trots tredje barnet inte var cool med sånt här. Hennes svar var ”jag tycker att med så här små är det coolt att inte vara cool oavsett antal barn”
Fast just feber ska man inte vara cool med, har vår BVC-sköterska sagt.Vet inte om du vill att din man ska göra det här (
Sen om det bästa är att googla järnet vet jag inte om jag tycker
Jag frågade vad man skulle ha för febernedsättande hemma, vid behov, och fick till svar ”ni ska inte ge febernedsättande, får han feber ska ni åka in och ta reda på varför”.Fast just feber ska man inte vara cool med, har vår BVC-sköterska sagt.
när jag sa det syftade jag mest på min egen sinnesstämning 
inte cool som att avvakta hemma 
Vet inte om du vill att din man ska göra det här (
Sen om det bästa är att googla järnet vet jag inte om jag tycker
Väldigt OT. Men jag läste ögonkontakt och funderade på om man verkligen kan ha för mycket av det. Hann läsa ända till "Vi torkar bort det efterhand" innan tanken slog mig att jag kanske läst felVerkligen, hon är väldigt bestämd av sig
KL
Hon har fått mycket ögonklet, har läst att det ska vara normalt på nyfödda men tycker ändå det är lite väl mycket. Har första hembesöket av BVC på fredag så får fråga då. Har ni erfarenheter? Vi torkar bort det efterhand det kommer med vatten på papperstuss, ser inte rött eller irriterat ut men ibland när hon sovit några timmar så är det nästan så det klibbar ihop ögonfransarna helt.
Det är väl förmodligen covid, eftersom det går på förskolan nu och om jag blir sjuk så får jag inte föda hemma utan måste åka in Vill verkligen verkligen inte behöva göra det och nu ser jag bara värsta möjliga scenario framför mig och allt känns helt hopplöst.. 38+4 idag.Haha, man är verkligen helt knäpp i början tycker jag. När vi var på BB grät min sambo för att han var så rädd att vår son skulle explodera eftersom han inte rapade efter matenMisstänkte det, skönt att höra! Det är ju så svårt när allt är nytt, maken är en sån som googlar precis allt och är orolig för allt. På BB sa han ”Jag har Googlat nu och det är i varje fall inte farligt att hon har hicka!”
#förstagångsföräldrar
.
